September 2019 USA; Maine 219 nm ”Sailing down east”

När vi kom längre österut i Maine fick vi höra uttrycket Going down east och vad betyder detta då? Det är en marin term där man syftar på vindriktning istället för geografisk riktning. När man seglar öster ut under de seglingsbara månaderna i Maine och Kanada så är de rådande vindriktningarna sydväst vilket innebär att man seglar med vinden när man ska österut d.v.s. down wind. Därav uttrycker going down east!

Piren i Rockland är nästan en mile lång och består av 700 000 ton granitblock

Vinalhaven

Vi lämnar Rockland och seglar över till Vinalhaven med fullt ställ i 20 knop sydvästan och Sea Wind riktigt flyger fram i 7-8 knop! Det är dags att hämta upp våra saker som vi lämnade hos familjen Geiger. Vi passar på att bjuda över Pam och Harvey på en lunch i Sea Wind som tack för hjälpen. Dagen därpå tuffar vi 5 sjömil till en väl skyddad vik lite längre söder ut som heter Inner Seal Bay. Viken omges av mjuka klippor med granskog på och det här blir ett bra ställe att vänta ut mer förliga vindar för vårt äventyr österut. Det finns en liten vandringsled i skogen bakom ankringsviken och det är härligt att möta alla höstens dofter i den täta skogen. Apekatten hittar ett snår fullt med björnbär och frossar loss.

På väg in i Seal Bay

För ankare i inre Seal bay

Apekatter gillar björnbär

Grönt och skönt i skogen 

Vår logg har en tendens till att hänga sig när något fastnat i den, så Lasse tar loss den för rengöring och hittar en liten ål som förvirrat sig in där. Han är nog lika glad som oss över att få byta miljö.

Duck Harbor, Isle au Haute

Utan vind i seglen motrar vi till den lilla ön Isle au Haute som är en del av den stora nationalparken Acadia. Den lilla viken är trång och ganska stenig botten, men Sea Winds ankare sätter sig fint. Vi tar en hajk upp för Duck harbor mountain och utsikten är fantastisk. Det är fina vandringsleder och man skulle kunna tillbringa många dagar för att utforska den här ön. Amerikanarna sköter sina parker och underhåller spår och stigar så det är väldigt lättillgängligt.

Nere i viken till höger ligger Sea Wind för ankare

Kaptenen kämpar sig upp

Utsikten från Mt. Duck Harbor

Swan´s Island; Burnt Coat harbor

Vi har en kallfront på väg och det känns på temperaturen som sjunker för var dag. Nu har sjöställ, stövlar och vantar fått lämna sina vakumpåsar i stuvarna för att värma oss under kalla seglingar. Vi får en skön halvvindssegling till Swan´s Island där vi ska vänta ut dimma, regn och blåst. 

Lager på lager för att hålla värmen

På väg in Burnt Caot Harbor

Viken är väl skyddad mot i stort sett alla vindriktningar, men det är trångt om saligheten då hummerfiskarna har bojar nästan överallt. Vi lyckas tillslut hitta en plats att ankra på utan att riskera att fastna eller vara i vägen. Under kvällen ligger dimman tät, det regnar och blåser men inne i Sea Wind är kaminen tänd och värmer oss så gott! Jag älskar vår kamin!

Dimman kryper in

Mount Desert Island; Somes sound

Den nordliga vinden biter i kinderna, men det är härlig segling i en vacker skärgård med massor av fina öar. Klipporna går i rosa och ett litet hus står i ensamt gemak på en kal udde. Vi är på väg till Mount Desert Island för att vänta ut effekterna av orkanen Dorian. 

Kapten har sin Shetlandsmössa på sig 

Längst uppe i Somes Sound (som enligt guideboken är Mains enda fjord) kommer vi att ligga tryggt för de eventuella stormvindar som förutspås. Vi glider mellan de höga gröna bergen Norumbega och Acadia (som bara är två av många berg). Sundet ligger stilla och de mäktiga bergssidorna omger oss. 

Upp i Somes sound

Acadia National Park har massor av vandringsleder runt och på dessa berg och om man gillar att campa och vandra kan man säkert tillbringa månader på den här ön. Det finns en gratis busslinje som går runt ön och du kan hoppa på och av i stort sett var som helst. Busslinjen sponsras av ett företag som säljer frilufts- och sportprylar. Innan vi fick kläm på busstidtabeller och dylikt bestämmer vi oss för att lifta in till Bar Harbor. En lokalkille i en fin gammal öppen bil med sin hund förbarmar sig över oss. Bar Harbor är en riktig turiststad. 

Här stannar kryssningsskeppen och dumpar sina tusentals passagerare som handlar souvenirer, mat och dryck. Väl tillbaks i båten förbereder vi henne för storm. Vi tar ned allt löst, fäller ihop bimini, tar upp dinge och motor och håller tummarna för att det ska gå bra. Dagen därpå passerar resterna av orkanen Dorian och lufttrycket sjunker snabbt ned till 995 Mb och regnet öser ned (vi fik hela vattentanken fylld) men det blir inte mycket till vind trots allt. Medan regnet smattrar på rufftaket ligger vi i brasans sken och läser bok och har det bara mysigt! Ovädret drar förbi och solen tittar fram i Somes sound. Sälar och tumlare leker i vattnet bredvid båten, örnar och fiskgjuse glider på luftströmmen ovanför oss och doften av barrträd gör scenen nästan drömlik.

Vi blir inbjudna på middag till OCC-vännerna Nancy och George på båten Greenflash i viken intill och det är härligt att få lära känna dessa rara människor. Innan middagen säger Nancy att hon ska säga Grace (en bön där man ber för de som har det svårt och tackar för det man har). Det här är första gången för apekatten och Nancy gör det väldigt bra och inlevelsefullt. Ett fint sätt att påminna sig själv om hur lyckligt lottad man är.

Southwest Harbor (SWH) Mt.Desert

När faran för orkaner är över lämnar vi Somes Sound och tuffar ned till South West harbor där vi får låna en boj av en annan OCC-medlem. George och Nancy tar oss med på en biltur. George är uppvuxen på ön och visar oss runt och vi tar en tur till affären också. Nyinköpta kotletter hamnar på grillen och det blir en härlig avslutning i varmt solsken.

Nu ska vi ut på tigerjakt….Äh kanske bara ut på en liten hajk upp på Mount Cadillac, men i alla fall. Vi tar gratisbussen till den norra delen av Mt.Cadillac och beger oss ut i vildmarken med matsäck och vandringsskor. 

Bar Harbor i Frenchman´s Bay

Härliga höstlöv

Utsikten från Mt. Cadillac

Vandringsmannen

Vi hoppar och skuttar över stock och sten i den vackra naturen, men när vi väl når toppen tror man att det är Disneyland. Busslaster med kryssningsturister vandrar omkring på de cementerade gångarna uppe på toppen. Vi som hade tänkt avnjuta vår matsäck i lugn och ro uppe på toppen tar pliktskyldigt några bilder och beger oss tillbaks till skogs för att hitta en stilla plats där vi kan sitta och dingla med benen till kaffe och smörgås. Syrsorna spelar för oss när vi går över de hällar som inlandsisen smekt mjuka och snart hittar vi en plats för rast. Nöjda och glada tar vi gratisbussen tillbaks till båten och förbereder oss för att ge oss ut och segla på the bold coast. Längre österut är tidvattnet starkare och större, kusten är mer oskyddad och här krävs det mer av dem som seglar både vad det gäller navigering och sjömanskap. Det ska bli sååå spännande! Vi tankar vatten och diesel och ger oss av. Det blåser nordan och det biter i kinderna, men vi seglar fint och närmar oss den beryktade Schoodic point. Det är två timmar sedan vi lämnade SWH och Lasse tittar bakom båten och utbrister: var är dingen????? Vi hade den på släp efter båten och så sent som för en timme sedan såg Lasse den. Jag blir alldeles kall inombords, men tänker att den kan ju inte ha kommit så långt. Vi tar ned seglen och motrar i den riktning som dingen skulle kunna ha drivit med vind och ström. Vi letar i över tre timmar. Vi ropar ut på VHF. Vi gör allt vi kan, men T/T Sea Wind är hjälplöst borta! Det känns som om vi tappat bort vår unge! Vi tar oss tillbaks till SWH och lägger oss återigen vid bojen och bara sörjer. Vi kan inte göra mer idag, men hur ska vi gå vidare? Hur ska vi ta oss till land utan dinge? Man inser hur strandsatt man är utan dinge. Fast på havet. Vi stannar i SWH i en veckas tid för att se om dingen hittar hem igen eller om någon hummerfiskare fått tag i den. Vi meddelar kustbevakningen, polisen, försäkringsbolaget och går varje morgon ut med ett meddelande på VHF om vår försvunna dinge. Tillslut får vi bara inse att TT Sea Wind inte kommer tillbaks och att vi måste ha en tillfällig lösning så vi kan fortsätta vår segling.  Det är nu vännernas kavalkad gör entré! OCC-vännerna Jack och Debbie som vi mötte på kanarieöarna för två år sedan kommer förbi med vin och öl och massor med stöttning, OCC-vännerna Nancy och George på Greenflash kör oss till affären och in till stan, bjuder på styrkemiddag, OCC-vännerna Peggy och Peter på Panacea ger oss deras gamla dinge, OCC-vännerna Simon och Nichola på Parati lånar ut sin extra utombordare till oss bjuder på styrkemiddag och nyfunna vännen Kitty Proctor kör runt oss en hel dag då vi hämtar dingen, fyller gasol, hämtar omgjord dyna och handlar mat! Tack och återigen tack! Vad vore livet utan vänner? Mitt upp i allt fyller apekatten år också och kapten skämmer bort henne utan like med dry martinis god middag. En riktig helkväll!

För det är ingen vanlig dag för det är apekattens födelsedag

Vår räddare i nöden, KItty

TT Panacea får ett nytt hem

Eastern Harbor

Med den nygamla dingen och utombordaren väl fastsurrade på Sea Wind är det äntligen dags att segla ut på the Bold Coast! I kall nordanvind seglar vi äntligen förbi den beryktade Schoodic Point utan problem och vid reven på Petit Mannan Island bryter vågorna våldsamt. Det är kallt, det är vackert och det är härligt! Vi är äntligen på väg och seglar österut igen. Seglare är inte menade att sitta fast för länge på ett och samma ställe. De får hamnröta. Det börjar klia i både kropp och själ. Irritationen är ett faktum, men så fort seglaren lämnar hamnen känner man harmoni och glädje. Det spritter i den lilla äventyraren över vad som komma skall. Det är okända farvatten och okända destinationer. Här får känsla och erfarenhet jobba sida vid sida. Utmaningen är ett faktum och känns ända in i benmärgen som rent raketbränsle. Här ute seglar vi tillsammans med havssulor och många andra sjöfåglar. Vi är lika fria som de! Skärgården är karg med kala klippor, men ack så vacker! Vi ankrar upp i Eastern Harbor mellan Cape Split och Moose Neck.

Havssula

Roque Island

Dimman ligger tät när vi vaknar, men lättar snart och vi ger oss av i sydliga vindar. Vi seglar förbi eggrock som bara är ett litet skär och tar oss in i Chadler Bay där dimman kommer åter. I de sydliga vindarna blir Shorey Cove på Roque Island ett perfekt ställe att ligga i lä. Det är en lång fin sandstrand inne i viken och ankaret sätter sig fint.

Höstens härliga färger kantar vår väg 

I Chadler Bay kommer dimman åter 

Cutler

Idag är det klart och fint väder med nordnordvästliga vindar och vi lämnar ön via Englishmans Bay. Vi passerar Machias Bay och fortsätter ostvart mot Cutler Navy base. Här ligger en av världens största radiosändare som med dess långvåg kommunicerar med ubåtar i nord atlanten och Arktis. 

Stone Island

Cutler Navy Base 

De kala öarna ut mot atlanten påminner om Shetland men här finns inga får på dem. Strax utanför Cross Island är det helt plötsligt något som blåser till. Det är en val! Han kommer upp ett par gånger för att hämta luft och vi får se hans vackra, smäckra kropp glida ned i djupet. 

Minkval

Vi seglar in i Little Machias Bay och ankrar upp bakom alla hummerbåtar. Kvällen är stilla, solen skiner och tidvattnet har en skillnad på 5 meter. 

En av alla hummerbojar

Sea Wind för ankare bland alla hummerbåtar

Inne i den lilla byn finns inte mycket mer är hus och ett bibliotek där man kan få tillgång till internet (även om det är stängt). Här handlar allt om hummerfiske så klart. Vi beger oss ned till hamnen och tittar på fiskarna som kommer lossar sin fångst. Kan man få köpa en hummer eller två? Jo då. Vi går därifrån med en fem stycken humrar (ca 150 SEK/Kg). Nu ska hummer mörderskan sätta kitteln på spisen och planera sitt dåd. Man känner sig lite hemsk när man trycker ned de levande humrarna i kokande vatten och de slår på kastrullocket med sina stora klor. Hummermördare….hummermördare…men aj vad goda de blir! Jag kokar dem i havsvatten, dill och en tsk socker i ca 10 minuter och då blir de syndigt goda att äta. Koka några ägg, gör en dillmajonnäs och ha lite nybaktbröd till så är synden fullbordad. Mums för hummer! (Din hummermördare….) Jag verkar lite ambivalent i den här frågan…det är nog rester sedan min vegetariska period…eller….

Hummermörderskan....

Vi har ju haft problem med vår AIS som jag berättat om i tidigare blogg och vi har fortfarande inte fått ordning på den. Nu har Raymarine bett oss att skicka in den för service så vi måste få den skickad med UPS. Närmaste UPS-ställe är västerut i Bar Harbor så nu får vi vända om för att få det här ordnat innan vi lämnar USA (i början på november).

Southwest Harbor

Vi har 50 nm till SWH och med 20 knops nordan går det undan. Vi halvvindar i 5-7 knop och angör SWH vid halv sex tiden på kvällen. Samma boj som förr..

Härlig morgon i Southwest Harbor

Guillemot baby

Dagen därpå blir det gratisbussen upp till Bar Harbor där AIS:en ska lämnas in och vi passar på att lyxa till oss med lunch och lite matshopping. AIS:en får vi hämta upp i Bostan när den är klar, så nu är det dags att röra oss söder ut. 

Tidvattnet på väg ned i Bar Harbor

Den blåa hägern i Bar Harbor