Del 1
Patagonien - Chile
Från Puerto Willams till Golfo de Penas; 760 nm
 |
| Beagle kanalen |
Beagle kanalen
Med ett färskt seglingstillstånd, vind i seglen och sol på våra kinder lämnar vi
Puerto Williams. Bortsett från två månader i Antarktis, två månader i Europa och liten kort sejour i Ushuaia har vi varit här sedan den 19 november 2021. Våra hjärtan är fyllda av kärlek och glädje från alla våra nya vänner som så varmt välkomnat oss till denna lilla avkrok i världens ände, men nu är det dags att fortsätta vårt äventyr och få rå om varandra och
Sea Wind på egen hand. Hon är full med mat, dryck och diesel så nu är det bara hitta en mysig ankringsvik och njuta av natur och stillhet. Väderprognosen visar att ”finvädret” endast står sig idag så vi tar tillfället i akt att ge oss av för att vänta ut ”busvädret” i en naturhamn istället för att fortsatt ligga långsides med andra båtar på Yacht Club Micalvi.
Nu vill vi bara vara vi…
Bara 26 sjömil från Puerto Williams ligger en skyddad ankringsvik mellan små skär och vi tråcklar oss in i en trång passage efter fem timmar ute i Beagle. I många vikar, här i Patagonien, är det trångt och det ger inte tillräckligt svängrum för att endast ligga för ankare så man behöver ofta lägga linor i land, men här i Caleta Santa Rosa finns det gott om rum och hållfast botten. Caleta betyder vik på spanska och det kommer ni fortsättningsvis få läsa om när vi pratar om de ankringsvikar vi besöker.
Det är sådan gudomlig känsla att sitta i sittbrunnen efter en dag på havet och känna in den nya omgivningen och veta att det här är bara början på flera månaders upptäcktsresande i en vild miljö långt ifrån civilisationen. Nu är vi återigen självförsörjande och har ingen annan att förlita oss på än oss själva och varandra. Det ger en speciell känsla av både trygghet och spänning att veta att nu är det bara vi två, kaptenen och Apekatten, och Sea Wind. Vi vet en del av förutsättningarna och vi vet vad vi klarat av tillsammans innan vi gav oss av, men vad som sedan faktiskt inträffar är ett oskrivet blad. Väder och vindar kommer alltid att vara en faktor som inte till hundra procent går att förutsäga. Vi har genom årens lopp av segling erhållit erfarenheter som är till stor hjälp, men trots det kan nya situationer uppstå. Att se hur vi kommer att lösa dem när de uppstår blir till nya erfarenheter som kommer att fylla vår repertoar av långseglingskunskap.
Vår första natt ger oss styv kuling och ösregn. Vinden tjuter i riggen och det är inte utan att man får en liten känsla av vårt Deception-kaos (se blogg från antarktis), men allt går bra och ankaret sitter som berget. När morgonen nalkas bedarrar vinden och solen tittar fram. När jag står i byssan för att koka morgonkaffet ser jag för första gången två jättestora kondorer som glider fram mellan de små skären i viken. Vingarna är enorma och de glider sakta på vindarna innan en av dem sätter sig på en närbelägen klippa. Vilken morgongåva!
 |
| Kondor i Caleta Rosa |
Vi slänger dingen i sjön och ger oss ut i viken på en liten dinge-tur mellan de små skären. Det är många skarvar och ångbåtsänder som paddlar omkring bland kelpen som flyter på ytan. Ångbåtsänderna är granitgråa och har vackra orangea näbbar och fötter. De kan inte flyga så när vi närmar oss dem börjar de paddla med sina vingar och far iväg över vattenytan som en hjulångare.
 |
| Ångbåtsänder och skarvar i Caleta Rosa |
De nästkommande dagarna bjuder på snöstorm och hård kuling, så det blir till att stanna ombord. Snön och blåsten bidar till att det blir riktigt kallt inne i båten. Vi stänger av värmaren under natten och när vi vaknade var det fem grader inne i båten! Det känns friskt att kliva upp och koka kaffe och man är väldigt tacksam över varma tofflor och morgonrockar. Vår Dickinson värmare är dock otroligt effektiv och bara efter en liten stund efter att vi har tänt den blir det både varmt och torrt inne. När vinden lägger sig fortsätter snön att falla i stora mjuka flingor och Sea Wind får ett fint vitt täcke över sig. Nu har vi fått några dagar att komma in i livet till sjöss igen. Det är vilsamt och vi har tid att reflektera efter en hektisk tid med hemresor och förberedelser.
 |
| Snöklädd frukt hänger i aktern |
 |
| Vi ser Ushuaia i Argentina rätt över Beagle kanalen från vår ankringsvik |
 |
| Vindpinade träd visar tydligt från vilket håll vinden vanligtvis kommer ifrån |
Vi fortsätter upp i Beagle kanalen och det är nästan bleke. Vi ser en liten fiskebåt närma sig oss. De verkar väldigt angelägna at få kontakt med oss. En av fiskarna håller upp två stora kungskrabbor (det spanska namnet är centolla) i luften och vi förstår att de vill dela med sig av sin fångst. Båten är blå och vitmålad och det verkar vara tre eller fyra fiskare ombord. Jag skickar över en hink som de kan lägga de stora krabborna i och frågar vad de vill ha för dem? -Papel de hygienico!!!! Ha, ha, ha nu förstår vi varför de var så angelägna att få konakt med oss, de var verkligen i nöd!! Fyra fiskare som är långt hemifrån och har slut på toalettpappret. Ni fattar vilken kris! Jag skickar över ett fyrpack med toalettpapper och får åtta stora krabbor i utbyte. De är precis lika tacksamma som vi är för bytet! Nu ska här kokas krabba! När vi var i Maine i USA blev det en himla massa hummer som kokades i Sea Wind, men dessa jättemonster får inte plats i min vanliga kastrull! Locket åker upp när deras långa spindelben rör sig i det kokande vattnet. Jag känner mig som en riktig krabbplågare!! Jag får plocka fram tryckkokaren så att jag kan stänga locket ordentligt när jag trycker ned deras taggiga kroppar i det kokande vattnet. Medan Lasse står vid rodret kokar jag krabbor för fulla muggar och det blir tillslut 3 kg rensad krabba! Väldigt bra byte för fyra toarullar!
 |
Det är en tuff miljö att arbeta som fiskare i
|
 |
| Glada och nöjda åker fiskarna vidare med sina fyra toarullar |
 |
Bra handskar är ett måste när man ska hantera kungskrabborna
|
 |
| Delfinmåsar vid en av klipporna vid Caleta Sonia |
Vid femtiden ankrar vi upp i Caleta Sonia men viken är trång och det är dåligt med svängrum. Ankringsplatsen är öppen mot ost och när vinden vänder 180 grader från svag väst till starkare ost blev det väldigt gungigt och vi hamnade i närheten av några små skär. Inte den bästa ankringsviken och dagen efter lämnar vi viken och tar oss bara fem sjömil bort till en väldigt vacker och säker ankringsvik som heter Caleta Olla.
 |
| Sea Wind för ankare i Caleta Olla |
Caleta Olla - Google maps
Viken är rymlig och omgärdad av vacker natur. Utanför viken ser vi is som sakta glider förbi, men här inne är det lugnt och stilla. När man känner att ankaret sitter bra i en botten av sand och lera blir sömnen så mycket mer avslappnad. Det är de här små sakerna som gör stor skillnad på hur man mår när man seglar i tuffa vatten. Att få vakna utvilad efter en god natts sömn istället för att man har legat som på nålar och lyssnat på vinden som tjuter i riggen eller kättingen som skrapar mot stenar på botten och bara väntat på att ankarlarmet ska börja tjuta gör all skillnad i världen! Vi packar matsäck och ger oss av på en liten vandringstur till Hollanda glaciären som ligger i Alberto de Agostini National Park och är en av en grupp glaciärer i rad på den nordvästra delen av Beaglekanalen. Här är det låg myrmark som vi klafsar omkring i, men ju högre upp vi kommer desto torrare och mer skogslikt blir det. Det hänger en doft av barrträd i den fuktiga luften och när vi sätter oss ned framför glaciären ser vi en sjö färgad turkos ifrån den kalvande glaciären. Stora rovfåglar cirklar i termiken ovan oss och ni kan tro att kaffet och smörgåsen smakade extra gott när vi satt där på våra små blå stjärtlappar.
 |
| Holandaglaciären |
 |
Myren är täckt av små gröna växter som gör marken hård och lätt att gå på
|
 |
| Kaptenen på land |
När vi lämnar denna vackra vik och fortsätter upp i Beaglekanalen får vi en dag av alla sorters väder. Klarblå himmel med sol, dimma, ösregn, snöstorm, hård vind eller ingen vind ….
 |
| Ett squall på ingång i Beaglekanalen |
 |
| Vi seglar förbi flera glaciärer som går ned rätt i kanalen. Detta är Romanceglaciären. |
Det här kommer visa sig vara väldigt vanligt i kanalerna i Patagonien. De rådande västliga vindarna för med sig fuktig luft från stilla havet som kondenseras över de höga bergen och skapar vindfenomen som williwaws (plötsliga och mycket starka vindstötar som kommer rusande ned från bergen) och squalls (kraftiga vindstötar i samband med regn, hagel eller snöbyar). Många dagar var det ett squall ungefär varje halvtimme med så kraftig nederbörd, av antingen snö, hagel eller regn, att vi knappt kunde se fören på båten och vindbyarna kom tjutande med 15-30 meter per sekund, men när det väl dragit förbi kunde solen skina på klarblå himmel igen och vi hade fin segling mellan höga snöklädda berg.
Nästa ankringsvik hade ett smalt inlopp med rev på bägge sidor. Vinden friskade i och regnet ökade i takt med att vi närmade oss inloppet. Det var grått och havet såg vresigt och ilsket ut medan regnet omslöt oss som en kalldusch. Seno Pia skulle vara ett av de vackraste inloppen i Patagonien med sina brant sluttande berg på bägge sidorna, men nu låg molnen så lågt att det var svårt att se ett endaste dugg! Patagonien är verkligen vackert när man kan se något, men många dagar försvinner omgivningen i dis av regn, snö eller dimma. Inseglingen gick fint och vi pressade oss fram i de trånga kanalerna i motvind och regn, men plötsligt stillar det sig och vi får sällskap av en liten delfin som guidar oss fram till ankringsplatsen. Vi lägger oss med ankare och två linor i aktern och tar oss en liten ankardram medan vi njuter av utsikten av en stor glaciär och höga snöklädda berg. Dagen efter har vinden lagt sig och vi tar dingen över till glaciären. Tidvattnet strandsätter stora isklumpar som glaciären kalvat så den vita sandstranden är full av isklumpar. Lasse vill gå närmare glaciären, men jag känner att jag vill ha koll på dingen då tidvattnet börjar stiga. Lasse försvinner bort mot glaciären och jag ser honom bara som en liten prick där borta. Plötsligt kalvar glaciären en stor bit och braket från isen som lossnar är öronbedövande! Jag ser en våg av vatten komma forsande och där står Lasse bara några meter från flodvågen! Han står och filmar i lugn och ro medan jag får hjärtat i halsgropen och blir rädd att han ska dras med i flodvågen. Allt går bra som tur är, men fy vilken läskig känsla. Här ute i vildmarken är det bara vi och skulle det hända oss något då är man verkligen ensam. Efter en spännande dag med kalvande glaciärer gick kaptenen ut i skogen för att hitta torr ved. Nu skulle här grillas och vi skulle även passa på att bränna lite sopor. Att vara självförsörjande innebär även att ta hand om sina sopor. Trots att vi försöker minimera förpackningssopor innan vi lämnar hamn blir det trots allt en del att härbärgera ombord efter ett par veckor och om man inte vill åka omkring i en sop-båt får man verkligen försöka komprimera avfall och sopor. Biologiskt avfall brukar vi skära upp i mindre bitar och sedan slänga i sjön, medan burkar plattas ut och sparas tills vi kommer till civilisationen. En brasa kan få ta hand om kartonger, papper och plast.
Caleta Baulieu, Seno Pia Google maps
 |
| Crested duck |
 |
| Romancheglaciären |
 |
| På nära håll ser man hur glaciären spricker isär |
 |
| Skarvar på väg upp |
 |
| Vid lågvatten fylls stranden med is från glaciären |
 |
| Berg som övergår i glaciär som omgärdas av träd som har sand och sten runt sina fötter och slutligen vattnet som vi seglar i |
 |
| Dingetur från ankringsviken i Caleta Baulieu |
 |
| Hur mysigt kan man ha det? |
 |
| Kaptenen får äntligen vila efter all slit i skogen |
När kaptenen fått igång brasan sätter vi oss på klipporna och tar ett glas vin medan vi grillar både pinnbröd och kött. Jag sitter mellan benen på kaptenen och tänker på hur bra vi har det. Ensamma i en vik sitter vi och myser vid brasan med ett smakfullt glas rödvin. Änder och skarvar simmar stilla förbi i det klara vattnet. Vi hör vattenfallet brusa när det forsar ned för de höga snöklädda bergen och i slutet av viken ser vi glaciären som då och då avger en knall när bitar lossnar från den stora isblå massan. Men vänta nu! Vad är det som låter? En motor? Sakta kommer en annan segelbåt insmygande. Båten Centa med Jan och Keila ombord kommer norr ifrån Puerto Montt (vår slutliga destination). Vi är den första båten de möter på sin resa söder ut. Deras proviant börjar sina och de ser fram emot att komma till Ushuaia för att få proviantera och gå på restaurang. Vi bjuder in dem till Sea Wind för att utbyta lite information och fick en mycket trevlig kväll.
 |
| Jan och Keila på båten Centa |
 |
| Vi lämnar Caleta Baulieu en stilla morgon |
Planen för att ta sig norr ut blir att vi väntar ut de starka nordvästliga vindarna under ett par dagar och passar på att förflytta oss när vindarna är svagare och mer förliga. Strömmen i kanalerna går i motsatt riktning så att ha både ström och vind emot sig kan bli väl kämpigt. När vinden är stark från någon nordlig riktning accentueras den mellan de höga bergen i kanalerna och påverkar strömmen så att den också blir starkare. Nackdelen med att ständigt förflytta sig när det är fint väder är att det blir få tillfällen att gå iland och vandra. Så här långt söder ut är det också svårt att hitta öar som man kan gå iland på utan att behöva slå sig fram med machete. Växtligheten är så vild och tät att det nästan omöjligt att forcera den. Det blir således mycket tid i båten med att vänta ut bus-väder. För apekatter kan det bli riktigt frustrerande att inte få skutta av sig mellan varven. Apekatter kan bli riktigt tjuriga om de inte får till ett enda litet skutt under en dag. Hon hittar på allt möjligt för att hålla sig sysselsatt och ibland klättrar hon på kaptenens tangentbord på datorn för att få lite uppmärksamhet.
I snö och kuling tar vi oss vidare till Caleta Emilita. Barometern sjunker med två millibar i timmen och vinden ökar stadigt. Man börjar känna sig på spänn och lyssnar noga efter ljud som kan skvallra om att linor eller ankare ger med sig. Trots att vi ligger med ankare i fören och två linor från aktern i land beslutar vi oss för att lägga ut en extra lina i fören, i vindens riktning, för att få lite extra säkerhet och för att kunna slappna av när mörkret lägger sig.
 |
| Caleta Emilita |
Caleta Emelita - Google maps
Från fönstret i byssan både ser och hör jag ett litet vattenfall där vattnet ständigt forsar ned. Trots ovädret kan man inte låta bli att hänföras över det vackra och orörda i detta karga landskap. När vind och snö tar en paus lyckas vi ta oss i land och vandrar bland grönklädda dalar och sjöar och det är stilla och tyst. Vi sätter oss på en klippa högt upp och bara njuter av den gemsamma ensamheten ute i vildmarken och låter tankarna flyga fritt.
Dagen när vi ska lämna viken faller stora snöflingor sakta ned från himlen och ger Sea Wind ett gosigt vitt täcke. Vi passar på att fylla vatten från vattenfallet med tratt och slang och vattentanken blir full efter ett par rundor med våra 25 liters plastdunkar.
 |
| Vi fyller våra 25 liters dunkarfrån ett litet vattenfall |
 |
| Sea Wind har så mycket snö på däck att vi måste skotta så att vattnet på däck kan rinna ut |
 |
| Sea Winds tuffa kapten! |
 |
| Just nu skiner solen på oss men vi kan se vad som väntar oss |
Väl ute i kanal O´Brian möts vi av kontinuerliga squalls med en halvtimmes intervall. Svarta moln driver in från väst med hårda vindar, hagel, snö och sikten blir lika med noll. Här gäller det att vara alert och se till att reva segel i tid så att inte något på Sea Wind går sönder eller att vi själva råkar ut för något i hanteringen av skot och segel. Frusna med snöpinade kinder tar vi oss in till Isla del Medio. Vi lägger oss med fyra linor i land så att Sea Wind ska ligga tryggt under de närmaste dagarna då ett kraftigt lågtryck ska passera. Viken används ofta av fiskare där de tar skydd vid dåligt väder eller bara som natthamn när vädret är fint. Strax efter att vi fått fast alla fyra linorna ser vi en liten fiskebåt som kommer in genom gattet till viken. Snön yr och de ser riktigt frusna ut. De huttrar och säger att det är alldeles för kallt och att vädret är riktigt dåligt. När de lokala fiskarna säger att vädret är för tufft för att fortsätta behöver man verkligen inte känna sig som en vekling som tagit skydd i säker hamn. Fiskarna lägger fast i en tjock lina som går tvärs över viken och börjar sedan dra in en tamp med en kabel från land. Vi undrar vad de håller på med och tittar in mot land och ser en parabolantenn! Det ligger alltså en parabol i land som lokala fiskare kan koppla in sig på och titta på tv! Ha, ha ja med tanke på att det inte finns något internet här ute är de dem väl unt att efter en tuff dag till havs få möjligheten att koppla av en stund med lite lättsmält underhållning. De vinkar och hejjar och är alltid så glada trots att de sliter i en av de tuffaste miljöer man kan tänka sig. De är inte sena med att dela med sig och vi får två stycken stora bläckfiskar!! Oj, oj, oj hur tar man hand om dessa? Apekatten är inte riktigt haj på att ta livet av bläckfiskar, men gör ett tappert försök och steker skivade tentakler i vitlök och olja. Det blev riktigt gott, men senare får vi höra att man ska koka dem länge och väl innan man tillreder dem och kör nästa bläckfisk i tryckkokaren trots att han tittar så sorgset på mig med sitt ena öga. Fy, nu känner jag mig som en riktig dummis! Våra vänner på båten Madogwy och tre andra fiskebåtar kommer också in i viken för att söka skydd från ovädret. Vi blir fast i viken i fem dygn medan kuling och stormvindar tjuter i riggen. En kväll blir det ett riktigt sjöslag i Sea Wind med besättningen från Madogwy. Det serveras kungskrabba, bläckfisk, aioli och nybakat bröd och stämningen är lika hög som tjutet från vinden och regnet. Dagarna går i den lilla viken och vi kikar på väderfiler för att se när ovädret ska ge med sig och hoppas varje dag att det ska lugna sig. Tillslut blir man så trött av att höra ljudet från vinden i riggen att man bara vill skrika! Ge oss lite slack nu!!!! Lår oss få lite ljus och finväder så att vi kan fortsätta vår segling…Vinden lägger sig tillslut, men väderfilerna visar inga långa stunder av vind åt rätt håll eller humana vindstyrkor och man undrade om vi någonsin skulle kunna lämna den här viken och fortsätta norr ut. Det blir mer ett beslut att bara köra på så långt vi kan de få dagar storm och kuling lyser med sin frånvaro.
Isla del Medio - Google maps
 |
| Isla del Medio |
 |
| Sjöslag i Sea Wind med Madogwys besättning |
 |
| På Isla del Medio är det grönt fullt med olika slags mossor |
 |
| En liten vacker fågel kommer förbi när vi är i land |
 |
| Kelpmåsar |
 |
| Kanal Balenero |
Klockan sex på morgonen lättar vi och Madogwy ankare och tar oss ut i kanal Ballenero. Vinden har lagt sig men sjön är fortfarande i olag efter de senaste dagarnas nordliga stormar. Sea Wind stompar och kränger och ett lätt illamående kommer smygande hos apekatten. Det är inte alltid mysigt på sjön…När vi närmar oss kanal Brecknock får vi 3 knops motström och vinden vrider så att vi får den rätt i näsan och vi lägger oss på en tajt kryss för att gå den sista biten in mot Caleta Brecknock. Skam den som ger sig!
Brecknock - Google maps
 |
| Sea Wind på väg mot Brecknock Foto: Magda Nykiel |
 |
| Sea Wind seglar Foto: Magda Nykiel |
 |
| Sea Wind i Brecknock |
 |
| Vandring i land på Brecknock |
 |
| Ovan ankringsviken ligger det en sjö |
 |
| Från sjön rinner det flera vackra vattenfall |
 |
| En väldigt nöjd apekatt |
 |
På stenar överallt i Patagonien växer mossa på höjden och bildar små troll
|
Vi kämpar på och när vi närmar oss dagens ankringsvik får vi lön för mödan. Kvällssolen lyser på de stora mjuka bulliga bergen. Vattnet ligger stilla som en spegel och det känns som om vi seglar in en annan värld. Vi möts av ett berg av granit som är format som ett hjärta och våra egna hjärtan fylls av ro och kärlek till denna unika plats. Vi inväntar en hård kuling under morgondagen så vi lägger oss med fyra linor i land samt ett ankare. Sea Wind ligger inspänd som i ett spindelnät och hon kommer ingenstans! Under processen med att säkra upp Sea Wind börjar utombordaren till dingen krångla. Lasse plockar isär förgasaren och gör rent den och en liten, liten flaga med smuts kommer ut. Det är de små, små detaljerna som gör det och motorn börjar funka igen. Puh, utan motor till dingen i dessa vatten blir det tungt att hantera dingen då dingen inte är speciellt lätt att ro. När vinden lagt sig beslutar vi oss för att ta en liten tur med dingen för att utforska den vackra fjorden. När vi har kommit en bit in i nästa vik lägger motorn av igen!! Hur Lasse än försöker få igång den vill den inte starta. Vinden har nu ökat och blåser rakt emot oss. Lasse tar tag i årorna och börjar ro tillbaka, men vi gör inte mycket framfart i den starka vinden och tjoppiga sjön. Lasse sliter och kämpar som ett djur och vi lyckas ta oss till en klippa. Vi har VHF med oss och vi ropar upp Madogwy som också ligger i Caleta Brecknock, men vi är omgärdade av höga berg så signalen går inte fram. Jag hoppar iland med radion och klättrar upp på bergen för att få en bättre signal, men Madogwy hör oss fortfarande inte. Jag fortsätter framåt och hoppas att jag ska se Madogwy vid nästa krön, men vi har åkt mycket längre än jag trodde. Lasse kämpar med motorn och lyckas tillslut få igång den så att den tuffar fram sakta. Han lyckas ta sig till Madogwy och de tar sin dinge och åker och hämtar upp mig. Trötta och lite omskakade kommer vi tillbaka till Sea Wind och nu plockar Lasse isär utombordaren i molekyler och varenda liten del rengörs och (peppar peppar) sedan dess har den fungerat perfekt.
 |
| En väldigt nöjd kapten |
 |
| Susanne fotar delfiner i kanal Cockburn |
Magellans sund och vidare norr ut
Magellans sund sammanbinder stilla havet och atlanten med sin 310 sjömil långa skåra tvärs igenom Sydamerika. Sundet är välkänt för det konstant dåliga väder som bildas när starka fuktiga västliga vindar passerar de höga bergen och djupa dalarna, men vi lyckas planera vår färd genom sundet i ett fantastiskt högtryck med klarblå himmel, strålande sol och i stort sett stiltje.
 |
| Magellans sund |
 |
| Lämnar ankringsviken en tidig morgon och tunn is ligger runt båten |
När vi tagit oss igenom kanal Barbara ankrar vi upp i Bahia Fortescue för en natts god sömn. Viken är fantastiskt vacker, med sandstränder, gröna buskar och träd och enormt mycket fågelliv. Vi känner att vi förflyttat oss norr ut och naturen ändras radikalt från de kala berg och igenomträngliga öarna. Det är ett öppnare och grönare landskap som möter oss i strålande solsken. I samma vik har många kända seglare ankrat på sin färd upp genom sundet; bland andra år 1587 Thomas Cavendish med sin flotta av tre båtar, 1826 Kapten Pringle Stokes med HMS Beagle och 1896 Joshua Slocum med sin båt Spray. Utan motorer på sina båtar kunde de få vänta i månader på förliga vindar för att kunna ta sig vidare, men vi kan lugnt tuffa på med vår 50 HK Yanmar. Det tar oss tre dagar att passera Magellans sund och vi ankrar på de mest underbara ställen med vacker natur och Magellanpingviner som simmar runt oss. Den sträckan som kunde ha blivit vår tuffaste blev en av de skönaste och enklaste. Planering är verkligen huvudsaken för bra förutsättningar!
 |
| Slutet på det goda vädret |
Tre dagar med vackert väder och sedan väntas det att återgå till det Patagoniska normalläget igen med hagel, snö och spöregn. Vi ankrar upp i Puerto Profundo som är en smal lång tarm omgiven av grönt och små öar. Apekatten fyller år och får hyfsat väder på sin födelsedag. Hipp Hipp Hurra!
 |
| På väg in i Puerto Profundo |
Puerto Profundo - Google maps
En månad har passerat sedan vi lämnade Puerto Williams och tvättkorgen växer för var dag. Det är ju en sak att tvätta för hand, men helt annan sak att få tvätten torr i den här fuktiga och kalla miljön. En fin och torr dag tar apekatten tjuren vid hornen och börjar blaska med vatten som hon älskar så mycket. Med alla vattenfall som rinner ned från bergen behöver hon i alla fall inte oroa sig för att vattnet ska ta slut utan kan helt ohämmat slösa med det klara kalla vattnet. Tvätten blir både ren och torr och en nöjdare fru får man leta efter! Ren tvätt är en välsignelse, speciellt i en liten segelbåt i Patagonien.
Vi kämpar oss vidare norr ut och ibland är det värre än vanligt. När det haglar och regnar på tvärsan och sikten är lika med noll undrar man vad man håller på med. När vinden tjuter och kommer rakt emot oss full med hagel önskar vi att vi hade skidglasögon till skydd. Det gör ont i ansiktet och man måste hela tiden skydda ögonen från de små hårda iskornen. Vi börjar kalla det Patagonian-peeling och så skrattar vi och säger att det säkert är vackert i Patagonien om man såg något….molnen ligger så lågt att det känns som om de går ihop med vattnet när regnet öser ned. Att vara en ”glad skit” och besitta en stor skopa humor gör alla umbäranden så mycket lättare att bära, men även den största optimisten kan ibland få svackor och bli en riktig suris för en kort stund.
 |
| Caleta Dixon |
 |
| Berg i kanal Harriet |
 |
| Fullt med musslor överallt men tyvärr kan man inte äta dem pga "red tide" en alg som gör dem giftiga |
 |
| Lasse i Caleta Moonlight |
 |
| Skarvar i morgonsol |
 |
| Inget är som att lämna hamn i tidigt morgonljus Caleta Moonlight Shadow |
Caleta Moonlight Shadow - Google maps
Men Patagonien är precis så vackert man kan önska sig, så där så att man får ont i hjärtat de dagar då solen skiner. Då försvinner alla tankar på att man håller på att bli galen utav all blåst och nederbörd.
I kvällssolen lämnar vi Sarmiento kanalen och går in i en skogsbeklädd liten skärgård med en siluett av höga snöklädda berg. Ångbåtsänder, skarvar och måsar fyller bilden med liv och vi glider in i ett sagolandskap väl värd en John Bauer-målning. Här ankrar vi upp för kvällen och får en lugn och stilla natt med god sömn. När vi tidigt på morgonen ska fortsätta vår segling ligger morgondimman som en vacker slöja över berg och hav. Naturen har inte riktigt vaknat utan mornar sig yrvaket i morgonsolens skira strålar. Jag tar upp ankaret och vi tuffar stilla gut ur denna John Bauer-dröm.
Caleta Rachel - Google maps
 |
| Pico Singular |
 |
| Lämnar Cta. Rachel i morgonljus |
 |
| Caleta Rachel |
 |
| Dimma i Cta. Rachel |
 |
| Sjölejon ligger och latar sig i kanalerna |
 |
| Bergen vid Isla Peel med sina vackra färger |
 |
| Isla Peel |
 |
| Caleta Lucrecia |
På ön Wellington hittar vi en bra ovädershamn där vi tillbringar ett par dagar. Våra vänner på båten Madogwy gör oss sällskap så jag och Magda, som bägge tycker om att fotografera tar en liten tjej-tripp i land. I strandkanten vid lågvatten ser vi stora nygjorda tass-avtryck..kan det vara en puma? Lite pirr i magen blir det allt när man inser att de stora kattdjuren är nära. Vi promenerar längs floden som rinner ned från bergen och där floden bildar en liten damm kan jag inte hålla mig längre! Jag bara måste bada! Vattnet är kristallklart, iskallt, regnet hänger i luften och pumor som smyger i buskarna, men nu ska jag bara i! Jag slänger av mig kläderna och låter det klara vattnet kyla ned min hud. Ha, ha uppfriskande kan man ju lugnt säga men ack så härligt! Apekatter är blöta djur! Någon dag senare när Lasse och jag tar en tur upp i bergen hör vi ett gnyende ljud som lät som en liten kattunge…kanske var det en liten pumaunge? Och när vi lämnar ön och seglar vidare hör vi ett rytande vrål uppifrån bergen. Helt klart ett pumaställe!
Estero Doc - Google maps
 |
| Susanne tar ett dopp |
Nästa anhalt är den lilla byn Puerto Eden. Vi börjar få dåligt med diesel och om vi vill fortsätta att ha det varmt och gott i båten och driva båten framåt ända fram till Puerto Montt måste vi bunkra diesel. Puerto Eden räknas som en av de mest isolerade byarna i världen. De har även rekordet som den regnigaste byn i världen… Mitt i ingenstans bor här runt 80 personer som livnär sig mestadels på fiske och genom att plocka musslor och sjöborrar på havets botten. Här bor även några av de sista Alacaluf-indianerna. Det är den enda ön på vägen genom kanalerna i Patagonien, utan att ta långa omvägar, där du kan proviantera. Byn har en trevlig promenadslinga, runt viken och upp på berget, omgiven av gröna buskar och blommor som hänger i klasar. Det är första gången vi ser blommor under vår resa i kanalerna och det är verkligen en lisa för själen att fylla på synintrycken med alla slags underbara färger! Blommorna för även med sig fjärilar, små kolibrier och surrande humlor. Det vibrerar i luften och doften från nyutslagna blommor skapar vårkänslor.
Puerto Eden - Google maps
 |
| Sea Wind i Puerto Eden |
 |
| Puerto Eden |
 |
| En lokal dykare hjälper vännerna på Madogwy att få loss en lina som fastnat i propellern |
 |
| Äntligen blommar naturen! |
 |
| Fiskarnas helgon har sin egen plats i Pto.Eden |
 |
| Doften från vilda vinbär fyller luften |
 |
| Mjau.... |
 |
| Vackra fåglar överallt |
 |
| En liten tjockis kolibri |
 |
| Och så kungsfiskaren så klart |
Husen i Puerto Eden är mycket enkla och en del ser ut som små plåtruckel, men människorna som bor här erbjuder mycket värme och är så hjälpsamma. När vi passerade ett av dessa hus kom en man ut med en tallrik musslor, korv och ost och bjöd in oss till sin familj. Frun Elisabeth stod och bakade bröd och log stort emot oss när vi kom in. Hemma hos den rara familjen blev det vin i fina glas, nybaktbröd, ungsbakade musslor och hög stämning runt matbordet. Trots att vår spanska inte är den allra bästa och deras engelska är obefintlig lyckades vi förstå varandra och utbyta tankar och idéer. Människorna här har inte mycket, men det de har delar de gärna med sig av!
 |
| Inbjudna på mat hos lokala fiskares familj |
Vi lyckas få kontakt med en av fiskarna på ön som kunde hjälpa oss med de 450 liter diesel vi behövde. En regnig förmiddag kom en man och hämtade oss i sin lilla eka och vi slängde alla våra plastdunkar i hans båt och drog iväg hem till hans brygga. Det stod stora blå 200 liters dunkar på bryggan som sedan skulle slangas till våra egna 25 litersdunkar i den lilla ekan. Ingen pump fanns att tillgå utan här var det hävertmetoden som gällde. Lasse fick vackert suga åt sig diesel från en tjock plastslang och sedan hjälptes vi åt att fylla dunkarna. Det här var ingen barnlek! Den tjocka plastslangen var vid och det var svårt att få fram diesel. Vid flera tillfällen fick Lasse i sig diesel och stod hulkande över relingen på den lilla ekan. Tillslut var de 450 litrarna överförda till våra dunkar och vi kunde forsla hem dem till Sea Wind. En lätt illamående Lasse fick skölja munnen i vatten hela kvällen för att inte frätas sönder av dieselångorna som osade ur hans mun. Och nä han var inte pussvänlig den kvällen…. När vi senare fyller tanken med denna diesel visar det sig att den är full med smuts och vatten. Vi är väldigt glada att vi alltid använder en tratt med ett fint filter när vi fyller tanken från våra dunkar! Hur gick det med provianteringen då? Glad i hågen tar vi oss till den lilla affären på ön, men här finns inte mycket. Vi plussar på med lite tomater och frukt och sedan får det vara bra.
 |
| Messierkanalen |
 |
| Albatross seglar på sina breda vingar |
 |
| Albatrossfest i dis |
 |
| Here we go again... |
 |
| Vraket "Kapten Leonidas "dyker upp i diset som ett spökskepp |
 |
| För ankare i Caleta Chaski |
Vi tittar på väderfilerna och ser att det blir ett bra väderfönster för att kosa Golfo de Penas om ett par dagar. Vi seglar på för att ankra upp i närheten av gulfen och där invänta rätt tillfälle för en översegling. Gulfen är 60 sjömil från norr till söder mellan 47-46 grader syd och när starka västliga vindar pressar in vågor från stillahavet kan det bli riktigt farligt.
Vi ankrar upp i en otroligt vacker vik med höga gröna berg. Det ser nästan ut som om vi är i Asien med dessa sockertoppsliknande berg. Här bidar vi vår tid medan regnet öser ned och förbereder lite god mat för den kommande nattseglingen. Det är alltid skönt att få en dag innan en översegling för att i lugn ro mentalt och praktiskt förbereda sig. Nu ser vi fram emot att få lämna kanalerna för en stund och komma ut på havet!
 |
| Caleta Lamento del Indio |
Caleta Lemento del Indio
