Aruba 2018-07-17- 31

Aruba ligger bara 24 km norr om Venezuela och är den torraste av de tre öarna som kallas ABC-öarna (Aruba, Bonair och Curacao). Hit kommer seglare som vill hålla sig söder om orkanområdet under säsongen 1 juni- 30 november. För seglare som oss är Aruba lite speciellt. Det finns ett relativt aktivt lokalt båtliv här, men inte så många besökande båtar. De som kommer hit kommer oftast från de övriga ABC öarna och är på genomresa till destinationer så som Colombia, Panama eller övriga Latinamerika. Här i Oranjestad är det lätt att klarera in. Man ropar upp myndigheterna på VHF och de anvisar dig en plats vid den kommersiella hamnen. De hämtar pass och båt-papper och kör iväg till kontoret medan du lugnt och stilla väntar kvar i båten tills pass och papper har fått snygga stämplar. Allt går mycket lugnt till och tjänstemännen är artiga och professionella (inte lika pratsamma och avslappnade som på Jamaica dock).  Vi ligger uppankrade innanför ett rev precis utanför flygplatsen Queen Beatrix. När planen kommer in för landning känns det som om de ska åka in i masten. Landningsbanan är markerad med röda lampor i vattnet bredvid oss.  Innanför ankringsplatsen ligger det ett dyk-center och några mysiga restauranger. På kvällarna dukar de ut borden på beachen och lyktor och ljus skapar ett mysigt ljus under den klara stjärnhimlen. Personalen på dyk-centret är supertrevliga och hjälper gärna till med att ordna vatten till oss seglare och vi fick tom låna ett kund-kort till mataffären Super Food vilket gav oss en rabatt på 500 sek. För att ta sig till Super food behöver du ha tillgång till bil eller ta en taxi. Dyk-centret hjälper gärna till med att ringa en taxi till dig om du inte har telefon. Affären har ett varierat och stort utbud av varor av alla de slag (en riktig fröjd efter shopping på Cuba och Jamaica). Priserna är ungefär de samma som hemma i Sverige.  Oranjestad har två marinor och marinan mitt i staden har en bra tillbehörsbutik och trevlig personal. Där finns också möjlighet att tanka diesel, bensin eller vatten.

Ankringsplatsen och dingedocken

Folket på Aruba verkar generellt välmående och man ser ingen direkt fattigdom. Sjukhus, kyrkor och skolor tar hand om befolkningen som är mycket vänliga. Den kulturella blandningen är stor och det lokala officiella språket papiamento är helt unikt. Det är en spansk kreol med mycket inslag av portugisiska och holländska kryddat med engelska och en del afrikanska språk samt lite till av det mesta som erbjuds i språklag. Helt fascinerande att lyssna på. Men alla pratar också mycket god engelska och många holländska. Mannen som ansvarar för marinan pratar fyra språk flytande och tänker på tre säger han.

Vi har fyra dagar tills vi får besök av Saga (Susannes dotter nr 3 av 4) och hennes bästa vän Therese. Lite underhåll av lilla Sea Wind behövs efter den tuffa seglingen. Ett fönster läckte under vår tripp från Jamaica så vi lossar ramen och bänder försiktigt loss rutan för att täta med marint tätningsmedel. Sedan är det dags att tömma akterruffen ifrån allt bråte som hamnar där när vi är själva ombord. Nu ska tjejerna flytta in i akterruffen och behöver ha rum för både sig själva och sin packning. Vi som seglar i både kalla och varma vatten har lite mer packning ombord än de som håller sig i de tropiska farvattnen. Vinterkläder, kängor och allt som hör kall segling till ska finnas ombord. Det känns så mysigt att förbereda och göra fint till min lilla skatt och hennes vän kommer. Det är också första gången vi har gäster ombord som stannar så länge (tre veckor). Mitt hjärta är fullt av kärlek till denna lilla (26 åriga) unge som nu ska flytta in hos oss. Det känns nästan overkligt att få rå om henne igen efter så lång tid. Längtar efter sina barn och barnbarn är priset vi får betala för denna livsresa runt på jorden och då känns det extra underbart när man får ha sin lilla ungi i sin närhet.

En kväll har vi tagit dingen in till stan och stannade lite längre än vi hade planerat. I vanliga fall brukar vi alltid ha med oss lanternor och bärbar VHF, men just denna dag hade  vi glömt av de i båten (vi skulle ju bara göra ett kort ärende i stan och det var ljust ute). Kvällen kom och det blev kolsvart och nu hade vinden friskat i och det blåste runt 15 m/s. Vi hoppade i dingen och begav oss ut mellan land och det rev som skyddar viken. Utanför revet är det öppet hav och närmaste land är Venezuela. Det stänker och blåser och vi bägge tänker att det är skönt att motorn på dingen fungerar så bra. Två sekunder senare dör motorn. Dingen börjar snabbt driva ut till havs medan vi gör några försök att starta motorn igen. Lasse inser att vi inte har tid att hålla på med motorn och börjar ro med all kraft in mot ankringsplatsen. Små gummijollar är inte riktiga roddbåtar och det är svårt att få kraft i årtagen speciellt i stark vind. Lasse ror och tillslut närmar vi oss en Kanadensisk båt. Jag busvisslar och får deras uppmärksamhet. De är rara och bogserar oss tillbaks till Sea Wind. Väl tillbaks i båten pustar vi ut och är så tacksamma att vi klarade ut situationen. Det här blev en viktig läxa för oss och en påminnelse om att alltid vara förberedd på busväder och motorhaveri.  Ute till havs i en liten dinge i mörka natten utan möjlighet att kommunicera med någon om assistans hade inte varit roligt. Tänk om Saga och Therese hade kommit hit och det var bara Sea Wind som var kvar på Aruba…hualigen!

Så äntligen kommer lördagen med stort L! Jag står på stranden och ser deras flyg komma in över viken och hoppar och vinkar och skriker som en tok! Min unge kommer till Aruba! 

En lycklig mamma vinkar till sin unge och Therese

Vi möter upp dom på Barefoot restaurang och trots lång resa de ser de pigga och glada ut. 

Äntligen får mamma hålla om sin ungi

Vi tar en välkomstdrink och beger oss ut till Sea Wind så att tjejerna får göra sig hemmastadda.

Lasse riggar upp ett sling och vips så blir vi alla barn på nytt

Lille Jago och Mami

Snorkling bland vackra fiskar i varmt vatten skapar glädje i hjärta och själ

Therese hade googlat på Aruba och hade sett att det fanns en ö som heter Flamingo Island där man kan strosa runt på fina sandstränder med flamingos. Det är en privat ö som ägs av Renaissance Hotel. Att ta sig dit med turbåt kostar USD 125 per person och dag om man inte bor på hotellet, men vi körde en liten fuling och körde över dit med vår dinge. Väl där promenerade vi runt bland solande och badande människor, restauranger, barer samt en massa flamingos som gick fritt mitt på badstranden.  Vi hade inte betalt avgiften, men ingen verkade bry sig. Det gällde bara att försöka smälta in ”blend in, blend in” som amerikanerna säger. 

Lycklig Therese med sina vackra flamingos

Therese fick se sina vackra flamingos och vi fick en härlig dag på en ganska artificiell ö. Utanför ankringsplatsen ligger det fina rev att snorkla på och tjejerna får bekanta sig med lokala fiskutbudet. Aruba är en liten ö och huvudstaden Oranjestad verkade ganska sömnig. Vi passade på att hyra bil två dagar för att se resten av ön. Första dagen bilade vi runt mest hela ön från norr till söder. Den är ju inte så stor (181 kvadrat km). Norra delen är helt fokuserad på turism med enorma hotell och casino komplex och långa sandstränder med allsköns aktiviteter för hitresta och soldyrkande människor. 

Aruba är känt för dess långa vita sandstränder

En badpaus är behövligt i värmen

Södra delen verkar mer vara avsomnad och där bor stora delar av lokalbefolkningen. Den näst största staden San Nicolas längst söderut är en sömnig stad med en restaurang och affärsgata som var helt folktom. Skulle kunna tänka att här var mer liv och rörelse innan hotell och casino komplexen i norr blev så utvecklade. San Nicolas var dock bitvis en mysig stad med stora muralmålningar i lokala mönster och motiv.

Flamingobänken

Vackert och innovativt

Norra udden av Aruba pryds av California lighthouse. En fyr som började byggas i mellankrigstiden efter att ångfartyget California hade gått på grund där och nu ligger som vrak på havets botten. 

California Lighthouse

Saga och Therese

Strömmarna och vågorna runt södra såväl som norra udden på Aruba är förrädiska. 

En sann miljöaktivist tar alltid tillfället i akt att göra skillnad, så Saga plockar upp skräp som flutit i land

Vad finns bortom horisonten?

Härliga klippor

On top of the world!

De inre delarna av Aruba pryds av flera mindre byar med rejäla murade hus. Man kan se att Aruba tillhör Nederländerna men med en karibisk touch. Färgerna går mest i pastell med riktiga tegeltak. 

Andra bildagen utnyttjades till att besöka nationalparken Arikok som ligger i sydost mot havet och täcker 20 procent av öns yta. Aruba påminner mest om de torra Kanarieöarna. Här finns ingen tropisk prunkande skog utan det är torrt och ökenlikt med en ganska unik flora och fauna. Massor av kaktusar och agave som en gång var Arubas viktigaste exportvara. 

Rika guldfyndigheter fanns också liksom hästuppfödning som var den första stora inkomstkällan för ön. Men när den statligt reglerade hästuppfödningen avreglerades så tog guldgrävandet över som en mer lukrativ näring. Nu är det dock turismen som helt dominerar. 

Arikok nationalpark har många vandringsleder

Arikok är känt för dess rika fågelliv

Mammas lilla hjärta

Kaktusarna ger fåglarna både vätska, skydd och mat

Magiskt är det 

Grottor med slutna pooler lockar till ett dopp

Havet slår in mäktigt och stort

Ganska torrt och dött...

Welcome life!

Urgamla grottor med målningar från forna tider

Undrar hur han eller hon som lämnade sina avtryck här såg ut och levde

Naturligt fisk-spa

Att ha gäster ombord innebär mer fördelar än bara att få tillbringa tid med de man älskar. Härliga vietnamesiska vårrullar introducerades av Saga och Therese och har nu blivit en ny favorit i Sea Wind och det hände tom att det kom kaffe på sängen serverad av en väldigt söt tjej.

Tjejerna lär oss hur man tillverkar vietnamesiska vårrullar

Saga bringar även ordning i kaos-skåpet

Tjejerna vill även se de andra ABC-öarna så vi tar en liten provsegling ned till Rogers Bay så att de ska få känna på hur det känns att segla både med och mot vinden. Tjejerna är inga vana seglare, men riktiga tuffingar. När de dinglar med benen i vattnet kommer delfiner på besök och förgyller vår segling. Allt som allt går det jätte bra med seglingen och vi planerar nu att invänta ett väderfönster för att ta oss till Curacao eller Bonaire. 

Tuffa seglarbrudar

Lasse får återigen ett infekterat insektsbett, feber och ett svullet ben och denna gången tar han sig till läkaren för att kolla upp sitt ben. 1200 kronor fattigare, men med riktig dundermedicin kommer han tillbaks och efter ett par dagar blir det mycket bättre. Det är tydligen vanligt med infekterade sår i det varma klimatet så vid minsta lilla skråma gäller det att hålla rent såret. Medan Lasse ligger i båten och kurerar sig så har tjejerna och jag en mysdag på stranden. Vi har ordnat lite sallad och tagit med oss kallt vin. Tjejsnack är något alldeles speciellt! Vi kan prata om allt och inget, i mun på varandra, byta ämne varannan mening och bara flabba åt allt samman. Vårt väderfönster kommer och vi ger oss av mot Curacao.

Våra söta tjejer Saga och Therese

Dessa två tuffa tjejer lyckas överleva de 20 timmarna av ständigt rullande och skumpande sjöar som mellan varven kastas i sittbrunnen. 15 m/s bidevind med motor som stöd pressade lilla Sea Wind mot Curacao. Utanför Arubas södra udde kallas vattnet för lavanderia (tvättmaskin) för att strömmar och vind formar vågor som känns som att åka i en tvättmaskin eller puckelpist, men vi gjorde det! Curacao nästa!...Varför ska vägen till Curacao gunga så...