USA- Kanada tur och retur 558 nm 4-12 juni 2020

Då Lasses amerikanska uppehållstillstånd I 94 hade gått ut var det inget annat att göra än att snällt lämna USA och försöka att komma in i Kanada. På Kanadas hemsida kunde vi läsa att de fortfarande hade sin gräns stängd för utländska båtar, men det sista som lämnar en är ju hoppet och vi hoppades verkligen att de skulle ha förståelse för vår situation och ge oss möjligheten att få en ny stämpel i passet och sakta segla genom Kanada för att ta oss vidare till Grönland. 

Dag 1

Vi lämnade Southwest harbor i Maine på eftermiddagen den 4 juni. Det var en klar och fin dag och en sydvästlig vind blåste i 15-20 knop så det var en riktigt härlig början på vår segling. Vi hade planerat att tajma tidvattnet runt Nova Scotias sydliga udde Cape Sable och räknade med att få bra skjuts utav tidvattnet runt udden. Det är alltid svårt att göra en tidsplan då farten beror på vindens riktning och styrka, men vi gjorde vår beräkning baserat på vår medelfart vilket är 5 knop. Blir det mer vind går det fortare och mindre vind så går det saktare. Vist kan man reglera farten med segelsättningen, men som sagt det är alltid lite trixigt att komma till en viss punkt på en utsatt tid. Det var med glädje och förväntan som vi lämnade USA. Vi hade väntat så länge och våra planer hade varit så ovissa. Känslan av att äntligen vara på väg var totalt befriande oavsett hur utgången med de Kanadensiska myndigheterna blev. Om vi får avslag kanske vi kan ta oss till den Franska ön som ligger strax söder om Newfoundland eller kanske gå direkt till Grönland. Oavsett hur det blir är väntan över och vi har nu lämnat USA och är på väg mot nya destinationer. Vi får besök av en trut som kommer och sätter sig på vår upp och nedvända dinge. Han är lite grå i fjäderdräkten och är ännu inte fullvuxen. Han kanske var lite trött? Han hänger med oss en lång stund och vi njuter av att få lite sällskap.

Vi får lite sällskap ombord

Lasse tar en vila mellan 14-16 och när han vaknar till liv fixar jag lite middag innan jag lägger mig för att vila mellan 18-20. Min först vakt startar klockan 21.00 och jag får inte riktigt till vindrodret Wolfgang till en början, men när jag revat genuan och ställt in kursen så får Sea Wind bättre balans och Wolfgang styr då utan problem. Natten är mörk och vattnet är inte mer än 10 grader så det känns lite ruggigt när jag purrar Lasse vid 00.00. Jag fixar en varm kopp te till honom så det blir lite trivsammare att komma upp ur skönhetssömnen. Lasse får en lugn och skön vakt och Sea Wind gör 6-7 knop med ett rev i stor och genua. 

Dag 2

04.30 möter jag en röd och vacker soluppgång. Red sky in the morning sailor take warning! Vattentemperaturen har minskat till 7,7 grader och vinden sydar sig allt mer. Wolfgang behöver justeras då tidvattenströmmen påverkar avdriften, men efter några lätta justeringar håller han kursen fint. Jag har haft en älska- hat-relation till Wolfgang tidigare då jag inte har övat tillräckligt på att justera honom, men ju mer jag tränar desto bättre känns det. Lasse tar vakten 06.00-09.00 och jag sover som en stock. Vi rundar Kanadas södra udde och vänder upp mot 108 grader. Första dygnet tillryggalade vi 147 nm vilket är 20 mer än beräknat så vi var lite tidiga för tidvattenströmmen, men det verkade inte göra så stor skillnad (drygt en knop motström under någon timme sedan medström runt resten av udden). Dagen bjuder på riktigt skitväder med regn och dimma, men vinden håller i sig och vi länsar upp i 6-8 knop längs Nova Scotias ostkust med två rev i stor och hela genuan utrullad. Under natten får vi varierande vindar och regn och går ömsom för motor ömsom för segel. Vi ser endast ett par fiskebåtar annars är det väldigt ödsligt här ute på havet. 

Dag 3 

Jippi, vinden kommer åter på morgontimmen och vi kan länsa fram med genuan utspirad åt babord och storen ut åt styrbord så kallad wing-on-wing. Åtminstone för några timmar innan dimman och regnet kommer åter. Det är grått, kallt och väldigt blött! 12.35 korsar vi Kanadas territorial gräns och vi hissar den gula Q-flaggan och Kanadas gästflagg. Hur spännande ska inte detta bli?

Q-flaggan och den Kanadensiska gästflaggan på plats på styrbords spridare

Vi behöver komma väldigt nära land innan vi ser den vackra kustlinjen dyker upp i dimman. Vi hör ljudet från ”the fog horn” som dämpas av den tjocka dimman. 

Vi skymtar första fyren på Nova Scotia

Vi ser Kanada!!

Sea Winds glada besättning

Vi seglar in till Halifax och lägger oss för ankare och ringer CBPS för att meddela vår ankomst. Tjänstemannen ställer några frågor och Lasse tycker att det verkar positivt. Kanske vi får stann här trots allt? Inom en halvtimme dyker en patrullbåt upp med ett gäng tulltjänstemän och de är mycket artiga men väldigt bestämda när de informerar oss om att vi absolut inte får klarera in i Kanada, segla i Kanada eller gå iland i Kanada… så var det med det försöket! Hur ska vi göra nu? Tullen vill veta var vi ska ta vägen och när vi tänker lämna Kanada, men vi säger att vi behöver diskutera igenom detta och kontrollera vädret. Vi lovar att återkomma under morgondagen. Det blir en lång kväll med mycket diskuterande, men efter mycket om och men bestämmer vi oss för att gå tillbaks till USA för att försöka komma in där och vädret ser fint ut om tre dagar. 

Det blir några sköna fixardagar i båten medan vi väntar på förliga vindar. Vi beställer en ny kompass som en båtgranne hämtar upp åt oss i land och Lasse installerar den. Vi har fått ett avvisningsbesked från den Kanadensiska tullen som vi kan visa upp i USA, men då vi inte klarerat in i Kanada har vi inte fått någon stämpel i passet. Nu ska det bli spännande att se om USA kommer att släppa in oss igen?

Mot USA igen!

Dag 1 

Vi lämnar Kanada efter frukost en solig dag med sydostlig vind. Vi slänger ut fiskelinan och får napp, men inte vad vi önskat oss direkt! En stor sheerwater fågel har fångat draget. Den som gapar efter mycket… Lasse får loss fågeln och den verkade inte ha tagit någon större skada som tur var. Vi halvvindar fint ner längs Nova Scotias ostkust och det blir en lugn natt. 

 

Dag 2 

Under morgontimmen passerar vi Cape Sabel och får motström och det blir stökigt och guppigt och jag känner mig lite illamående en stund, men så fort vi kommit förbi södra udden och tidvattenströmmen vände lugnade både sjön och magen sig. Vi sätter nästan rakt nordlig kurs, 359 grader, mot Eastport och den sydliga vinden för med sig en tjock dimma. När vi passerar tarfikzoonen vid ön Grand Mannan ser man i stort sett ingenting. Det är verkligen tur att vi har en fungerande radar!

Dag 3

Dimman tätnar allt mer och när vi närmar oss Eastport är det trångt mellan öarna och många små fiskebåtar irrar omkring i farvattnet så Lasse väcker mig för att jag ska ha koll på radarn. Det är riktigt kallt och rått och jag tar på mig min nya varma flytoverall. Det är som att krypa ner i ett varmt bad när man hoppar in i den. Jag blir helt lycklig! Klockan tio angör vi Eastport Maine USA och lägger oss vid en flytbrygga. När vi lagt till och tagit vår lilla angörings whiskey tar Lasse sin kaptensportfölj med alla viktiga papper och vi tågar tillsammans in i det lilla tullkontoret. Tjänstemannen bakom disken tar allt med ro. Här stressar man inte. Tjänstemannen hade en annan kapten på besök. Han var här med en Kanadensisk båt och de köpte tång och skulle således betala tull för detta. En sak i taget! När vi var på tur och förklarade vårt dilemma kliade tjänstemannen sig i huvudet och sa med glimten i ögat: -So now you´re my problem. Då vi inte fått någon stämpel i passet i Kanada hade vi officiellt aldrig lämnat USA vilket skulle innebära att Lasse var i USA olagligt. Vi hade tur. Tjänstemannen förstod vårt dilemma och tyckte att vi hade gjort allt vi kunde under rådande omständigheter så nu gällde det bara att hitta en lösning på problemet. När vi kom in i USA i februari hade vi redan en stämpel i passet från Puerto Rico och den var från januari, så när vi kom in till USA gjorde tjänstemannen i Florida en miss. Han gav oss fem månaders uppehållstillstånd från januari inte från februari då vi kom in i USA. Det här upptäckte tjänstemannen i Eastport och kunde då revidera stämpeln i Lasses pass och ge honom uppehållstillstånd fram till 4 augusti istället. Vi var nu bägge i landet på lagliga premisser och vi kunde nu vänta i lugn och ro på att Kanada, Grönland eller Azorena skulle öppna sina gränser för oss.