s/y SEA WIND: 2018-07-09- 07-16 - 8 tuffa dagar ute på Karibiska sjön mot ström och vindar.

Vad är det för galningar som ger sig ut och kryssar i vindar upp till kulingstyrka på Karibiska sjön? Jo, det är tydligen apekatten och kapten på S/Y Sea Wind. Vår resa startar måndagen den 9 juli och vi sätter segel i svaga vindar och granskar hur strömmen för oss väster ut. Vi visste innan vi satte segel, och inser snabbt, att vi behöver komma längre öster ut för att få en bättre vinkel mot ekvatorialströmmen som för oss sidledes i cirka två knop och tradevindarna som blåser åt samma håll d.v.s. åt väster om vi inte ville hamna i Colombia istället för Aruba. Vinden ökar till friska vindar 20-30 knop och vi får två dygn som vi pressar Sea Wind nästan rakt mot vinden. I 2700 rpm trycker motorn på i en sjö som nästmast liknar en puckelpist. Vågor kommer från alla håll och det blir ingen rytm i Sea Wind. Vi kan riktigt känna hur hon stretar emot när vi pressar henne framåt. Hon känns tung och tvär som en riktig mot”walls”kärring (Wall Susannes flicknamn). När vi närmade oss Haiti ser vi att den översta travaren (den plastkonstruktion som håller storseglet fast i masten) har lossnat. Vi beslutar oss för att ta nödhamn på Haiti för att åtgärda travaren. Här finns inga sjömärken, upplysta bojar eller fyrar utan bara nattsvart hav och en mörk kustlinje. Vi läser in oss på området i guideboken och tittar noggrant på sjökorten och gör en gemensam bedömning att vi ger oss in här för natthamn. Allt går enligt plan och i Kapten Morgans Bay på ön Ile a Vache ankrar vi upp och sussar gott ett par timmar innan dagsljuset kommer och vi hör knackningar på skrovet. Män i små hemmagjorda kanoter kommer fram till båten och erbjuder sin hjälp och undrar också om vi har något att avvara. En av besökarna är representant för immigrationsmyndigheterna trots att han sitter i en uthuggen kanot utpaddlad av en fiskare. Han förklarar att det kostar 10 USD att klarera in i landet, men eftersom vi bara ska stanna ett par timmar så nöjer han sig med ett par solglasögon.

–Det är ju bra att alla blir nöjda; som han så diplomatiskt uttryckte det. Vi är trötta och vill bara fixa vår travare fixad, men lämnar över några solglasögon och ett av våra upphittade cyklop. Alla är väldigt trevliga och omgivningen är otroligt vacker med gröna kullar med palmer och papegojor som tjattrar i träden. Vi hade gärna stannat längre och utforskat Haiti, men nu har vi en date på Aruba så ger oss av så fort vi är klara.

Haiti

Lasse sätter tillbaks extradunkarna när vi toppat upp tanken med dielsel.

Lämnar Haiti och bara önskar att det går att segla direkt till Aruba

Utanför viken möter vi en fiskare i en uthuggen kanot. Han får ösa den med jämna mellanrum...

Vi sätter kurs 157 grader som ett försök att gå direkt mot Aruba, men efter ett dygn ser vi att det inte går att hålla kursen så vi gör ett slag och seglar bidevind för revad stor och genua för att komma norr ut mot Dominikanska republiken.

När vi är högst uppe på en våg och tittar ned i dalen riktigt pirrar det i magen och det känns som en åkattraktion på ett nöjesfält när båten glider ned för den branta kanten. Vi lutar konstant 25-35 grader och allt man företar sig ombord är en kraftansträngning. Bara att gå på toaletten med en holk som lutar är ett riktigt äventyr. Kommer det som är i holken ligga kvar eller hamna upp i ändan? Laga mat är ju också en riktig prövning och man måste planera vart enda moment i detalj för att inte hela middagen ska ligga på durken (golvet i en båt). Trots att man tycker att man planerat in i minsta detalj så lyckas alltid något fara iväg…yoghurtburken i bitar med youghurtstänk som snyggt dekorerat teaken, kex i tusen bitar som ska dammsugas upp… För att inte tala om våra små stackars rumpor som fått blemmor av att konstant vara blöta av allt saltvatten som Herr Sjöberg bestämmer sig för att dela med sig in i sittbrunnen. I sittbrunnen glider vattnet fram och tillbaks och det ligger en lite grön frukt (Ginup) som flyter så vattnet. Det ser ut som en liten oliv i en stor dry martini. Tänk vad det vore skönt med en torr draja i lugn och ro på någon fin restaurang…..

Det läcker in vatten och kapten försöker åtgärda problemet genom att sätta huvor på svanhalsarna

Kapten vilar skönt

Apekatten har också hittat ett skönt läge

Wet wet wet..tur att det är varmt i både vatten och luft

När vi väl tagit oss Dominikanska republiken efter fem dagars tuff segling bestämmer vi oss för att ta en välbehövlig vila och går in och ankrar i en vik med en härlig sandstrand på Bahia de la Aguilas. Kustlinjen är vacker med branta klippor i vit och röd sten.

Sargassotången får Sea Wind att se ut som The Black Pearl just uppstigen ur Davy Jones Locker

Dominikanska Republiken

Vi har tagit in en del vatten under våra fem dygn ute till havs så det är skönt att få torka torrt och börja på nytt. Även här blir det lite reparationer och förstärkningar för att förbereda oss för den sista etappen till Aruba. Vi sätter åter på huvor på svanhalsarna (ventilations rör uppe på däck), tätar ett fönster med silvertejp som läcker och vi passar på att tömma våra reservdunkar med vatten och diesel. Jag kokar lite potatis och värmer en konserv från Gran Canaria till middag. Älskling lite mums som plåster på såren! Men vad är det i konserven? Callos står det och jag trodde det var kallops, men det ser lite skumt ut? Det spanska lexikonet åker fram och det var visst hudsvålar och koläppar ha, ha ,ha…. Kapten äter trots detta med god aptit.

Hm, kallos......

Vi ger oss av dagen därpå och när vi ger oss av känner vi att båten fått en helt annan balans när vi förflyttat vikten från reservdunkarna som stått i förpiken till tankarna i båtens centrum. Hon är lättare i nosen och tar vågorna på ett mycket mjukare sätt, eller är det besättningen som är på bättre humör efter en god natts sömn? Det är nog en kombination. Vi sätter kurs mot Aruba dryga 300 nm bort och denna gång verkar vinkeln mot vinden vara tillräcklig för att den ska hålla hela vägen. Vinden fortsätter att pipa i med 20-30 knop och vi tar överbrytande sjöar titt som tätt. Vi är ständigt blöta av saltvatten och vi har bägge fått utslag på huden. Mellan varven gör vi tappra försök att duscha av oss i sötvatten och torka upp, men bara efter några minuter ser vi ut som dränkta små katter.

Vi seglar och seglar och distansen minskar med över 100 nm om dagen och tillslut ser vi Aruba träda fram ur diset. Stora lyxiga hotellkomplex kantar de vita sandstränderna och Lasse undrar vad det är för människor som vill bo så där? …..Efter åtta dagar av våt och tuff segling säger jag ironiskt; ja det kan ju verkligen undra. Gå omkring i en torr och fin klänning, ta en drink, mingla med andra turister på beachen och sova i en nybäddad och torr säng? Ja älskling vad är det för människor?? Lasse börjar skratta och vi tittar på varandra. Just i denna stunden insåg vi bägge att det faktiskt hade varit lite gött…..Det låter som om vi har varit ute på en mardrömsresa och det finns nog de som undrar varför man utsätter sig för detta? Vi har nu varit ute och seglat i hårt väder i åtta dagar och det har varit både psykiskt och fysiskt ansträngande, men vi har också vuxit och kommit varandra närmare som team genom att lära oss hantera de svårigheter vi mött, haft underbar segling, mött delfiner och sköldpaddor, sett den mest fantastiska stjärnhimlen och mareld och känslan av att ha tagit sig hit på egen köl är nästan obeskrivligt härlig! Vi vill, vi kan, vi törs och ja vi är lite galna! Första kvällen blir det middag på mysiga restaurang Barefoot och apekatten får sin efterlängtade Dry Martini!