Puerto Rico 2018-11-21- 11-27

Ponce

Vinden har lagt sig och solen tittar fram bakom molnslöjorna. Fregattfåglarna glider högt uppe i det blå som små svarta drakar. 

 Vi ligger tryggt uppankrade i Ponce och det är dags att klarera in. Vi ropar upp marinan på VHF och förklara att vi vill klarera in och de säger att vi ska åka och lägga oss vid ..kaj för att komma in till marinkontoret och göra en incheckning via dator. Lasse går och checkar in via datorn och jag är kvar i båten och passar på att slänga veckans sopor. Innan Lasse har kommit tillbaks till båten kommer en kvinnlig immigrationstjänsteman och frågar om hon kan få komma ombord. Så klart säger jag och bjuder in henne på Sea Wind.  Hon har en hel massa papper som ska fyllas i och efter en lite stund ansluter Lasse. Han trodde att själva inklareringsprocessen var klar då han fick meddelande på datorn att vi nu var välkomna till US-territory. Icke då! Vi var bara välkomna att inom 24 timmar infinna hos tull- och immigrationsmyndigheterna.  Nu var de vänliga nog att komma till båten. Har vi visum? VI har väl inte kastat några sopor? …….Äh, jo jag kastade just en påse i soptunnan på kajen…….-Det är 1000 US dollar i böter för att kasta utländska sopor på US-territory! Det borde ni veta som redan har varit i USA säger den kvinnliga tjänstemannen. Jag känner hur magen knyter sig och säger att jag kan plocka upp soporna om hon vill. När vi var i USA var det ingen som frågade om några sopor, än mindre besökte vår båt för kontroll. Det här var helt ny information för oss! Kvinnan ler och säger att hon gör ett undantag för vår skull, men att vi absolut inte får slänga några mer sopor. När de tre tulltjänstemännen kommer gör Lasse en liknande miss. De frågade hur vår resa hittills hade sett ut och när de får höra att vi besökt Kuba undrar de om vi har några Kubanska cigarrer ombord. –Jo då säger Lasse och biter sig genast i tungan när han inser att detta är US-territory och att man absolut inte får föra in Kubanska cigarrer i landet. Dessa tjänstemän är även de mycket vänliga och tycker att Lasse är så ärlig så han slipper böter och beslagtagna cigarrer. Puh, det är mycket olika regler i alla dessa länder och det är inte alltid lätt att hålla koll på alla detaljer, men nu är vi incheckade i Puerto Rico!

Lasse går upp i masten och tittar vad som kan ha hänt med genua fallet som brast igår och han ser att den avledare som stålvajern går igen hade skavts ned till den rostfria axeln som vajern legat och skavt mot och slutligen haft sönder fallet. Vi behöver nu göra en ny ögla på genua fallet så att det fungerar igen. 

Här ser man hur fallet har skavt sönder ledaren in till det rostfria vilket i sin tur har skavt sönder vajerfallet

Vi åker in till land med dingen och lägger till vid en liten lokal marina. Här jobbar folk med sina båtar och jag frågar en av killarna om han vet var vi skulle kunna hitta en rigg-verkstad eller båttillbehörsbutik. Han berättar var vi ska gå så vi traskar iväg. De affärer vi hittar har inget som kan hjälpa oss att laga vårt trasiga fall så vi vandrar tillbaks till dingen och när vi kommer till den lilla marinan frågar samma kille om vi hittade det vi sökte. Jag plockar fram det trasiga fallet och visar vad det är vi behöver. Han pratar mestadels spanska och vår spanska är lite begränsad så då kan det vara mycket enklare att helt enkelt visa problemet irl! Han tittar på det trasiga fallet och fattar galoppen på en gång. Den här Puertoricanska killen visar sig vara en allt i allo när det gäller som har med båtar att göra. Han släpper sitt eget jobb och tar med sig Lasse i sin pickupptruck och ber mig vakta hans verktyg och marinan. Jag blir the Marina Queen och Lasse försvinner iväg med Mr. Trix och Fix. 

En drömbutik för alla fixare

De blir borta en lång stund och åkte kors och tvärs för att lösa problemet medan jag sitter på en liten plaststol i värmen av den dalande solen och bara njuter. Första dagen i ett nytt land och vi har förmånen att möta de mest hjälpsamma och trevliga människorna så fort vi kliver iland. Jag känner mig så tacksam! Grabbarna kommer tillbaka med material och har dessutom engagerat en liten farbror som har rätt verktyg för att kunna göra den taluritpressning som behövs för göra den nya öglan med hjälp av den gamla rostfria kaosen som vi återanvänder. 

Vilka hjälpsamma killar!!!

Vinkelslipen går, den stora tången pressar ihop taluriten. Snipp snapp snut så var problemet slut! Vi får ett helt genuafall och grabbarna som hjälpt oss vill inte ha en krona för besväret! Materialet kostade cirka tjugo kronor. Puerto Rico rules! 

Nya fallet på plats med en ny lejdare

Samma kväll är det Reaggea Night i land så vi tar oss in och lyssnar på massa skön musik och förundras över hur välklädda och nyfriserade alla Puertoricanska killar är.  Det är verkligen ett familjeevent. Här springer barn i alla åldrar, unga och gamla och alla har det trevligt. Äter god mat, dricker gott, njuter av musik och samvaro med familj och vänner. Det är en riktigt skön stämning.

Sångaren och hans fru och Sea Winds besättning

Som vanligt efter en längre översegling så upptäcker man saker som behöver åtgärdas så det blir ett par dagar med underhållsarbete; sätta tillbaks genua fallet, täta toalettfönstret som läcker, täta runt mastkragen, putsa mässing som ärgar av saltvatten som har läckt in, sätta ihop delarna till förstagsprofilen som lossat, smörja gnisslande vinschar….Det är en never ending lista på saker som behöver kärlek och omsorg på båten (och då har jag inte räknat in frun i båten). Vi plockar fram våra hopfällbara cyklar  och tar oss en cykeltur in till staden. De stora vägnäten påminner mycket om Miami, men i dikena bredvid cykelvägen hör vi grodor som kväker högt som cikador. Det är söndag så det är inte mycket som är öppet, men det är en mysig stad med gamla fina byggnader.

Cykeltur till Ponce stad

Brandbilsmuseum i Ponce

Puerto Patillas

Vi lämnar Ponce och seglar vidare väster ut 37 sjömil till en liten vik som heter Puerto Patillas. Landskapet är grönt med vackra bergstoppar och vi glider in i viken när solen dalar. Vattnet är grönt och det är fullt av fiskar och sköldpaddor och när jag går fram på fördäck för att göra klart ankaret dyker något stort upp framför båten. Herregud vad är det? Det tittar upp ut vattnet och dyker sedan ned snabbt igen. Ett stort grått huvud som såg ut som en urtids skräcködla! Var det ett monster eller sjöodjur? Troligtvis en stor leatherback turtle WOW! Det blir en lugn och skön kväll och vi stannar bara över natten för att gå vidare mot Ezperansa på Isla De Vieques 30 sjömil bort.

Isla de Vieques

Här ligger Sea Wind för ankare

Inte direkt överbefolkat på stranden

Isla de Vieques är en av de större öarna i det som kallas Spanish Virgin Islands. När man promenerar i Ezperansa dofter det fuktig skog och hästbajs för här strövar små söta hästar omkring fritt. De är en kvarleva från Conquistadorernas tid. De används fortfarande som transportmedel. Rätt var det är kommer någon ridande barbacka på de asfalterade gatorna. Havet runt Vieques formligen sjuder av liv! Fiskar hoppar, dunsar och plaskar överallt! Vi såg till och med en stingrocka som hoppade upp ur vattnet! Stränderna är oförstörda , rena och kilometerlånga med vit fin sand. En timmes motrande med Sea Wind och vi går in i ett grunt inlopp mellan sandstensklippor till Puerto Ferro som är känt för sina självlysande maneter och plankton. 

Inloppet till Puerto Ferro

Kantad med vackra sandstens klippor

Grönt frodigt och allena

När vi sakta glider in  och noggrant tittar på djupmätaren….1.8 meter som grundast där vi gick och vi är 1.8 meter djup phu! Inne i viken ser det ut som en båt-kyrkogård med massor av halvsjunkna och strandade båtar men vi ser inga andra människor. 

Viken är omgiven av mangrove och många båtar ligger övergivna här

Vi är helt ensamma i denna lugna, vackra vik. Viken kokar av marint liv, en vit häger fiskar i strandkanten, ljuden från skogen är öronbedövande och när mörkret lägger sig fylls viken av självlysande plankton och maneter. 

Små mateter som glittrade som diamanter i mörkret

Det glittrar som diamanter på en mörk himmel. Det är som om havet har blivit himmel eller tvärt om. Universum kastar om våra begrepp om upp och ned och vi tappar fotfästet för en stund och bara är! Dagen därpå inväntar vi högvatten innan vi lämnar Puerto Ferro och motrar upp till Isla Chives för att på kvällen lämna Puerto Rico för att segla vidare mot US Virgin Islands, Saint Croix.

Lämnar Bonaire och tar sikte nordost vart 2018-11-17 -11-24

Vi har en dejt med Lasses två döttrar på Martinique dagen innan nyårsafton, så nu är det dags att så sakteliga röra sig mot önskad destination. Vi fyller upp Sea Wind med vatten och diesel och seglar iväg. Vi har en ostlig vind på 20 knop så vi tar två rev i storen för att minska trycket av vinden och få en behagligare segling och vindrodret styr Sea Wind. Vi håller nordnordostlig kurs över den karibiska sjön. Dagen efter avgång upptäcker jag (Susanne) att vattnet i tanken smakar salt. Vi har tanklocket till vattnet på babordssidan och vi kränger så att skarndäck ganska ofta blir översköljt av vågor.  Har vi inte skruvat på locket ordentligt? Vi skruvar på locket på nytt och hoppas på det bästa. Tur att vi har 100 liter vatten i extra dunkar under vår koj. Vinden är fortsatt ostlig och vi har en skön segling. Lasse har ute fiskelinan och rätt som det är rusar linan iväg. Det är någonting stort på kroken!  Vid det här laget har vi lärt oss att tolka fiskarnas rörelsemönster när de hamnar på kroken och den här rackaren hoppar och sliter och drar som en riktig fajter. Det är en stor guld mackrill, eller även kallad Mahi Mahi som kämpar för att komma loss, men Lasse drar försiktigt in den i båten. Den är så vacker med sina guldfärgade prickar på den kornblå kroppen, men när livet rinner ur fisken så försvinner också de klara vackra färgerna. 

Storfiskaren!

Lasse grovrensar fisken och sedan tar jag och filear den i lagom portions bitar. Kylen blir full av god färsk fisk! Dagarna rullar på i ett skönt tempo och vi kör tretimmars vakter på nätterna. Nattvakten är tid för eftertanke och en stund att njuta och betrakta den vackra stjärnhimlen. Ena stunden seglar vi en glittrande mångata och lite senare när månen gått vidare på himlavalvet lyses den mörka himlen upp av tusen och tusen glittrande stjärnor och planeter.  Efter en vecka ute till havs närmar vi oss Puerto Rico, men vi hade en plan på att gå till US Virgin Islands Saint Croix. Det sägs vara fin dykning på Saint Croix nämligen. När vi seglar längs Puerto Ricos sydsida piper vinden i och ökar till 30 knop. Lasse går ned för att vila sig en stund, men plötsligt hörs en smäll och jag ser hur genuan börjar fladdra. Jag ropar till Lasse som redan var på väg upp att det är något som helt klart gått av. Lasse går fram på fördäck och konstaterar att det är genuafallet som har gått sönder och nu har vi femtio kvadratmeter segel som ska bärgas i en vind på 30 knop! Jag styr upp i vind och Lasse får ned genuan som hjälps åt att vika ihop och fästa i mantåget. Vi är bägge trötta efter en vecka till havs och Saint Croix ligger 100 sjömil bort i kraftig motvind. Vi gör ett omtag och jag går ned och tittar efter närmaste och bästa hamn på Puerto Rico. I guideboken hittar jag Ponce som ligger 20 sjömil åt väster så det skulle innebära att vi får medvind istället för motvind. Vi vänder Sea Wind och glider med vinden och angör Ponce 01.41. Det ska bli spännande och se hur Puerto Rico ser ut när det dagas! Två trötta seglare somnar som stockar efter en liten hoppilandare och lite nattamat. Trötta, men nöjda över att vi tillsammans löste problemet på ett bra sätt.

Bonaire dykarnas paradis 2018-09-30 –11-17

Happy divers!

Att få tag i en boj

Innan vi tar oss till Bonaire får vi höra att det är förbjudet att ankra där och svårt att få tag i en ledig boj, men vi har ”tur” och träffar ett par på en båt på Curacao som har en vän som ska lämna sin boj på måndag kväll. Mannen ombord meddelar sin vän att vi kommer och att vi vill ha bojen.  Allt är fixat och klart! Vi lämnar Curacao på torsdagen och passar på att stanna ett par dagar på Klein Curacao då bojen ändå inte skulle vara ledig förrän på måndagen. Vi anländer till Bonaire på söndagen och letar upp båten som skulle hålla den lediga bojen åt oss. Oj, säger de och ser allmänt besvärade ut. – Vi trodde inte att ni skulle komma så vi har lovat bort bojen till någon annan…… Ja, ha inte mycket att göra, men rätt surt. Vi tuffar in i den stora marinan som är stängd då det är söndag. Inne i marinan är det kvavt och fullt med mygg. Vi lägger oss vid bryggan där man tankar diesel och stannar över natten, men då vi får höra att priset i marinan är 1 USD/fot och natt, dvs. 37 USD för lilla Sea Wind, smyger vi ut i tidiga morgonen och hittar istället en mindre marina, Bonaire Nautico Marina. Priset per natt är 15 USD i den lilla marinan. Det är ganska mycket svall i den lilla marinan, så det är väl inte den bästa platsen på Bonaire, men får det duga medan vi försöker jaga en ledig boj. Det finns en facebook-sida som heter Bonaire Cruisers som man kan försöka få napp på lediga bojar, men det bästa sättet är att envist åka runt till de andra båtarna som ligger på boj och försöka få ett besked när bojen blir ledig och få den tingad. Det går inte att ställa sig i kö för att få en boj utan det är ”First come first served”. Vi kom precis innan årets stora event ”Bonaire Regatta”, vilket försvårade möjligheten att få tag i en boj. Både bojar och platserna i de bägge marinorna var förbokade, så när det var dags för regattan (10 dagar senare) fick vi till och med lämna den lilla marinan utan vare sig boj eller plats i någon av de två marinorna. Vad ska vi ta vägen nu? Lämna Bonaire? Nej, det var inte något vi ville göra. Lasse precis hade tagit sitt openwater dyk-certifikat och vi hade hyrt luft-tankar för att kunna dyka på alla de fina dyk-platserna. Vi tar helt enkelt och seglar över till Klein Bonaire som är en liten ö cirka 20 minuter från den stora ön. Där lägger vi oss vid en dyk-boj fastän att vi vet att man bara får ligga där 2 timmar åt gången och absolut inte över natten. Vi får en underbar kväll ensamma ute vid den lilla ön, men klockan åtta morgonen efter knackar det på skrovet och Marin Park Rangers (marinpolisen) är inte glada på oss. Vi förklarar ödmjukt vårt dilemma och frågar vad vi ska göra om vi inte vill lämna Bonaire. Stinapa funderar och drar iväg med en faslig fart och säger att vi måste lämna bojen innan klockan nio om de inte är tillbaks då. Efter bara 30 minuter kommer de tillbaks och säger till Lasse att han ska följa med. Hm, kommer han bli arresterad? Nej då, de hade vänligheten att visa Lasse en privat boj som vi kunde få låna under regattan och när regattan väl var över blev det inga problem med att få en egen boj! Nu kunde vi till fullo njuta av alla de vackra dyk-platserna på Bonaire!

Dykning

Jag (Susanne) har haft dyk-cert i tjugo år och mestadels dykt i östersjön i torrdräkt. Trots tuffa förhållanden med kallt vatten och dålig sikt har jag alltid hittat harmoni och lugn så fort jag klyft vattenytan. Det är en otrolig känsla att viktlös känna trycket från vattnet och kliva in i en värld som inte många får ta del av. Att fokusera på att andas och njuta av upplevelsen under vattnet är så meditativt och avkopplande att hela kroppen fylls av lycka! Ända sedan jag och Lasse träffades har jag försökt övertala kaptenen att ta dyk-cert så att vi kunde dyka tillsammans. Lasse har alltid varit intresserad av undervattensvärlden och hade i unga år ”Getskärs dyk-klubb”, men på grund av att hans syn blev sämre och att det på den tiden var dyrt och svårt att få tag i slipade glas till cyklop falnade drömmen om att bli den nya Jacques Cousteau.  När jag sedermera flyttade ned till Lasse och Sea Wind hösten 2015 lämnade vi in min dyk-utrustning på service på en välrenommerad dykskola, Kontiki. Ägaren till dykskolan tyckte att Lasse borde ta dyk-cert då han hade en sambo som hade så fin och avancerad utrustning. Lasse fick ett bra erbjudande och betalade sin dykkurs för 4000 kronor. Lasse fick böcker och en video som han skulle gå igenom och sedan höra av sig till dyk-skolan när han var förberedd för att börja kursen. När Lasse väl ringer till dykskolan får han inget svar och blir fundersam. Tillslut ringer han en annan dykskola i Göteborg och frågar om de vet vad som hänt med Kontiki. Lasse var inte den första personen som ringde och frågade detta, de hade gått i konkurs! 4000 kronor slängda i sjön och inget dyk-cert! Lasse var övertygad om att det inte var meningen att han skulle ta dyk-cert. När vi väl kommer till Bonaire där allt kretsar kring dykning och det sägs vara ett av de bästa dyk-vatten i Karibien, så bestämde sig kaptenen för att äntligen ta sitt dyk-cert. Vi hittade en dykskola Dive Friends Bonaire, som vi fick förtroende för. När Lasse skulle starta kursen fick man fylla i en sedvanlig hälsokontroll och Lasse var ärlig och fyllde i att han hade opererat ryggen och hade lite högt blodtryck. Tror ni att han fick börja kursen då? Nej, det ska tydligen djävlas in i det sista när det gäller Herr Hellmans dykkurser. Lasse fick tid hos en dyk-läkare och fick, tack och lov ,ett intyg på att han hade ”no limitations” när det gällde dykandet och nu kunde dyk-äventyret äntligen börja.  

Förberedelser inför det första dyket

Nyinköpt dykutrustning testas

Lasse och parkamraten övar avvägning

Här övas slut på luft situation och hur man säkert tar sig upp till ytan igen

Lasse visade sig ha en naturlig fallenhet för dykning och klarar både openwater (dykning ned till max 18 m) och advanced (dykning ned till 30 m) med bravur. Dykskolan och dyk-läkaren förordade starkt dykning med Nitrox (ökad mängd syre i luftblandningen) när man blivit lite äldre. Så både Lasse och jag tar ett cert för att få dyka med Nitrox. Vilken skillnad mot vanlig luft! Bottentiderna blir mycket längre och efter dyket känner man sig mycket piggare.

Två lyckligt certifierade Nitrox-dykare

Dykningen har gett oss en ny dimension på vår relation och det känns helt underbart att dela dessa upplevelser tillsammans. Vi får bägge två ta hand om varandra under vattnet och det känns tryggt att dyka tillsammans. Det är ingen av oss som stressar upp sig när det händer saker utan vi hjälper varandra att lösa det som behövs. Apekatten är så lycklig över att äntligen ha fått en dyk-parter ombord på Sea Wind! 

Nu är apekatten inte ensam längre!

Dykningen på Bonaire är verkligen helt fantastisk och vi genomförde cirka trettio dyk under den månaden vi tillbringade på Bonaire. Vi gjorde även några natt-dyk. Det ligger ett rev precis bakom båten där vi ligger på vår boj, så vi kunde bara hoppa ifrån båten med vår utrustning, ficklampor och glida ned i det mörka vattnet. Vi har varsin liten röd lampa på våra lufttankar så att man kan se sin par-kamrat även om ficklampan skulle dö. Det var en helt magisk upplevelse att se revet nattetid. Muränorna som kan vara svåra att se under dagen var nu framme och stack upp sina långa ål-liknande kroppar ur sina skrymslen och gapade och stängde sina stora munnar. Papegojfisken har ett slem runt sig nattetid som skyddar dem mot rovfiskar. De ligger bakom små koraller och bara tittar på oss när vi kom simmande. Sköldpaddor som brukar vara skygga dagtid kom simmande rakt i famnen på oss och verkade inte rädda för de stora dykarna. Stora fiskar som tarponer gillar att jaga i ljuset av våra lampor och kommer med en faslig fart nära inpå oss. Första gången får man lite puls när de stora fiskarna kommer rasande under armen utifrån mörkret, men när man väl ser att det är ofarliga tarponer lugnar man ned sig. Nattetid ser man även stora drakfiskar som så vackert tecknar sina svarta och vita slöjor mot orangea koraller. Vilken tavla det skulle bli! Vissa gånger önskar man verkligen att vi hade en dyk-kamera. Det finns så mycket vackert där nere som man skulle vilja dela med sig av.

Kameran vi har är vattentät och fungerar okej ta bilder upp till 5 meters djup

Palometa- Jacks

Papegojfisk

Simning

Nästan varenda morgon startade vi med en simtur i det kristallklara vattnet. Det är som att simma i ett akvarium med stora och små fiskar i alla möjliga färger. Här är det lätt att motionera och hålla formen. Det är bara att plumsa i direkt från båten. 

Angelfish 

Ballongfisk

Sergeant Major

På den här ön skulle man kunna stanna länge! Det anordnades ett välgörenhets-sim som heter ”swim to Klein Bonaire”. Man betalar en liten summa för att delta och överskottet går till ungdomar på Bonaire. Man ska alltså simma från huvudön ut till Klein Bonaire och sedan tillbaka. Lasse deltog med vår dinge som räddningsbåt och jag simmade.  

Kapten som funktionär på Swim to Klein Bonaire

Apekatten skuttar i och simmar allt hon kan

Det är många startande och alla får vara med! Ung som gammal, ovan som van simmare alla trängs inför starten, men sedan går startskottet och vi slänger oss i vattnet. Lasse får plocka upp en gosse som inte orkar simma hela vägen fram och jag kommer i mål bland de tio första.

Spännande möten

I vanlig ordning träffar Sea Wind en massa trevliga människor och här kommer några berättelser kring några av de möten Bonaire bjöd på.

 Det var för första gången dags att gå och handla och hitta tvätteriet på Bonaire. Vi hade frågat var mataffären och tvätteriet låg och hade fått tag i en karta. Vi travar iväg med kassar, tvätt och dramaten. Framme vid en rondell funderar vi åt vilket håll vi ska gå och tar upp kartan.  Plötsligt stannar en bil framför oss och undrar om vi behöver hjälp. Vi säger att vi letar efter tvätteriet och mataffären och Jaak som killen i bilen heter säger att vi ska hoppa in så kör han oss till både tvätteriet och mataffären. Jaak arbetar på polisstationen och har för tillfället lunch. Jaak kommer från Holland som så många andra på dessa ABC-öar. Vi frågar vad det finns att göra här på ön och Jaak säger att han kan komma förbi vår båt efter jobbet och ge oss all information vi kan tänkas behöva för vår vistelse på ön. Vid femtiden dyker Jaak upp som utlovat och det blir goda drinkar, information och trevlig samvaro.  Tiden rinner iväg och när mörkret lagt sig säger Jaak att han måste ringa sin sambo så att han inte undrar var han tagit vägen. Sambon Heinrich ansluter och de berättar att de har ett litet pensionat mitt på ön och att om vi är ute och åker måste vi komma förbi och hälsa på. Tyvärr blev det aldrig av men det blev en minnesvärd kväll med två glada och trevliga herrar.

Jag och Jaak

I vårt letande av en boj hittade vi Alex från Schweiz. Han är en ensamseglare som ibland tar besättning ombord. Han seglar en stor Amel och är också dykare. Lasse var i kontakt med honom för att det gick rykten om att han skulle lämna Bonaire snart så detta kanske kunde bli en boj vi kunde ta över. Alex behövde bara laga sin watermaker innan han drog vidare. När det visade sig att Alex var dykare, och dessutom hade en egen kompressor ombord (vilken han kunde fylla dyktuber med), föreslog Lasse att han kanske ville dyka med Lasses fru? Lasse höll som bäst på att gå alla dykkurser och jag var singel på dagarna. Med Alex fick jag mitt första dyk på Bonaire. Det Karibiska klara vattnet och den starka solen som strålade långt ned fick mig att tappa djupkänslan. Hemma i Sverige blir det mörkt bara några meter under ytan men här larmade min dykdator när jag helt plötsligt var nere på trettio meter! Det blev aldrig någon boj från Alex då det alltid tar längre tid än man tror att reparera saker ombord.  Alex och vi bytte dock musik och filmer från våra hårddiskar, så nu har vi musik för ett helt decennium i båten. Det Alex gillade mest på Sea Wind var nog Lasses köttbullar med karibisk touch.

 Vegemite sandwich…. Leanne och David seglar ännu en stor Amel som heter Perigee. De kommer från Australien, men hade bott många år i Schweiz. De var dykare precis som oss så det blev naturligt att vi sammanstrålade i en del dykning. Dykskolan som utbildat Lasse anordnade ett event som hette ”Clean the reef”. Alla som var certifierade fick vara med och hjälpa till att plocka upp skräp från revet. Det var gratis luft till alla medverkande dykare. David och jag bestämde oss för att vara med (Lasse låg hemma i feber och Leanne hade en sprucken trumhinna) och bidra med vår tid och engagemang samtidigt som vi fick möjligheten att dyka. Ett femtiotal dykare hoppar i plurret och upp kommer så mycket skräp att det blir en container halvfull med illaluktande skräp. Det kändes skönt att få göra lite gott för dessa underbara rev. 

Efter erhållen info förbereder vi oss för att hoppa i plurret och göra lite nytta

David och jag gör parkontroll (kollar att all utrustning är på plats och fungerar)

Leanne och David ville bjuda oss på söndagsmiddag innan de lämnade Bonaire. Ugnsbakat Kiwi-lam (lam från Nya Zeeland) med alla goda tillbehör sände ut en ljuvlig doft när vi kom ombord på Perigee. 

En av alla de roliga kvällar vi hade med David och Leanne

Lasse och jag tittar lite förskräckta på varandra. De har dukat nere i båten? Temperaturen Bonaire sommartid är runt 30 grader så att sitta inne nere i båten skulle bli hutlöst varmt. När det är dags att äta går vi trots allt ner i båten och vad händer? Luckorna i sittbrunnen stängs och air kondition sätts på!! Is i drinken och air kondition nere i båten! Wow, det här var ännu en ny Amel-experience! Kommer ni ihåg gruppen Men at work? I en av deras kända låtar sjöng de om vegemite sandwish och sedan mitten av åttiotalet har jag alltid undrat hur en sån där Australiensisk vegemite sandwish smakar. Naturligtvis har dessa Australiensare vegemite med sig i båten och nu trettio år senare får jag äntligen sätta tänderna i en vegemite sandwish. Hm, mycket annorlunda än något annat pålägg jag tidigare ätit, salt och lite jäst smak men faktiskt riktigt gott.  Leanne och David lämnar Bonaire och beger sig av mot Colombia.

 Sigrid och Hens driver en liten dyk-shop, X-prodivers. Efter att ha googlat och sprungit runt på många av de alla dyk-shoppar som finns i vart hörn på Bonaires gator fastnar vi bägge för Hens och Sigrids lilla shop. Lasse köper sprillans ny dyk-utrustning av bästa kvalitutta och jag uppgraderar delar av min tjugo år gamla. 

Apekatten med ny regulator i munnen! Oj vad lätt det blev att andas helt plötsligt...

Hens är mästaren på att fixa allt du bara kan tänka dig och han vill bara sälja saker han själv tror på och använder. Inte för att det ingår i en dyk-butiks uppdrag men Sigrid ser oss när vi är på väg till affären och undrar om vi vill ha skjuts tillbaks. Det kan man ju inte tacka nej till! Hon sitter i bilen med sin rara lilla ettåring och väntar på oss medan vi handlar och kör sedan hem oss med våra varor. 

Raringarna som väntade på oss när vi var och handlade. 

Lasse och Hens utanför den lilla dyk-shoppen X Prodiver

Vår plotter hade fått spunk och skärmen bara flimrade. Vännen Gunnar tipsade om att det kunde vara fukt och att vi skulle lägga plottern i påse med ris. Lasse frågade då om vi kunde få lägga den ris-inbakade plottern i Hens butik där det var torrt och fint med air kondition. Jo, då inga problem! Efter en natt på X-prodiver kom plottern till liv igen.

  Inför öppningen av Bonaire regatta hålls en parad med representanter från alla tänkbara länder. Vi blir inbjudna att delta för Sveriges räkning och här träffar vi Anna och Emil. 

Glada vikingar i paraden

Emil läser till marinbiolog och gör sin sex månaders praktik på Bonaire. Anna arbetar med en frivilligorganisation som tar hand om sköldpaddor. Även de är dykare. De bjuder med oss på en biltur på den södra delen av Bonaire och vi får se de stora saltbergen som tornar upp sig som snöklädda alper. 

Snöröjning i trettiograders värme?

Här transporteras saltet ut till fartyg som fraktar det

I saltdammarna trivs flamingos

Fyren på södra Bonaire

Gänget

Anna och jag tar ett tjej-dyk en morgon då Lasse är på kurs och Emil på jobbet. Det var första gången som jag dök med ensam med en annan tjej och det kändes jätte skoj! Emil i sin tur hängde med oss på ett båt-dyk till en plats som heter Karpata. Det var ett av de finaste dyken vi gjort på Bonaire. Otrolig mängd koraller, svampdjur och fiskar i ett kristallklart vatten.

  När Lasse tar sitt Openwater certifikat har han en dykinstruktör som kallas för Vinnie. Han är en lugn och trevlig kille så Lasse bjuder med honom och hans flickvän på ett dyk på Klein Bonaire. 

Vinnie på besök i Sea Wind

Vinnie skulle också vilja ha en båt och resa runt i världen, men just nu måste han jobba och tjäna pengar. Vinnie är så himla snäll och kör oss fram och tillbaks till affären när vi ska proviantera för att lämna Bonaire och dagen innan vi ska segla vidare kommer Vinnie förbi med en förtidig julklapp. Han har köpt en påse full med typiska Holländska godsaker, chokladströssel, korv, grön ärtsoppa, choklad, våfflor, kakor och mycket annat gott!

Vi är verkligen tacksamma för alla möten med människor fulla av hjälpsamhet, glädje och spännande historier i bagaget!

Bonaire andas dykning och det här är första gången som vi ser mer under vattenytan än på land. Trots våra trettiotal dyk finns det otaliga dyk-platser som vi ännu inte sett. Bonaire har en skön lunk och mycket trevliga människor och jag förstår att det finns många som kommer tillbaka år efter år.