s/y SEA WIND: september 2018

Curacao är störts av de tre ABC-öarna med sina 471 kvadrat km. Wilhelmstad är huvudstad för Nederländska Antillerna.

Saga och Therese på Drottning Emmas bro Wilhelmstad

De flesta ankrar inne i ett stort innanhav som heter Spanish waters. På sjökortet finns de olika ankringsområdena utmärkta och om du ankrar utanför dessa blir du snart ombedd att flytta din båt. Vattnet i Spanish water är grumligt och visst kan du bada från din båt, men det känns inte lika härligt som Arubas kristallklara vatten. Det är god hållfast botten och ett säkert ställe att ankra på om du vill lämna din båt för ett tag och åka hem. Här är det inte lika lätt att klarera in som på Aruba. Inklareringen sker i Wilhelmstad och det är en bussresa på cirka 45 minuter (eller 20 minuter om du får lift med någon bil). När vi skulle ta oss in till Wilhelmstad hade vi ingen aning om när bussarna skulle gå så Lasse stoppade ut tummen och efter en stund fick alla fyra skjuts av snäll kille från Colombia. Han skulle inte in till Wilhelmstad, men körde oss dit ändå och visade var immigrationskontoret låg (han hade ju varit där själv av förklarliga skäl). Detta immigrationskontor visade sig vara för de ”vanliga invandrarna” vi båtfolk skulle besöka ett annat kontor. Först en promenad till tullen och sedan en promenad över drottning Emmas bro till andra sidan av en kanal till immigration och hamnkontor. Ett ankringstillstånd kostar cirka 100 kronor och gäller tills du lämnar Curacao (Europeer får stanna i tre månader).

Spanish waters har en bevakad kostnadsfri dinge-dock och erbjuder även turer till en mataffär Vreugdenhill och om du säger till chauffören kan du även hoppa av vid tvätteriet eller båttillbehörsaffärer Budget Marin och Island Waterworld. Bussen kör varje vardag kl.08.30 och kör åter 09.30 så det gäller att ha en inköpslista och vara effektiv när du handlar. The Pier är en mysig restaurang med riktigt god mat som ligger 100 meter från dinge-docken och här erbjuds Capten’s dinner varje torsdag för en billig penning. Här träffas seglare från hela världen och utbyter erfarenheter med varandra.

Captiain´s dinner på The Pier

Vår vistelse på Curacao blev inte riktigt som vi tänkt oss. Bara två dagar efter att vi ankrat upp får vi besked om att min mamma/Sagas mormor somnat in hemma i sin säng efter att ha kämpat mot cancern i sex år. Hon blev 69 år. Oavsett att vi visste att hon var sjuk och att döden är en del av livet, kom beskedet och slog undan våra fötter. Hjärtat höll på att brista av sorg över att hon inte längre fanns hos oss. I all sorg var jag ändå glad över att Lasse och min dotter Saga fanns hos mig. Det är kanske lite egoistiskt att känna så, men den tröst och stöd jag kände av att ha dem bägge hos mig just vid denna stund var stor. Att ha en anhörig som är sjuk hemma när du är ute och seglar på haven är inte lätt. Det finns inget du kan göra förutom att trösta personen på telefon. Det gör ont i själen när man hör hur svårt hon har det och man bara vill krypa in genom telefonen för att ge henne en kram. De som är kvar där hemma får dra ett stort lass genom att finnas nära henne och supporta pappa. Du som lyser med din frånvaro i stunder som dessa får dig gärna en känga för att valt att leva ditt liv på ett annat sätt och inte kan finnas där i den svåra stunden. Det blir så mycket frustration och ledsna känslor så jag förstår att det kan ta sig uttryck på många olika sätt trots att vi alla älskar varandra. När är det ett ”bra” tillfälle att ge sig ut och leva sin dröm? Många väntar tills de går i pension (om de har turen att vara friska och leva så länge), men ack så många inser för sent att det nu inte går att förverkliga sin dröm. Livet är kort och man vet aldrig hur länge man orkar eller är frisk. Mammas bortgång är ytterligare en påminnelse att ta vara på livet här och nu medan du kan. I morgon kan det vara för sent..

När vi gled in i Spanish waters mötte vi John och Key på Bad Bunny som vi inte sett sedan Graciosa på Kanarie öarna. Som sägen säger ”You always meet twice”. John och Key tar oss med på en utflykt till Christoffel nationalpark. Om man vill klättra upp för Curacaos högsta berg får man inte komma dit senare än klockan tio på förmiddagen då värmen på berget stiger till allt för höga temperaturer. Vi tog oss dit med buss och anlände inte förrän 10.20 så vi skulle inte få ta oss upp för berget. John lyckas övertala parkvakterna att vi var så snabba och atletiska så vi skulle klara en uppstigning trots värmen.

Mr.Lizzard har inget emot värmen på berget

Flotta damer kämpar på uppför berget

John och Lasse tar det snabba benet före det andra och försvinner iväg, medan tjejerna traskar fram i sakta mak. Många vätskepauser blev det… När vi nästan är framme på toppen möter vi en trött och svettig Lasse. Han har hög puls och mår inte bra. Det snabba tempot och den tryckande värmen hade gjort sitt. Han tar på sig rollen som ”basecamp” och tar hand om all vår packning medan tjejerna klättrar den sista biten mot toppen. Här belönas vi med en underbar utsikt över hela Curacao.

We made it!

Key tittar ut över ett vackert Curacao

John och Key delar snällt med sig av sin matsäck då vi har vår kvar i "base-campen"

En liten söt fågel sitter och vänta på smulor från trötta klättrares bord

Vattnet inne i Spanish waters var ju som sagt var inte så roligt men det räckte med att ta sig till andra sidan viken så fanns där underbart klart vatten med fina färgglada fiskar och muränor.

Älghornskorall och massor med färgglada fiskar

Anemon

Christmastree anemon

Trumpetfisken simmar med huvudet nedåt

Muränan gömmer sig under stenar

Kvällsbad i Spanish Waters

Snart hade tjejerna varit hos oss i tre veckor och de var dags att säga adjö. Det var en tid av kärlek, glädje och sorg.

Strax efter att tjejerna åkt hem så bokar vi också biljetter hem till Sverige. Vi lämnar Sea Wind för ankare i Spanish water med 50 meter kätting ute och John på Bad Bunny som kollar till henne. Vi strippar henne på allt som sitter löst för att minska risken för stöld. Vi flyger först till Stockholm för att få vara nära pappa och alla andra i sorgens tid sedan blir det ett besök i Göteborg och därifrån flyger vi tillbaks till Curacao. Lasse passar på att ta en tripp över till London för att träffa sin dotter Kajsa som bor där.

Lasses älskade dotter Kajsa

Det är en märklig känsla att komma hem till Sverige och på något sätt tro att allt är som vanligt och på ett visst sätt är det ju det, men hemma har familj och vänner inrättat sina liv utifrån att man inte är där och ju längre tiden går desto längre ifrån varandras liv kommer man. Jag känner en saknad av den närhet som fanns där innan jag lämnade Sverige. Man ser också hur olika vi lever våra liv när man kommer hem och ser saker från ett nytt perspektiv. I Sverige påverkas många av vardagstress och massmedial press på hur man ”ska” vara och leva. Vårt seglarliv känns väldigt enkelt där vi tar dagen som den kommer. Basala saker så som vindar, hav, mat, kärlek och andra glädjeämnen fyller våra liv. Under vår tid i Sverige passar vi på att njuta av våra nära och kära och tar farväl av mamma. Här kommer lite bilder från vår tid i Stockholm/Åkersberga

Vi njuter av höstskogen i Åkersberga

Vännen Lillis lånar ut sin fina husbåt till oss under vår tid i Stockholm

Sjörövarmormor njuter av barnbarn nummer fyra Lilla Frank

Sjörövarmormor njuter av barnbarnet Mio

Barndomsvännen Anna. Gänget har hängt ihop mer än 40 år

Barndomsvännen Carina samlar gamla gänget till kräftskiva i sitt fina lilla hus

Svensk skogsjö

Bästa paret Jörgen och Ulrika har hängt ihop sedan åttonde/nionde klass

Bästa brudarna med sina respektive

Stairs to heaven? Det är i alla fall himmelskt att ha vänner

Barnbarnet Mio

Och här kommer lite bilder från vår tid i Göteborg

På besök hos Anna-karin och Thomas på Malö

Höstens sista blommor visar sin prakt

Ljungen blommar på klipphällarna

Flugsvampen får stå kvar medan andra ätliga svampar åker ned i korgen

Vännernas stig

Äggost med björnbärssylt är så mycket västkusten det kan bli på en desserttallrik

Badar gör vi alla i friskt och klart vatten

En båttur i det soliga september

Sea Winds födelsemarina i Källviken

Havet och Göteborg för evigt samanflätade

Göteborg är fullt av vackra statyer

Härligt återseende Mårten som vi såg senast på Barbados

Lasses barndomsvän Peter och hans sambo Charlotte

Vår hemma-borg på Grötö med bästa vännerna Gunnar och Elisabeth

Sven Lasses bror

Lena Lasses mamma

Lasses älskade dotter Emma och hans mamma

Väl tillbaks på Curacao tar vi några veckor att bara landa efter en månads Sverigebesök och mammas bortgång. Det här är inte längre någon semestertripp utan det här är vår livsstil och vi faller in i den gränslösa njutningen av att ha friheten att välja hur och var vi leva våra liv!