Montego Bay
Efter en härlig
bidevindssegling på 159 nm ned till Jamacia angör vi Montego Bay tidigt på
morgonen den 29/6. Det ligger många båtar på bojar inne i den lilla hamnen, men
vi gör några tappra försök att få ankaret att fästa. Här är det riktigt mjuk
lera på botten och det är första gången som vårt Delta sviker oss. Ankaret skär
som smör i den mjuka leran och det går bara inte att få fäste. Morgonljuset
börjar sakta komma och vi hör fåglarna vakna till liv i ett grönt och frodigt
Montego Bay. Vi fattar beslut om att ”låna” en boj så att vi kan få lite sömn
innan vi klarerar in och hör oss för om det går att ligga kvar på vår ”lånade”
boj. Oj, vad skönt vi somnar när väl linorna är fästa i bojen. Montego Bay är
Jamiacas näst största stad till ytan och tredje störst till befolkningsmängd. Det
var här som det största slavupproret i Jamaicas historia bröt ut 1832 som
sedermera ledde till att slaveriet förbjöds 1838.
 |
| Ett minnesmonument i Montego Bay från slavupproret |
Vi klarerar in
enkelt vid marinan dit både tull och immigrationstjänstemännen kommer.
 |
| Den tjusiga Yacht cluben i Montego Bay |
Man
märker att man är på Jamaica då till och med tjänstemän och kvinnor hälsar
varandra med ya man, respect man. Marinan ligger en bit utanför staden och
gatorna runt om är fulla av enorma hotellkomplex och riktigt maffiga villor.
Här bor inte det fattiga folket. Vi lyxar till oss en kväll och tar en middag
på Hardrock som ligger i anslutning till både spa, pool och en underbar
sandstrand. I vårt närområde ligger flera ”gated communitys” med vakter och
murar och fina planteringar där ingen obehörig får komma in, men när vi en dag lämnar
det fina området för att cykla in till stadskärnan märker vi hur både miljön
och människorna ändras. Här är det blandad bebyggelse allt från mindre stenhus
till plåtskjul. Här bor den vanliga
Jamaicanen. Vi möter allt ifrån medelsvensson i bästa kyrk-kostymen till
trashankar utan skor. Våra hopfällbara små cyklar är verkligen en ”icebraker”.
Många kommenterar och börjar prata med oss på grund av att vi cyklar. De är nog
inte så vana att se turister cykla omkring på små hopfällbara manicker. Montego
Bay har en lokal hantverksmarknad som vi besöker. Vi är de enda turisterna.
Varenda försäljare slåss om att få sälja sina produkter till oss, men kan ta
ett nej tack utan sura miner. En av de lokala försäljarna tackade för att vi
kom dit och bidrog till den lokala ekonomin och hon hade full förståelse att vi
inte kunde handla av alla, men bara att vi var där uppskattades. Passagerarna
från de stora kryssningsfartygen bussas numera till taxfree butiker med juveler
och annat på ”fina gatan” så de lokala hantverkarna har svårt att få sina
produkter sålda. Vi fortsätter in i stan och här blir vi med en lokalguide för att lilla Apekatten frågade en kille om han visste om det fanns någon bar i stan. Genom att fråga någon så blir blir det som en självutnämd guide som kan följa med dig var du än går...
 |
| Lasse och guiden Elvis (bigger than life) |
 |
| Baren...inte undra på att man behöver fråga var de gömmer barerna här |
Discovery Bay
När vi lämnar
Montego Bay för att ta oss öster ut får vi motvind och medström vilket bidrar
till ganska skumpig sjö. Vi gör ett nattuppehåll i Discovery Bay. Här utvinner
man bauxit ur berget och processar det för utskeppning. Höga skorstenar pryder
bergets kant och i dalen ligger den terrakottafärgade domen.
På andra sidan
viken ligger en stor och lyxig resort som verkar helt tom på gäster och granne
med den flashiga resorten bor det människor i sina små skjul. Det spelas musik
och när trummorna hörs känns det som om vi kommit till djungeln. Vilka
kontraster! Vi får en skön och stilla kväll och sover gott på vårt ankare som
sitter som berget i den hårda sanden.
St Ann´s Bay
Vi ger oss av
tidigt på morgonen för att slippa den starka passadvinden som ökar under dagen
men minskar igen under natten. Vattnet ligger som spegel när vi ger oss av och
i utloppet av viken sitter två stora fregattfåglar. Hannen blåser upp sin röda
blåsa för att imponera på honan och vi tar några varav runt dem med båten för
att fånga dem på bild.
 |
| Fregattfågel |
Vi tar ett dagsstopp i St. Anns Bay för att slippa den
starkaste vinden.
 |
| Vilken liten balja killen seglar omkring med |
Lasse hade för över 20 år sedan besökt Dunns vattenfall som
enligt uppgift bara skulle ligga ett par kilometer från St. Anns Bay. Vi tänkte
att en god och stärkande promenad kunde ju vara en bra idé. Vi går och vi går
och vi går och vi går… sedan möter vi Shad som är en skön lirare som säljer
problemlösare. Han snidar små träfigurer som man kan klappa på när man har
problem så försvinner de. Lasse gillar konceptet
med att ha en ”trouble killer” i båten och vi traskar vidare med den lilla "trouble killern" i ryggsäcken.
 |
| Mr.Trouble solver |
 |
| Mycket vackert på vägen här en bananstock |
 |
| Lägg till bildtext |
Efter två timmars promenad i stekande hetta
kommer vi äntligen fram till Dunns vattenfall (8km senare), men
efter 20 år är det inte längre någon skön naturupplevelse utan ett turistigt
nöjesfält. För att få se vattenfallen skulle vi betala 23 USD per person och få
det stora nöjet att trängas med hundratals människor i något som mest liknade
Disney World. Nej, tack! Det blev en taxi tillbaks till båten.
Port Maria
(urspungligen ”Puerto Santa Maria”)
Vid sju-tiden på
kvällen fortsätter vi vår färd österut, men den avtagande vinden lös med sin
frånvaro och det blev än blåsigare och skumpigare än på dagen. När vi närmar
oss Port Maria vid tolvtiden på natten bestämmer vi oss för att gå in och ta
natthamn bakom en liten ö. När vi vaknar ser vi den vackra lilla fiskebyn som
ligger inramad av grönt och höga berg. Fiskare ger sig ut i sina små öppna
båtar och gör sitt dagsverke.
 |
| Alla hjälps åt när båtarna ska upp på land |
Vi gör ett nytt försök att ta oss öster ut, men
under förmiddagen blåser vinden upp till kuling styrka rätt i näsan och vi gör
ett slag in mot Fosters Cove.
 |
| Vädrets makter var inte riktigt med oss idag |
 |
| Kapten kämpar på i rusket |
Fosters Cove
På sjökortet går
det inte att utröna om man kan gå in i den lilla viken eller inte, men vi har
seglingsguiden för Jamaica som går att ladda ned helt gratis och här finns det
en bra beskrivning om hur man ska ta sig in utan att riskera att hamna på något
av reven. Vi seglar in i den lilla viken mellan de två reven och lägger ankare
i paradiset! Ibland är det bara någon mening med att man ska stöta på patrull.
Viken är omgiven av höga berg med djungelliknande växtlighet. Palmer,
bananplantor och andra vackra träd. Två sandstränder med små fiskeskjul och
några gamla fiskebåtar. Här är det bara vi två och naturen. Vi känner oss som
Adam och Eva när vi ger oss ut på expedition i djungeln.
Djungelmannen Lasse
hugger ned en bananstock med sin machete som vi hänger upp i aktern på båten.
När vi sitter i båten ser vi rök lång upp på berget inne i djungeln. Vem är det
som eldar? Är det någon djungelman som bor här i skogen? När mörkret kommer får
vi vara med om en nästan utomjordisk upplevelse. Vi får beskåda något så
vackert att det nästan inte går att beskriva, men jag ska göra mitt bästa. Det
börjar med att Lasse undrar om det är något fel på hans ögon eller om det är
eldflugor han ser? Vi släcker ned i sittbrunnen och det vi nu skådar är så
vackert att det gör ont i själen. Tårar trillar ned för mina kinder och bröstet
fylls av kärlek. Himlen gnistrar med alla sina tusentals stjärnor. Den mörka
skogen fylls av eldflugor som lyser från bergstoppen ända ner till strandkanten
och i det mörka vattnet lyser slöjor av fluorescerande partiklar eller
varelser? De lyser så starkt och i en sammanhängande formation så man kunde nästan
tro att det var en varelse, men när vi lös med ficklampan på dem fanns där
inget man kunde se. Vi är vana att se mareld men det här var någon helt annat.
Om det är någon som har sett filmen Avatar på planeten Pandora med deras
magiska träd och själar som glider genom luften, så var det precis som det.
Himmelskt, själsligt och mystiskt! Vi lämnar Fosters Cove med en alldeles
speciell känsla i våra hjärtan och seglar till vår slutdestination på Jamaica
Port Antonio.
Port Antonio Marina
Errol Flynn
 |
| Marina Errol Flynn |
I Port Antonio finns
det inte heller många turister utan det är en stad för det Jamaicanska folket.
Alla ler och är väldigt vänliga och tar sig tid att prata och berätta om sitt
land. Det är helt fascinerande hur livligt och stökigt det är på gator och
torg. På en bensinmack sätter en kille upp ett tält för att spela musik och
bredvid är det någon form av taxistation där alla skriker högljutt. I ett litet
skjul grillas det Jerk-kryddat kött av alla de slag. Vid vägkanten står det
någon och säljer frukt och grönt. En man kommer dragandes med en hemmagjord
kärra full av skräp. I ett gathörn sitter en rastafari på en cykel och stickar.
I våra ögon ser det väldigt oorganiserat ut, men det är något härligt och
uppfriskande att försöka insupa och njuta av våra olikheter.
 |
| Stadsliv i Port Antonio |
 |
| Fruktmarknaden i Port Antonio sjuder av liv |
 |
| Frukten Ackee tillreds genom kokning och används som bas till Jamaicas nationalrätt tillsammans med saltad fisk |
 |
| Söta barn finns överallt i världen |
Hur är det med
Marijuana här på Jamaica då? Alla rastafaris och deras heliga ört? Jo, då här
röker man (typ alla) Marijuana och det är tom lagligt om du inte röker på
offentliga platser(det gäller all sorts rökning). Du få sälja och inneha cirka
50 gram marijuana utan att det är olagligt. För oss svenskar känns detta
väldigt märkligt (speciellt för fd.kriminalvårdsinspektören). I Port Antonio
fick Lasse frågan om han ville köpa i var och vartannat gathörn När vi frågade
en av killarna på bryggan om han ville smaka en cigarr av oss skaka han på
huvudet och sa att han inte vågade för han blev så yr han höll sig till sin
Marijuana som inte var så farlig…
Jamaica tillverkar "Blue Mountain Coffee" som sägs vara ett av godaste och dyraste kaffet i världen. Så vi var ju bara tvungna att köpa en liten påse och testa. Till en början tyckte vi inte det var något speciellt men när väl kaffet landat i magen kom en fantastisk eftersmak som fyllde hela gomen och själen.
 |
| Bryggdes med fördel i den lilla söta kannan som jag fick i avskedspresent från häktet Göteborg. |
Vi mötte Clive
rastamannen som bor i mangroven. Han är född och uppvuxen här i Port Antonio och nu glider han omkring på sin
lilla bambuflotte och säljer mango som han plockar i träden. Han är lugn och
trevlig och kommer förbi vår båt lite då och då för att prata och få smaka
Susannes filkaka och kanske få sig en öl. Lasse överlämnar sin Shady brady (cowboy
hatt) till Clive. Lasse köpte den 1983 i San Diego och nu var det Clives tur
att ta hand om den och den satt som en smäck på Clives dreadlocks.
 |
| Clive the mangove rastafari |
 |
| Cool flotte- no stress man |
Varje kväll har musiken flödat ut över hamnen till tidiga morgonen från en club
som vi tänker är en nattklubb med dans etc. Vi bestämmer oss till slut att ta
oss dit och promenerar i det behagliga kvällsklimatet utefter vattnet och
kommer till slut till platsen för allt ståhej. Det visar sig vara en bar med
två biljardbord och en DJ som spelar så det står härliga till via två pelare
med jättehögtalare. Vi tar i alla fall en öl var och studerar unga män som med
stort allvar spelar en biljardturnering. Vi tar oss sen vidare i natten och
köper lite rostad och stekt brödfrukt tillsammans med lite conch-stuvning i ett
gatukök där det tillagas över en glödbädd. Supergott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar