US Virgin Islands, Saint Croix 2108-11-29- 12-06

Christiansted

Vi anländer till Christiansted innan solen gått upp. Det är ett smalt inlopp med rev så inväntar morgonljuset innan vi tar oss in.  Vi droppar ankaret och hittar en lugn och bra plats innanför revet. Christiansted är en liten gullig stad och vi tar oss till marinan för att checka in. När vi tar dingen in ser vi en prickig stingrocka. Det här bådar gott för dykningen som enligt hörsägen ska vara bra. Att checka in från ett US Territory till ett annat US Territory visade sig inte helt enkelt. Myndigheterna vill att man ska använda en app för in och utcheckning, men det går inte att välja utcheckning från Puerto Rico och sedan incheckning på US Virgin Islands. Det hela slutar med att Lasse får ringa tullen och förklara problemet och sedan tror vi att vi blev incheckande …

Dagen efter vi anlänt var det Lasses födelsedag och vi planerade ett dyk på förmiddagen. Lasse önskade sig lite hajar på sin födelsedag. Vi lägger fast Sea Wind vid en dykboj och hoppar i plurret. Bara några minuter efter att vi har kommit ned ser jag en revhaj en bit bort. Jag klonkar med min ”tank-hammer” på tanken för att påkalla Lasses uppmärksamhet och lycklig ser han hajen ute i det blå. Det blir ett härligt dyk och vi ser massor med svampdjur, black durgon, stora lionfish,  porcupinefish och massor med andra stora stim med fisk. När vi är på väg tillbaks till båten och ska göra vårt säkerhetsstopp dyker två rev-hajar upp och kommer riktigt nära. Vi stannar upp och de cirklar runt oss en lång stund. Vi tittar lyckligt på varandra! Vilken upplevelse att få vara så nära de graciösa och respektingivande rev-hajarna! Bästa födelsedagspresenten ever!

Födelsedagsmiddagen blir en egenfiskad tonfisk och potatisgratäng sedan tar vi oss in till staden där de ska ha ”Jazz in the park”. Här samlas musikintresserade och har med sig lilla picknickkorgen och sitter ute i parken och lyssnar på skön musik. 

När jazzen tystnade var det dags för ett coverband som spelade 80-talsmusik natten lång.

 Här blir det dans, skutt och fullt ös innan vi tar dingen hem. Dagen efter seglar vi vidare väster ut till Salt River där det också ska vara fin dykning.

Salt River

Det är trångt och grunt mellan reven för att ta sig in till ankringsplatsen. Väl inne bakom revet får vi ankra om tre gånger i den lösa leran innan ankaret sätter sig. Här flyger massor av stora pelikaner förbi vår båt. De ser så roliga ut när de fiskar. Många andra fåglar är graciösa när de störtdyker för att fånga fisk, men pelikanen kraschlandar i vattnet som en klumpeduns med sina stora vingar och näbb. 

Bakom revet är havet lugnt

Det blir som ett innanhav här där det övas på seling

Pelle Pelikan

Karibisk tärna

Pelle pelkan med friends

Den vita hägern går i strandkanten och fiskar

Iguana

Gröna kullar med stora vackra hus

En dinge-tur i mangroven

Dagen efter tar vi dingen ut till rev-kanten och hoppar i med vår dyk-utrustning. Lika fint som i Christansted och mycket annorlunda än på Bonaire. Korallerna har bildat gångar så det blir som att dyka i en labyrint. Vi ser massor av stora humrar och Lasse försöker fånga en hummer med händerna. Ha, ha när hummern kommer ur sin håla och börjar simma bakåt åker Lasse med och får släppa taget. Ingen hummer till middag idag! Då ser vi en rev-haj som glider förbi, nyfiken av vad som pågår.

Cane Bay
Vi skulle avsluta vårt dyk på St Croix med ett dyk på den berömda North Wall. Här störtar havsbottnen ned till ca 1000 meters djup strax utanför stranden.Vi seglar tidigt på morgonen från vår ankarplats i salt river, en timme väster ut. Vi förtöjer vid en av de allmänna dykbojarna som lagts ut vid 8 meter djup. Vår vana trogen kontrollerar vi bojlinan innan vi fortsätter vårt dyk. Den är lite skavd, men det är en tjock lina och vi gör bedömningen att den kommer att hålla. Det blåser 15 knop och sjön är inte speciellt grov. Vi börjar vår nedstigning utefter The Wall som har en fascinerande topografi med koraller som tornar upp som höghus. Vi får även sällskap av en revhaj som patrullerar revet. 

När dyket närmar sig slutet tittar vi efter båten och bojen som den var fast i, men ser den ingenstans. Har vi simmat förbi den? Efter att ha genomfört ett säkerhetsstopp gör vi tecken för att gå upp till ytan för att titta var båten är. Vi ser oss omkring och 500 meter bort ser vi Sea Wind! Vad nu? Har vi åkt så långt med strömmen? Har den djävla bojlinan gått av i alla fall? Det tar ett par sekunder innan vi förstår att det är Sea Wind som flyttat sig.  Lasse tar snabbt av sig sin dyk-utrustning för att simma ikapp Sea Wind, men hejdar sig och funderar om vem av oss bägge som är den snabbaste och mest vana simmaren. – Det är nog jag säger jag (Susanne).  Jag tar snabbt av mig min dyk-utrustning och ger den till Lasse och så sätter jag av med cyklop, snorkel, 5 mm våtdräkt och mina tunga, styva fenor som passar bäst att paddla omkring i torrdräkt med.  Jag tittar ned på de vackra korallerna som far förbi långt nedanför mig medan jag försöker hitta en fart som är snabbare än vad Sea Wind driver iväg, men som inte tar slut på mina krafter på en gång. Jag tittar upp med jämna mellanrum och ser hur Sea Wind glider allt längre ut till havs. Jag måste simma snabbare! Under tiden har Lasse simmat in till stranden för att påkalla hjälp. Han vet ju inte om jag kommer att orka simma ikapp henne eller om det skulle hända mig något på vägen. Han släpar med sig bägge utrustningarna och når tillslut stranden där han sköljs upp av vågorna. Han skriker efter hjälp, men ingen verkar förstå att det är en riktig akut situation. Det tar lång tid innan någon verkar förstå att det är allvar och då kommer folk springande med vatten och frågar vad som hänt. Lasse berättar vad som hänt och pekar ut mot Sea Wind och säger att hans fru försöker simma ikapp båten. De tittar på honom som han vore helt tokig. Den är ju jätte långt ut till havs. Det finns ett dyk-center på stranden och Lasse frågar om det finns någon båt eller något annat flytetyg han kan få låna för att åka ut och undsätta mig, men här finns inte ens en liten kanot. En kille säger att han kan åka och hämta en båt och drar i väg i en bil. Lasse ser båten glida iväg och är orolig hur det går för mig. Tiden sniglar sig fram….

Ute till havs börjar våtdräkten som ger bra flytkraft bli allt för varm av den fysiska ansträngningen och jag börjar svettas.  Plötsligt kommer det en helikopter som flyger precis ovanför mig. Jag skriker och viftar med armarna allt jag kan men de varken hör eller ser mig.  Tänk om jag inte orkar ikapp Sea Wind. Tänk om jag drabbas av dykarsjuka och tuppar av här ute… Korallerna är sedan länge borta och under mig är det bara djupblått och 1000 meters ner till botten.  Jag känner mig helt förtvivlad. Det är vårt allt och vårt hem som glider ifrån mig och jag skriker: -Sea Wind vänta på mig!!  Jag lägger på en extra växel och flåsar i snorkeln. Jag måste vila en stund. Lägger mig på rygg (fortfarande med snorkeln i munnen) och hela snorkeln fylls med vatten. Host, host jag tänker nog inte helt klart.  Jag är så trött och när jag vilar glider Sea Wind allt längre bort. Nä, nu djävlar! Jag gör ett ryck och paddlar på så fort jag kan. Fokuserar på andningen och crawltekniken och jag närmar mig Sea Wind och ser vår dinge inom räckhåll. Sea Wind guppar så fint fram på vågorna och nu är det som om hon hört att jag ropat på henne. Det känns som om hon saktar in så att jag ska hinna i kapp henne. Hon vill att jag ska hämta henne. Nu har hon lekt färdigt på egen hand! Jag får slutligen tag i badstegen och spänningen släpper och tårarna kommer. Jag är helt fysiskt utmattad och slänger upp fenorna på däck och tar mig upp i båten. Jag tar in alla tampar och bojlinan som fortfarande sitter fast i knapen.  Tampen är hel men sprinten i den stora schackeln är borta. Innan jag startar motorn och kör tillbaka Sea Wind tar jag lite vatten för jag är helt yr i huvudet. Fysisk ansträngning i direkt anslutning till dyk på 30 meter är inte det bästa man företa sig, men den här gången gällde det vårt hem! När jag startar motorn hör jag PAN PAN PAN Missing diver…. Det är tydligen någon som har sett vad som hänt och larmat kustbevakningen. Det här känns helt overkligt! Väl framme där jag lämnade Lasse så ser jag inte honom någonstans. Pulsen ökar igen och jag blir orolig att han är borta, men så ser jag någon på stranden som liknar honom. Puh! Han tar våra dyk-utrustningar på släp och simmar ut till båten medan jag hör att man återkallat PAN PAN PAN …diver found…

När Lasse närmar sig båten hoppar jag ned i dingen och hjälper till med att få upp våra utrustningar och sedan äntligen är vi tillsammans igen alla tre Lasse, jag och lilla Sea Wind! Jag faller ihop i Lasses knä och släpper en tår eller två av lättnad Medan Lasse tar hand om båten så lägger jag mig ner för jag mår inte bra, utan har känningar av kvävebubblor i blodet och det killar i fötter och händer. Jag lägger fötterna högt för att motverka risken att kvävebubblorna åker upp i hjärnan. Vi dyker med Nitrox vilket har förhöjd syrehalt (50% mer än vanlig luft). Att andas denna luft är som förstahjälpen för dykarsjuka. Vi har luft kvar i tankarna så Lasse riggar en slang från en av tankarna på däck, så jag kan fortsätta att andas syreberikad luft tills jag känner mig bättre. Vi har nu satt kurs mot Fredriksstad på västsidan av Saint Croix. När vi börjar närma oss nordvästra hörnet av ön så hinner ett riktigt squall i fatt oss och vindarna ökar till 40 knop. Vi brakar fram i dryga 7 knop och mitt upp i squallet så bestämmer sig en tonfisk att hugga tänderna i kroken. Nu känns det som om det räcker med spänning för en dag!

Utmattad apekatt

Plottern visar spåret efter Sea Winds ensamsegling

Fredriksstad.
Vi ankrar upp i Fredrikstad och tar en dag för att slicka såren. Jag känner mig fortfarande inte helt okej och innan vi ger oss av mot Martinique blir jag tvungen att gå till läkaren för att jag känner mig yr i huvudet och har tryck över bröstet. Den lokala vårdcentralen kan inget göra och säger att vi får ta oss till akuten. Vi tar en taxi och hon kör oss till en privat akutmottagning där vi snabbare kan få hjälp. 200 USD för att komma in för en undersökning (tack och lov hade vi en privat sjukförsäkring hos IF). Jag berättar historien om dykningen och Sea Wind på drift och hon vill ta ett EKG (ytterligare 75 USD). När jag genomfört EKG kommer klinikens ägare in. En stor mörk kille med långa rasta dreads. Det första han säger är att jag är super Woman och att han borde ta min autograf innan det blir en film om äventyret. Han är inte riktigt nöjd med blodtrycket som bara stiger och stiger och EKG var inte heller helt ok så han vill att vi trots allt ska gå till akuten. Lasse ber honom skriva ett läkarutlåtande så att vi kan få tillbaks pengarna via försäkringsbolaget.  Läkaren säger att han inte kommer att ta betalt för det (läkarutlåtandet trodde vi han menade). Väl ute i kassan ber receptionisten att få Lasses kontokort. Vi tror att de då ska ta betalt 75 USD för EKG, men hon bara ler och säger att hon kommer att sätta tillbaka de 200 USD som vi betalt????? Läkaren tyckte att vår historia var så anmärkningsvärd att han gjorde hela undersökningen pro Bono. Helt otroligt! 

Vi går ned till akuten och där gör de en Cat Scan av hjärnan och röntgar buken och ger mig medicin för att få ned blodtrycket som nu stigit till 190/110. Det verkade inte vara några större fel på apekatten så när alla undersökningar var klara så fick vi åka hem. Det var troligtvis en blandning av posttraumatisk stress och dykarsjuka som orsakade tillståndet. Det tog någon vecka innan jag blev fullt återställd, men nu är jag fit for fight igen! VI lämnar Saint Croix och tar sikte mellan Martinique och Grenada. Vinden för föra oss så långt norr ut som det bara går!