Martinique till Guadeloupe med Emma & Kajsa

2018-12-09 – 2019-01-13

Efter ett evigt kryssande, närmare bestämt runt 1500 sjömil med start i Jamaica, så är i alla fall kapten evinnerligt trött på motvind. Det sliter på både besättning och båt. Förtidigt åldrande på alla plan alltså. Dessutom så säger ju engelsmännen att ”a gentleman does not sail to windward” Sunt koncept tycker kapten. Men efter en skön natts sömn i Petit Anse d’arlet så var det bara en sista framstöt på tio sjömil mot vinden som gällde innan vi skulle var framme i Le Marin på Martiniques sydspets. Le Marin är den absolut största metropolen för allt som har med båtar och segling att göra i denna del av Karibien. Här finns allt som en långseglare kan behöva plus en förskräcklig massa båtar av just detta skäl. I själva Le Marin ligger säkert runt 300 – 400 båtar och i angränsande St Anne ytterligare runt 300. Inte precis vårt önskescenario men här finns också runt 50 olika firmor som säljer och servar allt som har med vår livsstil att göra.

Vi skulle nu göra oss själva och båten klara för fira jul och sen ta emot först mina (Lasses) döttrar Emma och Kajsa över nyår och två veckor framåt sen skulle två av Susannes  döttrar Saga och Matilda samt lilla barnbarnet, Matildas knappt tre år gamla Mio, komma i februari. Med andra ord nu skulle det fixas och grejas så att allt var klart till dess. Emma och Kajsa skulle vi plocka upp i Fort de France, huvudstaden på Martinique, bara en dagssegling från Le Marine så det var ju perfekt. Alla döttrarna skulle komma flygande på mina sista flygpoäng som var kvar från den tiden jag flög runt som en skottspole i min yrkesroll. Poängen var nu på väg att brinna inne då man inte får ha dom vilande hur länge som helst och vi hade lyckats övertyga våra döttrar att utnyttja dom. Men vem kan klaga på en gratis resa till Karibien.

För mig kändes det kanske extra roligt att mina döttrar Emma och Kajsa skule komma då dom är mer eller mindre är uppvuxna på Sea Wind. I alla fall sedan 2004, men de hade faktisk inte varit ombord tillsammans sedan 2007 då vi seglade till Skottland under Classic Malt Cruise. Kajsas sista segling med Sea Wind var från Sverige till Skottland 2013 för att sen åka hem till London där hon bodde och studerade. Men det var i en annan tid. Nu var inte deras mamma med ombord på Sea Wind längre utan Susanne vilket naturligtvis gjorde vårt möte lite extra spännande, om vi utrycker det så. Både Emma och Kajsa har ju träffat Susanne tidigare men nu skulle alltså vi alla fyra bo tillsammans på en liten båt i två veckor. Inte ens Emma och Kajsa hade ju spenderat så mycket tid tillsammans sen just 2007. Nåväl, vi var helt övertygade om att det skulle gå utmärkt, finns det hjärterum så finns det stjärterum, som man säger.

Le Marin

Nåväl, nu var det alltså dags att kavla upp ärmarna och ta tag i det som behövde göras. Vi lättade ankar och tog oss från Petit Anse d’arlet till Le Marin. Drygt tio sjömil med frisk vind rakt i näsan. Vi gick för maskin den sista biten då jag vägrade att segla motvind igen. I alla fall på ett tag. Väl framme började vi med att tanka diesel och vatten och ankrade sedan mitt i smeten men med nära till allt. Fantastiska mataffärer som man nästan bara hittar på de franska öarna samt som sagt allt övrigt vi kunde behöva. Det som stod på att göra listan var i korthet följande.

-       Motorservice av både in och utombordare.

-       Få tillverkat nya trissor till genuafallet i masttoppen efter incidenten utanför Puerto Rico.

-       Reparera eller skaffa nya gasol brännarna till spisen.

-       Byta gasolslang.

-       Reparera / svetsa ihop toppgallret till spisen.

-       Montera ny motorrumsfläkt då den gamla hade gett upp.

-       Tvätta ur alla stuvar som blivit vattenfyllda på väg till Martinique.

-       Lacka och laga relingen i aktern samt återmontera den halkip som slets loss i ovädret på Bonair.

-       Byta stereo högtalare i sittbrunnen.

-       Byta mikrofon sladd på VHF radion.

-       Reparera manöverpanelen till bogpropellern.

-       Nytt USB eluttag i sittbrunn till iPad / plotter.

-       Byte av topptravare på storseglet.

-       Byte av duschhandtag i sittbrunnen.

-       Samt sist men inte minst. Skaffa en ny dinge.

Varför ny dinge? Vår uppblåsbara Zodiac dinge som skaffades ny 2004 har tjänat oss väl. Aldrig några punkteringar, har varit lätt att stuva undan inne i båten när man seglar längre sträckor samt tålig, bärig och stabil. En kvalitetsjolle helt enkelt. Men en fullt uppblåsbar jolle har sina begränsningar.  Trots att den hade en V formad uppblåsbar köl innanför en gummiduk med plywood durk ovanför så var den inte lika rejäl som en ”riktig” båt. Skumpig och skvättig i motsjö samt med den 6 hästars utombordare som vi hade så gick det bara att köra fort (men obekvämt) med en person ombord. Vi hade börjat inse att vi på sikt skulle vilja ha en rejälare jolle som dessutom kunde komma upp i lite fart. Ibland är det långa sträckor man vill eller behöver transportera sig och proviant m.m. och då är det skönt om man kan göra 15 – 20 knop i stället för 5.

Vi ville också ha en jolle med en oömmare botten som tål lite tuffare vatten, klimat och miljöer. Det som då ligger närmast till hands är ju en RIB. D.v.s. en jolle med hård V-formad botten i antingen aluminium eller plast och sen en upplåsbar ponton runt det.

Nackdelen är att en sådan jolle inte kan stuvas undan inne i båten utan antingen får bogseras, hänga i dävertar i aktern eller ligga uppochner på fördäck när man seglar.

Att bogsera en jolle till havs är uteslutet och några dävertar i aktern har vi inte så kvar blir alternativet att ha den liggande väl surrad på fördäck. Det som gäller har vi lärt oss nu är att ha en så stor jolle som man kan få plats med och en så tung motor du orkar hantera (när den skall monteras eller hissas upp). Det som begränsar båtens storlek på Sea Wind är avståndet mellan räcket kring masten och ankarspelet samt kutterstagets infästning på fördäck. För att maximera längden på jollen så ville vi också ha en jolle som är så bred att dess pontoner, som fortsätter akterut ut på var sida om jollens akterspegel, hamnar på var sida om masträckets stöttor. Då kan man skjuta den så långt akterut att det till slut bara är akterspegeln som sätter stopp. Vi forskade runt bland alla leverantörer i Le Marin och valet föll till slut på ett fabrikat som vi aldrig hört talas om. En 270 cm lång aluminium RIB av märket 3D Tender. Tror det är ett franskt märke. Det var den enda jollen som var tillräckligt bred för att pontonerna skulle passa runt masträcket. Vi blev i alla fall väldigt nöjda med vårt val. Den väger bara 28 kg. Inte mycket mer än den gamla upplåsbara Zodiacen och då den är förhållandevis bred så är den stabil och bärig. Den har ett djupt V-bottnat skrov med stor volym så den tar mycket last och går fint genom sjön. Nu fattas bara en större motor. Den går riktigt bra (fort) med vår 6 hästars Suzuki med bara en person ombord men planar bara precis med två. Vi vill ha lite mer tryck där bak så att vi kan få med dykutrustning m.m. och fortfarande göra hyfsad fart. Det som står därför  står på önskelistan nu är en lätt (26 kg) och driftsäker Tohatsu 2-taktare på 9,8 hästkrafter. Men det får bli på St Marteen. Där är dom betydligt billigare än här på Martinique. Dessutom säljer dom inte 2-taktare till Europa flaggade båtar här på de Franska EU öarna då det är förbjudet med 2-taktare i Europa av miljöskäl. Förståeligt på sitt sätt men ibland måste de praktiska och säkerhet gå före miljöaspekten för oss seglare. Vi är ju ganska miljövänliga i övrigt då vi seglar runt jorden och inte flyger eller kör bil.

Under vår tid i Le Marin passerade också några andra svensk båtar förbi som vi hade nöjet att umgås med. Vi träffade för första gången sen dom lämnade Sverige Susanne och Jocke på s/y Mo Chara dom hade nyligen kommit över med ARCen.

Petit Anse d'arlet och jul

20– 25 december

Nåväl, när allt ovan var fixat så var det dags att börja tänka på Emma och Kajsas ankomst till Fort de France och däremellan var det ju dessutom jul. Le Marin är ju ett av Karibiens bästa ställen att proviantera på, så sagt och gjort. Efter några vändor mellan Sea Wind och land med den nya jollen så var Sea Wind välfylld med proviant och dryck för några veckor framåt. Vi lättade ankare och seglade sen väst och norrut i härliga medvindar. Vi ankrade den 20 december ännu en gång i Petit Anse dárlet där vi tänkte fira en skön och lugn jul. Vi började med att ta oss en titt på området och promenerade över berg, genom skog och ängar för att till slut komma fram till nästa vik, Grand d’arlet. Denna vik var mysig på sitt sätt men betydligt mer turistisk än Petit Anse. Vi vandrade tillbaka nöjda med vårt val av vik för julfirande. I Petit Anse finns ju dessutom en fin kyrka. Är det jul så är det. 

Petit anse d'arlet från ovan

Grand anse d'arlet

En hungrig rackare

Petit anse d'arlet by night

Susanne sin vana trogen trollade fram ett fint litet julbord så svenskt som möjligt trots att vi är på andra sidan jorden. Det blev korv och skinka, senap, kokta ägg med kaviar, knäckebröd öl och nubbe. Vad mer kan man begära. 

På julaftonskvällen var det kvällsmässa i den katolska kyrkan i lilla Petit Anse. Väldigt mysigt och familjärt. Första gången för oss på en katolsk gudstjänst. Annorlunda och spännande med rökelser och skvättande av vigvatten över församlingen samtidigt som en lokal kör höll stämningen uppe.

Anse Noir

25-27 december

På juldagen går vi ännu ett snäpp närmare Fort de France. D.v.s runt hörnet till Anse Noir. En liten trång men mysig vik mitt emot Fort de France som man nu ser ca. 5 sjömil tvärs över den stora viken. Anse Noir är som en liten grotta utan tak med klippor runtom beväxt med tät djungel. Här träffar vi ett par från Libanon av alla ställen som hade hyrt båt på Guadeloupe för några veckors segling bland öarna. Dom bjöd över oss på en Sundowner och massa god ost och vin. Det visade sig att i alla fall han hade en dröm att segla långt på riktigt en vacker dag. Vi får hoppas deras planer går i lås vad det lider.

På annandagen promenerar vi till närliggande Anse D’arfour som är ett riktigt turistgetto men där de lokala fiskarna trots allt samsas med badturisterna när dom rensar fisk och nät på stranden. Senare på dagen så tog Susanne på sig dykutrustning och gjorde rent botten igen.

Anse Noir

Hur man rensar en bläckfisk

Fort de France

27 december – 1 januari

Den 27 december är det dags att lätta ankar igen för att ta oss de sista 5 sjömilen norrut till Fort de France (FF) för att göra oss beredda att ta emot. Vi har en fin bidevind för styrbords halsar över Baie de Fort de France. Halvvägs över ser vi en fransk båt komma ångande för babords halsar västerifrån. Vi gör ungefär samma fart och är på klar kollisionskurs men dom är ju babordsbåt och skall väja. Jag håller vår kurs men samtidigt ett vakande öga på den franska båten och jag ser att han ser oss men han gör inga tecken på att undvika kollision. Han bara står på rätt fram. I sista sekunden gör jag en kontrollerad undanmanöver akter om honom i stället för att köra rätt över hans fördäck. Han ser helt oberörd ut, inte arg eller upprörd eller förvånad. Jag undrar vad som rörde sig i hans huvud och hur han reagerat om vi kolliderat.

Väl framme och ankrade mitt i FF så tar vi dingen iland och kompletterar med proviant m.m.

Dagen efter anländer Mo Chara efter ha seglat en annan runda sen dom lämnade Le Marin. Vi tar dingen över och terroriserar dom en stund. Två av deras döttrar skall också komma över nyår och vi bestämmer att fira tolvslaget ombord på Sea Wind.

Ytterligare en vända till mataffären, hur mycket kan man handla?

Vi tömmer också akterruffen (vårt förråd när vi är ensamma) på dyktuber, hopfällbara cyklar och massa annat så att flickorna får plats inte bara med sig själva utan också sin packning. Kojerna är bäddade och hälften av stuvutrymmena i skåp och under kojer är tömda och till deras förfogande. Resten av båten är som ett fullt Tetris spel. Varenda kvadratmillimeter är väl utnyttjat när allt är omstuvat. Nu är det i alla fall bara att invänta Emma och Kajsa. Mer förberedda kan vi nog inte bli. Vi promenerar runt i FF och njuter av det kreolska folkvimlet och kulturen.

Den 30 december 2018. Dagen D.

E & K är på ingång och vi kollar deras flight i realtid på PCn när vi tar en öl på ett café. Fantastiskt med dagens teknik. Allt verkar vara som det skall bara dom är med ombord på planet.

Den 30e, alltså dagen före nyårsafton av någon anledning, så bränner FF av sitt traditionsenliga nyårsfyrverkeri. I väntan på att E o K skall dyka upp från flygplatsen så tar vi dingen iland och hittar en perfekt plats bland tusentals åskådare för att se fyrverkeriet som skjuts upp från den stora fästningen i stan precis vid vattnet. Jag har ju set GP fyrverkeriet i Göteborg ett antal gånger men detta var minst lika bra och pågick i nästan 30 minuter. ”Tres magnefique” som fransmännen säger.

När fyrverkeriet är slut så är det hög tid att hitta en wifi spot för att få kontakt med E & K som bör vara på ingång med taxi nu. Vi hade tidigare textat en adress dit vi vill att dom skall komma. Problemet nu är att halva stan är avstängd för biltrafik p.g.a. de pågående festligheterna. Efter lite frustrerande kommunikation med dålig wifi så står dom plötsligt och väntar på oss med allt bagage vid kyrkan mitt i stan. Det var så långt taxin kunde köra. Äntligen är pappas flickor här. Allt har gått bra men självklart är de trötta. Efter lite kramande och pussande så tar vi deras väskor och baxar oss igenom folkhavet ner mot hamnen och dingen. Nu får vi uppleva fördelen med den nya dingen. Fyra vuxna med bagage är inga problem att få plats med eller att transportera ut till Sea Wind. Väl ombord blir det champagne och tapas och massa snack innan det är dags för tjejerna att knyta sig i sina gamla vanliga invanda kojer tillsammans ombord för första gången sen 2007.  

Kajsa & Emma. Äntligen framme i Fort de France

Nyårsafton 31 december 2018.

Vi vaknar all utvilade och efter en intensiv gårdag. Efter frukost i båten så åkte jag och tjejerna iland. Susanne stannade i Sea Wind för att fixa med maten inför nyårssupén. Kajsas första mission var att få sitt långa tjocka hår flätat i karibisk stil. Vi hittade till slut en kvinna på en lokal marknad nere vid hamnen som fixade det. Under tiden som Kajsas hår flätades strosade jag och Emma runt på FF gator. Vi köpte lite nypressade frukt punsch och tog med oss det till Kajsa som strax var klar med sitt hår. Sen gick vi in till stan tillsammans. Emmas kära älskade gamla flipp flopp sandaler gav upp så hon passade på att köpa ett par nya Reef sandaler.

Sandalbyte

Är det jul så skall det varar isbjörnar och pingviner

När tjejerna tröttnat på Fort de France och jet laggen tog ut sin rätt så var det tid att återvända till båten. Susanne dukade fram en fantastisk nyårsmatsedel. Till förrätt rökt lax med rösti, varmrätten bestod av entrecote med potatisgratäng och till dessert chokladkaka med vispgrädde. Allt nersköljt med goda ädla drycker.

Mo Charas besättning hade ätit på stan och när dom var nöjda med det så kom dom ut till Sea Wind för att skåla in det nya året med lite bubbel.

Nyårsafton i Sea Wind med Mo Charas besättning

Saint Pierre

1 - 4 januari 2019

Vi är i gott skick på nyårsdagen och bestämmer oss för att ta en dagssegling upp utefter Martiniques västsida till staden Saint Pierre. Staden är framför allt känd för sin vulkan Mt Pele som hade ett utbrott 1902 då hela staden mer eller mindre utplånades. De enda överlevarna var en dödsdömd fånge som satt skyddad i sin isoleringscell djupt inne i fängelset samt en skomakare som jobbade i sin källare.

Vi ankrar utanför staden i kvällningen med utsikt mot Mt Pele och Susanne får sitt hår klippt av Kajsa som utlovat.

Mount Pele

Salong Sea Wind

Följande dag tar vi en lång promenad utefter ett av vattendragen som leder oss in mot ön och sen ut på stora sockerrörsodlingar. Vi träffar några av arbetarna på fältet som röjer sten och går sedan upp på en höjd med fin utsikt för att äta medhavd lunch. Vi vandrar sedan vidare ner genom staden och tillbaka till båten.

Systrarnas morgonbestyr

Far med döttrar utanför den gamla teatern i Saint Pierre

Fängelsehålan som räddade liv

Emma söker skugga

En Kolibri

Lunch paus bland sockerrören

En arbetare på fälten

Kapten bland sockerrör

En färgstark dam i Saint Pierre

Vi hade planerat att lämna Martinique torsdagen den 3 januari från St Pierre, men då det visar sig att stället där man klarera ut inte är öppet på just torsdagar så får vi vänta tills på fredag morgon. När utklareringen från Martinique / Frankrike är klar så sätter vi kurs mot Domenica som ligger en lång dagssegling rakt norrut.

Susanne och Kajsa njuter i kvällssolen

Ett försök att få en hummer som inte gick så bra

Domenica

4 – 8 januari 2019

Vi kommer fram till Portsmouth på norra Domenica fredagen den 4e precis när det blivit riktigt mörkt. Vi letar oss fram mot ankringsviken där vi varit förut och ser ljusen från flera andra båtars ankringslanternor och upplysta sittbrunnar. Vi gör ett första ankringsförsök men upptäcker plötsligt att vi ligger väldigt nära en stor, mörk och helt oupplyst bogserbåt. Vi hade inte sett den när vi kom in i viken och det var ren tur att vi inte körde på den. Vi avslutar dagen med att göra klart skepp och sen lite mys i sittbrunnen.

Följande dag så är det dags att ta sig iland och se lite på stan medans vi promenerar söderut utefter stranden för att ta oss till tull & immigration för att klarera in. Jag har tyvärr fått rejält ont i ryggen efter att ha konkat runt på våra reservvattendunkar så det går lite långsamt men vi har ju ingen brådska. Utefter vägen så träffar vi på en kille som säljer marijuana och han frågar om vi vill ha. Jag skojar och säger att det skulle jag verkligen behöva med mitt ryggonda. När vi kommer ut från inklareringen och går tillbaka mot stan kommer killen cyklande med en liten påse marijuana till mig. Snällt och omtänksamt kanske men jag hade ju bara skojat och jag får vänligt avböja hans erbjudande. Utefter huvudgatan gatan i Portsmuth så passerar vi flera marknadsstånd där det säljs frukt och grönt. Kajsa och Emma, två unga tjejer med sina långa blonda hår väcker onekligen en viss uppmärksamhet bland den helt svarta befolkningen, i synnerhet bland männen. Plötsligt kommer en kille rusande och erbjuder Kajsa en klase bananer bara hon tar av sig sina solglasögon så att han kan få se hennes blå ögon. Så blir det och där står hon sen med sin bananklase. Det dråpliga i situationen är att Kajsa aldrig har tyckt om bananer, inte ens som bebis, så det var ju inte den bästa mutan precis, men det funkade ju.

Vi tar oss ut till båten och äter lunch och tar det sen lugnt lite i största allmänhet. Domenica bjuder ju på många sevärdheter som vi vill erbjuda tjejerna så jag tar radion och ropar upp vår gamla vän Edison på PAYS (Portsmouth Association of Yacht Services) och ber honom komma över så att vi kan planera aktiviteterna för de närmaste dagarna. Han kommer över och hälsar oss välkomna tillbaka. Det var ju ca ett år sedan vi var där senast. Vi tar några pilsner medans vi bestämmer att vi följande dag skall ta en båttur upp för Indian river och sen på kvällen blir det berömda beach partyt som dom kör varje söndag, och för måndagen bokar vi in en heldagars biltur runt ön.

Tidigt på söndag morgon precis när solen är på väg upp så kommer en av Edisons medarbetare i sin båt och hämtade mig och tjejerna för turen på Indian river. Susanne har ju sett det tidigare så hon stannar kvar i Sea Wind. Han kör bort till mynningen av Indian river och stänger sen av motorn och ror upp för floden så att vi inte stör djurlivet. Vi får en regnskur i början men sen kommer solen längre upp på himlen och det blir ett par fina timmars guidad tur både på floden och i skogen runtomkring. Det är alltid bra att göra detta tidigt på dagen när djurlivet precis börjar vakna upp.

Tillbaka i Sea Wind blir det lite mat och sen tar jag och tjejerna en tur med dingen för att snorkla. Vi hittar några spännande klippor en bit utanför hamnen där vi ankrar dingen och hoppar i för lite upptäcktsfärd under vattnet.

Emma på väg ner i det stora blå

Kajsa tar det lite lugnare men med stil

Emma fick till slut kläm på det där med att tryckutjämna

På kvällen är det sen sagt dags för det berömda beach partyt. För en rimlig summa per person så bjuds det på obegränsad grill buffé och rhum punsch att dricka till. Mycket gott men man får passa sig. Vi är många på festen och inte riktigt alla kan hantera obegränsade mängder av rhum punsch. Det roliga är att många av killarna som jobbar för PAYS och en hel del andra ”locals” är där också så det blir en härlig blandning av folk.

Kajsa fixar håret på den andra Mo Chara Susanne

Party time

Nästa dag så blir det som sagt bilfärd runt på ön där man får se många av öns attraktioner. Bl.a. de ursprungliga Carib indianernas territorium, the red rock, samt vattenfall, djungel och klara källor.

The red rock

Två spexare

Kapten har hittat en ny kompis

Emma på upptäcksfärd

I Carib indianernas territorium

Ett av Domenicas alla vattenfall

Djungel så långt ögat når

Två rätt nöjda tjejer

Måndagen den 7e är det dags att ta farväl av Domenica igen. Vi klarerar ut och lättar ankar för att förts ta oss bort till vattenbojen för att fylla vatten. Här har man dragit en vattenslang på botten ut till en förtöjningsboj där man sen ropar upp PAYS och så sätter dom på vattnet. Vi fyller tankarna med friskt och klart dricksvatten samt sköljer av hela båten. Det är en fast rimlig kostnad för obegränsat med vatten. När vi är klara så kastar vi loss från bojen och sätter kurs mot Guadeloupe. Edison ropar upp oss på radion och tackar för denna gången och önskar oss en fin segling norrut.

Guadeloupe

7 – 13 januari 2019.

Efter ca. fem timmars segling är vi vid halv fem tiden på eftermiddagen framme vid ögruppen Iles de Saint som ligger strax söder om huvudön Guadeloupe. Vi tar oss iland för att klarera in, nu på franskt territorium igen. Ilse de Saint är några pittoreska öar med en mysig liten by där det mesta finns. Det är dock ganska turistiskt. Här finns många hotell m.m. och det är ett populärt semester ställe. Men här finns också många små mysiga barer och restauranger.

Följande dag blir det mest snorkling och sen tar vi oss in till stan för att proviantera lite. Sen blir det utekväll och vi slår oss ner på ett mysigt ställe med utsikt över ankringsviken i väster. Vi njuter a den tropiska lyxen och Kajsa bjuder på drinkar och lite gott tilltugg.

Torsdagen den 10e så seglar vi upp till Pigeon Island på västsidan av Guadeloupe. Här i Cousteaus Marin Park bjuds det på bland den finaste snorklingen och dykningen i denna del av Karibien. 

På kvällen blir vi sen, tillsammans med alla andra båtar i ankringsviken, inbjudna på en bröllopsfest på en grannbåt. Det är ett par på den Nya Zeeländska båten Seamogs som gift sig. Festen hålls dock på en katamaran som har lite mer däcksutymme för en sådan fest. När vi dyker uppvid åtta tiden på kvällen är festen redan i full gång. Typ alla är där och det är fullt ös med musik, dans och massa dricka. Gänget på den Nya Zeeländska båten är ett skönt gäng i Emma och Kajsa ålder och det är ju kul för dom att få umgås med lite jämnåriga också. När jag och Susanne lämnar festen fram på småtimmarna blir tjejerna kvar hos sina nya vänner och dyker inte upp förrän nästa morgon.

Lite lagom mosiga från gårdagens kväll är det dags att åka och proviantera ordentligt igen. Jag och Susanne åker över med dingen till Seamogs för att kolla om dom vet var men kan göra det. Det visar sig att lite längre bort finns en liten  liten hamn där man kan lägga dingen och sen är det bara några hundra meter till två stora mataffärer av fransk kaliber. Perfekt. Vi sätter av och några timmar senare är vi på väg tillbaka med en välfylld dinge. Framme vid Sea Wind lyser tjejerna med sin frånvaro. Vi hittar dom dock snart på Seamogs dit dom blivit ”kidnappade” så fort vi försvann med dinge. Så det blir en ny dag med de nya vänner på Seamogs för  E & K där det bl.a. bjuds på grillad get.

Lördagen den 12e är det tyvärr dags att börja planera för tjejernas hemresa. Vi lättar ankar vid Pigeon Island och säger farväl till Seamogs. Vi tar oss sedan söderut och rundar så småningom sydspetsen på Guadeloupe för att sen vända norrut mot Point a Pitré som är den största staden på Guadeloupe. Härifrån skall följande dag E & K flyga hem med Air France. Efter sju timmars mestadels skön segling så ankrar vi mitt i en storstad med container terminaler, kryssningsterminaler och flera stora marinor. Vi tar oss iland med dingen tvärs över den stora farleden och lägger till i den marinan. Här är lyxigt och turistiskt men ändå mysigt franskt. Vi promenerar in mot stan utefter och genom ganska suspekta stadsdelar men kommer fram till centrum välbehållna. Vi strosar runt och inser snart att vi måste få i oss lite middag. Det är dock dåligt med restauranger där vi är, eller så har dom inte öppnat ännu. Vi vill dock inte vänta så medans mörkret faller så tar vi en taxi vid kryssningsterminalen tillbaka till marinan. Vi hittar en super mysig restaurang och äter en sista god middag tillsammans. Restaurangen bjuder på traditionell fransk musikunderhållning (vad det nu är) och en rolig pajsare som säljer hemgjorda kylskåpsmagneter i form av kolibrier i olika storlekar. Emma kan inte motstå frestelsen och slår till på två stycken. Killen som säljer dom blir så glad att han tar mikrofonen och sjunger sen för oss hela kvällen. Mycket bättre och roligare än han som faktiskt var musiker.

Sista natten med gänget

Söndag den 13e är det hemresa för E & K. Jag har förbeställt en taxi till marinen och vi kan ta en lugn morgon med bad och frukost. Vid tolvtiden så kommer taxin och vi vinkar av tjejerna med mycket kramar och en del tårar. Det har varit två härliga veckor med mycket segling och andra aktiviteter. Vi hoppas att dom tycker det varit lika roligt som vi och ser fram emot att ha dom ombord igen vad det lider.

Senare på dagen har vi lite flyt. Den amerikanska båten ”Molto Bene” har blivit av med sin dinge och behöver en ny. Då vi har vår gamla upplåsbara Zodiac dinge kvar ombord sen vi köpte vår nya dinge i Le Marin så erbjuder vi dom att köpa den. Vi hade ju ändå tänkt sälja den. Dom får prova den och blir nöjda så vi får USD 300 för den samt middag på kvällen på en Vietnamesisk restaurang tillsammans med gemensamma vännerna Pam och Tom på ”Steali’n Time”. Medan vi äter så messar E & K från flygplatsen i Fort de France där dom skall byta plan. Dom sitter och väntar på att gå ombord men verkar ha det bra då dom är inne på sådär tredje rom och colan typ. Dom kom dock med planet och till slut hela vägen hem till Göteborg respektive London.