2019-01-20- 01-29 Sint Eustatius ”Statia” The Historic Gem

På väg mot Saba stannar vi för natthamn på Statia. Vädret blir dock sämre och vi får nordligt svall och ganska kraftiga vindar. Vi ligger dock tryggt och säkert på vårt ankare trots att det häver och gungar en del. Hamnen på Statia är lite mer skyddad än hamnen på Saba så vi bestämmer oss för att vara kvar på Statia och lämna Saba till framtida segling. 

Ankringplatsen på Saint Eustatia

Ön har knappt tre tusen invånare så här känner alla varandra. I hamnen klarerar vi in för en kostnad av cirka 350 sek. Statia tillhör Holland sedan 1954, men har historiskt sett bytt ägare 22 gånger! Engelsmän, holländare och fransmän har slagits om den lilla ön då den hade en viktig betydelse för handeln mellan Europa och den nya världen. Statia blev en skattefri zon där, bland annat, krut och vapen bytte ägare. Under slutet av 1700-talet bodde där så många som 20 000 invånare och tusentals skepp använde hamnen för att byta sina varor. Idag kan man väl säga att det går lite lugnare till på den lilla ön. Turister kommer hit för att vandra, dyka och titta på de historiska relikerna som finns väl bevarade. 

Kanoner behövdes nog med tanke på hur många som ville ha denna lilla ö

Oranjestad ligger högt över vattnet och är en mysig liten stad

Vägen till synagogan

På ett lekfullt sätt försöker man motivera till återvinning 

Ljudet av tuppar som gal är verkligen en del av de karibiska ljuden

Visst är de vackra?

Pussande hägrar i tamarindträdet

Utan livlina klättrar killen upp i palmen för att ta ned kokosnötter....

Ha, ha, ha .......

The Caribian beauty!

Statia tar väl hand om sin natur och det marina livet. Man måste betala 20 USD för att få ett vandringspass för att besöka de många och fina vandringslederna som är väl utmärkta och välskötta. Om du vill dyka får du tyvärr inte göra det på egen hand utan måste dyka med något av de två dykskolorna som finns på ön. Dykningen här blir på så sätt väldigt dyr då man måste punga ut med cirka 500 sek/dyk och person. Vi gjorde dock ett hål i kassan och beslöt oss för att dyka med en av dykskolorna. 

Vår duktiga divemaster Celine från Golden Rock Divecenter

Underbart härliga Sarah, ägare av Golden Rock Divecenter, kör oss tryggt ut till dykplatsen

Vi åkte ut med båt på ett gungigt hav och hade turen att det bara var vi som var kunder denna dag. Snacka om privat-guide! Jag och Celine (divemaster) hoppar i och simmar till nedstigningslinan medan Lasse sätter på sig sin dykutrustning. 

Min snygga man, i sin nya våtdräkt, plockar ihop sin dykutrustning

Det här är första gången som han ska dyka med en guide. Båten gungar men Lasse får till slut all utrustning på plats och hoppar i vattnet. Det är strömt och ganska höga vågor när han simmar mot oss och nedstigningslinan. När Lasse väl är framme frågar Celine om vi ska påbörja nedstigning och trots att Lasse är andfådd och lite stressad säger han ok. Jag och Celine påbörjar vår nedstigning långsamt och väntar på att Lasse ska komma ned. Jag ser att han kämpar för att komma ned, men lungorna är fulla av luft, våtdräkten inte riktigt fylld med vatten och han är stressad för att ser hur mycket luft han har förbrukat innan dyket ens har börjat.  Lasse förbrukar alltid lite mer luft än mig då han är man, mer kroppsvolym samt inte lika erfaren dykare. När vi väl är nere öppnar sig en underbar värld med de mest fantastiskt färggranna fiskar och vi får till och med se en am-haj. Jag njuter och kollar av med Lasse hur mycket luft han har kvar. Han visar att han har 70 bar kvar och vi har vänt dyket för att ta oss tillbaks till uppstigningslinan. När vi närmar oss uppstigningslinan pekar Celine bakåt och undrar var Lasse är. Jag ser mig omkring. Han var ju här alldeles nyss.. Jag känner hur oron sätter in och vi tittar åt alla håll. Jag är rädd att någonting allvarligt har hänt! När vi stiger upp ser vi Lasse på ytan som nu kommer ned till oss. Vad är det som hänt? Lasse visar att han har slut på luft och tar Celines octopus för att kunna genomföra säkerhetsstoppet. När vi väl kommer upp till ytan berättar Lasse att han hade så lite luft kvar och tänkte att han skulle ligga lite ovanför oss för att luftförbrukningen är mindre på grundare vatten. Problemet blev att det var mer strömt där han simmade och luften förbrukades snabbare. När han väl behövde hjälp var han så långt ifrån sina parkamrater att han inte kunde förmedla sig med dem. Då fattade han beslutet att stiga upp. Som tur var gick allt bra, men vi fick oss bägge en läxa. Jag hade inte lika bra koll på Lasse som vanligt då vi hade en guide som var ansvarig för dyket och blev lite slapp. Vi vet ju bägge två att vi aldrig ska vara mer än en armslängds avstånd från varandra. Lämna aldrig din parkamrat! Dagen efter gör vi ett nytt försök och vi pratar mycket om att ta det lugnt, hålla sig nära sin parkamrat och Lasse slutar att fokusera så mycket på sin luftförbrukning. Dyket blir helt underbart! Lasse hittar tillbaka till sitt vanliga lugn och tittar knappt på sin manometer förutom när jag frågar honom hur mycket luft han har kvar och denna gång kan vi bägge njuta fullt ut av revet och dess invånare.

En mycket lycklig Susanne efter ett skönt dyk

På väg mot djungeln

Dit upp ska vi!

Statia har en fin vandringsled upp till the Quill som är en slocknad vulkan. 

Väl utmärkta leder

Vi packar lite matsäck och vandrar upp i den täta grönskan som växer både på och i vulkanen. Luften är fuktig och det doftar starkt av svamp och förmultnat trä. Små eremitkrabbor kommer rullande över stigen när vi skrämmer dem med våra steg. De kryper in i sina skal och rullar nedför slänten med en faslig fart. Vi hör hönor som kacklar och ser en höna som sittet på en bananstock och smaskar gröna bananer. Bähhhh säger getterna som smyger omkring i djungeln. 

Ett steg i taget mot toppen

Bäh....

Eremitkrabba

Massor av vackra blommor på vägen upp mor toppen

Vissa delar är brantare än andra

Inne i vulkanens hjärta är det en frodig grönska nu

Uppe på toppen av vulkanen kan vi se både ut över hav och land och ned i vulkanens hjärta. 

Utsikten från toppen var verkligen värd promenaden

I diset ser vi Saba

Tiden går fort på den mysiga lilla ön och vi hade kunnat stanna längre, men nu måste vi ta oss till Sint Marteen för Susannes två döttrar Matilda och Saga  och barnbarnet Mio är på ingång om en vecka!