Translate

tisdag 1 mars 2022

Chile- Antarktis- Chile 5 januari- 28 februari 2022 

1714nm


Del 3 av 3

Paradisdagar och orkanvindar


Tidig morgon vid Cuverville island

Tar skydd vid Cuverville island i Errera kanalen

Cuverville island - Google maps

Covid har släppt sitt grepp om oss och nu är vi på G igen! Vädret är helt fantastiskt! Vi lämnar Port Lockroy efter frukost. Solen skiner och havet ligger som en spegel och vi passerar genom den vackra Neumayer kanalen på väg norr ut. 

Neumayer kanalen

Livet leker igen! Vi kommer ut i Gerlash strait och en hel flock med späckhuggare närmar sig båten. De är inte riktigt så mörka som de späckhuggare vi sett tidigare utan är mer brun/gula. Det är den speciella arten som heter Antarktisk späckhuggare. Tänk vad man får lära sig mycket när man är ute på äventyr!


Antarktisk späckhuggare

Med solen i ryggen ser vi hur ett svart ovädersmoln täcker himlen framför oss. Hm, väderfilen prognosticerade vackert väder och lite vind. Vad är nu detta? Molnet ser ut som ett stort monster som ska komma och äta upp oss och ju närmare vi kommer desto mer ökar vinden. Det går från noll till 30-40 knop inom ett par minuter och nu känns det inte lika mysigt längre. Vinden kommer rakt framifrån och vi har ett par timmars gång till vår nästa tänkta ankringsvik. Öster om oss ligger Errera kanalen som vi gick igenom när vi lämnade Cuverville och vi bestämmer oss för att söka skydd inne i kanalen tills ovädret passerat. Antingen blir det lugnt och skönt eller så kommer vinden att accelerera när den pressas mellan de höga bergen i kanalen. Vi girar och får vinden från sidan istället för rakt framifrån och Sea Wind halvvindar i 6-7 knop. Vinden som kommer i hastiga byar piskar upp vattnet, men Sea Wind tar sig fram så tryggt och fint. Hon är bra våran tjej! Inne i kanalen lugnar det sig och vi går upp till Cuverville och ankrar upp hos mina söta pingviner i samma vik som förra gången. Tänk att stå och laga mat i sitt kök och titta ut på små pingviner som hoppar utanför fönstret! Jag förundras alltid över den skiftande utsikten från fönstret i byssan. Här ifrån har vi sett vackra vattenfall, isbjörnar, lunnefåglar, flodhästar, delfiner, babianer, tropiska regnskogar, snöklädda fjäll, frihetsgudinnan och mycket, mycket annat! I skrivande stund ligger vi just nu i Miclavi marina och jag ser bara en annan båt från köksfönstret, men om jag bara tar mig ut i sittbrunnen möts jag av bergskedjan Dientes de Navarinos vackra berg, vildhästar som strosar längs strandkanten och kelpgäss som simmar med sina ungar. Det är inte illa det heller!



När vi låg uppankrade i Cuverville hörde vi en svensk kille på VHF-radion. Vi ropar upp dem och säger hej. Man blir ju lite extra nationalistisk när man är långt hemifrån. Magnus, som han hette, jobbade på ett av National geographic´s kryssningsfartyg.  De var ute på en provianteringsrunda till ett annat kryssningsfartyg då deras frys hade gått sönder. Han hade jobbat under sommarsäsongerna i Antarktis sedan tidigt 90-tal, så det här var ett riktigt proffs. Vi träffade flera svenskar och andra skandinaver som gjorde samma sak som Magnus, så det verkar vanligt att ”säsonga” här nere ett par månader. Vi får en lugn och skön natt och när jag vaknar upp vid sex-tiden på morgonen är det fortfarande stilla, men viken är täckt med tjock dimma. Ett ganska stort isberg kommer glidande i tidvattenströmmen och puttar på Sea Wind. Det är något magiskt och trolskt med att vakna upp i en vik när dimman omsluter en. Du ligger på svaj och det är alltid någon liten rörelse i båten. Du ser inte land utan befinner dig mitt inne i den drypande dimman. Ljuden omkring dämpas, men plötsligt kommer en isklump och dunkar i skrovet. Isen skrapar och dunkar ibland till så hårt att Sea Wind är tvungen att flytta på sig. Du hör deras plaskande, men ser inte de små pingvinerna som hoppar bredvid båten. De finns där så nära och ändå så långt borta. Det är som att befinna sig i en dröm, vackert och suggestivt.


Dimman lättar när solen kommer fram

Vi äter frukost medan dimman sakta lättar och nu kan jag se mina älskade pingviner. De verkar ha någon slags morgonmöte på stranden. De står på rad och verkar diskutera vem av dem som ska hoppa i vattnet först. När vi ankrade upp igår kom en stor leopard säl och attackerade vår kätting så jag förstår om de kör sten, sax eller påse om vem som ska hoppa i först. 


Valfrukost på väg till Enterprise Island

Vi glider ut från Cuverville och sätter kurs mot Enterprise Island. Vi kommer inte långt förrän vi ser flera valar utanför Orne harbor. Vi går närmare valarna och stannar båten. Vi ser fem, sex valar som verkar jaga sin frukost i par. Pingviner och sjöfåglar hänger med och fångar resterna av valarnas frukost. Valarna är så vackra och stora när de graciöst simmar förbi lilla Sea Wind.


Valarna simmar nyfiket bredvid lilla Sea Wind

Susanne fotograferar valarna 

Valarna verkar jaga i par

Valarna kommer upp och hämtar luft ett par gånger och när de sedan dyker ner i djupet visar de sin vackra stjärtfena

De är mycket större än vår lilla tjej, men de är lite nyfikna på den kurviga bruttan med blå kropp och kommer väldigt nära oss. Tillslut låter vi valarna fortsätta sin frukost ostörda och ger oss av, men bara en liten bit från ”frukostbordet” ser vi en hakremspingvinkoloni. Det är första gången vi får se den här typen av pingviner så det blir till att stanna båten igen för att fotografera och njuta av de små sötingarna. 


Hakremspingviner

Man kan förstå att de heter hakremspingviner

Ska vi komma någonstans idag eller blir det en dag på zoo? Nej, nu får vi nog ta och ge oss iväg! Vi fortsätter upp i Gerlash strait och passera stora vackra isberg och öar. 


Enorma glaciärer slutar abrupt vid vattnet


Emma island

Emma island - Google maps


Sea Wind seglar förbi stora isberg 


En ö heter Emma precis som Lasses äldsta dotter. Vi försöker att köra vår watermaker när vi går för motor för att fylla upp vattentanken, men här är vattnet både väldigt salt och kallt så det tar dubbelt så lång tid. Istället för att göra 60 liter vatten i timmen gör vi här nere 30 liter vatten i timmen. Vi stänger av motorn och  watermakern när vi får vind i våra segel. Vi har en kall men skön slör på väg norr ut. Strax innan vi kommer fram till Enterprise Island ser vi båten Vinson of Antartica som är på väg söder ut. Innan vi lämnade Puerto Williams angjorde Vinson sin nya hemmahamn och vi fick tillfälle att träffa besättningen och gå ombord på den stora, fräcka antarktis/arktisbåten. Som seglare emellan brukar säga: -You always meet twice! Vinson ropar upp oss och undrar om vi var den vackra svenska segelbåten som låg i Puerto Williams? Jo, då det är vi! En hälsning genom VHF-radion, två båtar som passerar varandra i de Antarktiska vattnen, samma hav, samma vindar, men med helt olika förutsättningar. 


Sea Wind seglar i Gerlach Straight. Foto: SV Vinson of Antarctica

Vi möter Vinson of Antarctica i Gerlach Straight


Vi tar ned våra segel och kör in mellan öarna kring Enterprise. En pälssäl sitter på en klippa och solar. Här inne mellan öarna är det lugnt och stilla. Vattnet är kristallklart och Antarktis tärnorna skriar när de flyger över oss. Inne i viken ligger ett halvsjunket gammalt valfångstfartyg som man lägger till vid. Vi hänger ut fendrar och glider in med Sea Wind bredvid det rostiga skrovet. Det är bara vi, pälssälarna och de antarktiska tärnorna här. Solen gassar, Sea Wind ligger tryggt och säkert. Nu åker en kall öl och lite snacks fram och det känns så skönt att få tid att bara njuta. Vi känner oss friska, pigga och väldigt tacksamma över att få den här stunden tillsammans. Den ger oss styrka och glädje!

Enterprise island - Google maps


Nybadad pälssäl

Sea Wind och Spirit of Sidney vid Enterprise Island

Man lägger ut fendrar och lägger sig långsides med det rostiga vraket

På Enterprise Island stannar vi tre dagar och åker runt i omgivningen och tittar på pälssälar, tärnor, kelpmåsar, skarvar och vacker natur. Vi får grannar vid några tillfällen bland andra båten Kotik med vår vän Igor, charter segelbåten Spirit of Sidney och några kryssningsfartyg med ett trettiotal jollar fulla av turister. Ett av kryssningsfartygen kom förbi och delade ut champagne till oss seglare. Plåster på såren för deras intrång på vår annars så lugna vik? Det är nu snart sex veckor sedan vi lämnade Puerto Williams och det börjar tryta med färskvaror i Sea Wind. Båtarna Kotik och Spirit of Sidney delar med sig ur sina förråd och med både ägg, smör och whiskey ombord på Sea Wind igen känner vi oss som en bättre lyx-yacht! 

Två pälssälar bröstar upp sig mot varandra

Till skillnad mot de andra sälarna vi sett har pälssälen små söta öron


Söta öron men vassa tänder


En familj blåögda skarvar

Relationsproblem?


En orange lav är en del av den sparsamma växtligheten på Antarkts.

Rester av gamla valbåtar ligger gömda under snön


Ljudet från en vrålande pälssäl kan nästan skrämma livet ur en!


Bankbedrägerier

Isberg, på väg mot Trinity Island

Det är inte bara färskmaten som lider mot sitt slut utan också sommarsäsongen nere på Antarktis. Det börjar bli dags att tänka på refrängen! Vi vill gärna se vulkanön Deception innan vi tar oss tillbaka till Chile så, för att inte behöva segla på natten bland alla isberg, mellanlandar vi i Mickelsen harbor på Trinity Island. 

Trinity island - Google maps

Här finns en stor pingvinkoloni och många sälar av olika slag. Det bara vi här och för första gången på länge har vi inga linor i land utan sitter bara med ankaret. Hållbotten är god och ankaret sitter väl nedgrävt i lera. Trots flera glaciärer verkar viken vara ganska fri från is så det känns bra. 

Sea Wind för ankare vid Trinity Island


Alla hjärtansdag! Knack, knack, knack…hörde vi någon svensk röst utanför båten? Jo, då det är en svensk tjej från Majorna i Göteborg som jobbar på ett av kryssningsfartygen. Hon har med sig varma nybakta croissanter som fredsgåva och förvarnar oss om att det kommer att bli lite russel med dingar och helikoptrar under förmiddagen! Det är ganska blåsigt idag så hon berättar att de inte kommer att sjösätta sin ubåt!!! En biljett på den här lyxiga kryssningsbåten kostar 20 000 USD för cirka 10 dagar! Vi hör om det är möjligt att få lite diesel och på ett litet kick kommer det 90 liter finfin diesel farande. För oss gör det inget att de far runt under förmiddagen. Det snöar och blåser, men vädret ska lugna ned sig under eftermiddagen så nu vi tar en lång och skön alla hjärtansdag frukost och åker inte i land förrän kryssningsskeppet lämnat viken. Nu får vi alla sälar och pingviner för oss själva! Efter vår lilla utflykt till pingvinerna vänder vinden 180 grader och det som vi tyckte var en ganska isfri vik förändras nu till ett hav av is. Den is som glaciärerna kalvat hade tryckts in till den södra delen av viken och låg där så snällt tills vinden vände och ville då ta sig över till norra delen. Med Sea Wind i mitten blev det ganska mycket is som ville knuffa på henne. Den påträngande isen var dock betydligt lättare att hantera nu när vi inte hade några landlinor som stoppade den. Det blev oftast bara några knuffar på skrovet innan isen fortsatte sin väg över till andra sidan viken. 

Lasse håller koll på pingvinungarna och de på honom


Pingvinungarna var samlade i olika grupper beroende på hur gamla de var

Snart kommer vintern och då måste de ha släppt sin duniga päls och undertiden kan de se väldigt roliga ut



En Snowy Sheetbill snor en av Susanne's pingviner!

Körsång eller utejumpa?

Hela marken är fylld med deras dun

En söt Weddellsäl poserar villigt



Många pingviner=mat för labbarna

Mata mig mamma!

Happy Feet?


Dagen efter, när Lasse läser meddelanden på vår Iridium Go, får vi ett mycket oroande meddelande från vår vän Tomas som tar hand om vår post. Vår bank hade skickat ett brev där de säger att något av våra kontokort kan ha blivit utsatta för bedrägeri! Vi vet inte hur stora summor som dragits olovligen från vårt konto och blir naturligtvis väldigt oroade. Här ligger vi i en liten segelbåt på Antarktis och kan inget göra? Även om vi har en Iridium Go för att ringa banken med tar minuterna slut fortare än man tror när man sitter och väntar i telefonkö för att komma fram till en handläggare. Vad ska vi göra nu? Jag ser ett nytt kryssningsskepp som lagt sig för ankare i viken utanför oss och tänker att de kanske har internet som vi kan få koppla upp oss på? Lasse som har jobbat mycket på kryssningsfartyg säger att naturligtvis är det så och kontaktar fartyget för att berätta om vårt trångmål. Kaptenen bifaller vår begäran och några från besättningen kommer och hämtar Lasse i en gummijolle och han får kliva ombord på skeppet. Här står kaptenen och tar emot Lasse och undrar var hans fru är? De hade ju tänkt bjuda oss på en riktig bufféfrukost. Frun är ju kvar i båten i tron om att de inte skulle släppa ombord fler personer under rådande covid-epidemi och håller på att rengöra kaminen som börjat krångla. Lasse får ett bord i den fina matsalen och tar bara kaffe och några croissanter. Han hade inte mage att ta för sig av bufféfrukosten när jag är kvar i båten. Vilken knasboll! Det är väl bara att ta för sig när det bjuds, det hade i alla fall jag gjort. Fartygets internet fungerar bra och Lasse får tillslut tag i banken. Det var två små konstiga transaktioner som banken hade uppmärksammat och därmed spärrat kontokortet. När kortet spärras så blir det knas med de autobetalningar som dras därifrån och de viktigaste för oss just nu var naturligtvis Iridium Go och predict wind. Dem fick vi kontakta via mejl från Iridium Go och de hjälpte till med att ändra till ett kontokort som var aktivt. Lasse kommer tillbaka från kryssningsskeppet och har löst alla administrativa problem och har också fått med sig två påsar med godsaker till sin fru som precis har sotat värmaren som brinner gott nere i Sea Wind. Vi får även ett meddelande från en av våra vänner i Puerto Williams att sjögränserna nu har öppnat! Nu är allt väl ombord igen och kökschefen bjuder på fläsk och raggmunk till middag och äppelpaj med vaniljsås till dessert. Life is good again!


Decepion island alias "djävulsön"

Deception island - Google maps

Seglar norr ut mot Deception island

Det är onsdagen den 16 februari, Sea Wind har ett täcke av snö på sig och vi lämnar Trinity island vid sextiden på morgonen. Vi har drygt 70 sjömil upp till Deception island och vill gärna komma fram innan det blir mörkt. De senaste veckorna har vädret ändrat karaktär och lågtrycken avlöser varandra så det gäller att hitta en dag där vi kan röra på oss utan att det blåser kuling eller storm. Idag är en sådan dag där det är möjligt för oss att ta oss hela vägen till Deception, men efterföljande dagar kommer vindarna inte vara oss nådiga. Deception Island blir vår sista anhalt innan vi seglar tillbaka till Chile och om man tittar på kommande väderprognoser lär vi nog bli kvar där minst en vecka innan vi säkert kan ta oss över Drakes passage igen. Seglingen till Deception bir lugn och fin. Vi får sällskap av sälar, valar och nu börjar vi återigen se albatrosser och andra sjöfåglar.  


Vi ser Deception Islands mörka vulkanklippor 

Inloppet till kratern. Neptune's Bellows

Deception island är väldigt annorlunda mot alla de andra öarna vi besökt här nere på Antarktis. Det är en semi-aktiv vulkanö och man ankrar inne i själva kratern. Hela ön är täckt med svart vulkansand. För att komma in i kratern passerar man en trång passage som kallas ”Neptune’s bellows”. Passagen har fått sitt namn efter de starka vindarna som trycks igenom hålet och skapar ett ljud som påminner om en bälg. Inne i kratern ser man de svarta vulkaniska sanddynorna och det ser ut som ett månlandskap. Vid åttatiden på kvällen tar vi oss upp till Stancomb cove i det nordvästra hörnet av kratern och ankrar upp i den yttre viken. Vulkansanden ger god hållbotten och ankaret sitter väl.


Sea Wind för ankare i Stancomb Cove på Deception 

Stancomb cove - Google maps

17 februari blåser det 20–30 knop nordost och snöblandat regn piskar på rutorna. Kaminen sprakar och det är varmt och skönt inne i Sea Wind. Vi laddar ned väderfiler för att undersöka när vi kan ta oss över Drakes, men det ser inte roligt ut de kommande dagarna. Prognosen säger att det ska blåsa sydvästlig vind i 30–40 knop under flera dygn, men först ska vi klara av dagens nordostliga kuling. Vinden ökar under natten och jag har svårt att koppla av när den tjuter i riggen. Jag är vaken mellan 00–03 då det tjuter som värst, men lyckas sedan somna en timme innan vinden satte fart igen. Innan den sydvästliga kulingen skulle slå till fick vi en lugn mellandag och vi tänkte utnyttja den genom att gå 5 sjömil ned till Whalers Bay. Här finns en nedlagd norsk valfångststation som övergavs 1930 då det inte längre fanns något behov av valolja. Britterna tog sedermera över basen och kallade den Base B, men efter ett vulkanutbrott 1969 övergavs basen då området ansågs osäkert. Numera ligger det en ny spansk och argentinsk forskningsbas på motsatta sidan av kratersjön. Det är en härlig vik med en strand av svart vulkansand och värmen från vulkanen tränger upp genom sanden och det ser ut som sjörök omger viken. Det är skönt att äntligen få gå iland och röra på sig lite. På stranden ligger massor av pälssälar och går man lite för nära morrar de och blåser upp sig. De kan se riktigt läskiga ut när de kommer farande emot en. 

Sea Wind i Whalers Bay

Whalers bay - Google map

Det ryker från de varma källorna när de möter det kalla vattnet i viken

Lasse uppe i Neptunes Window

En väldigt trött pälssäl

En liten kyrkogård finns fortfarande kvar i Whalers Bay

Man kan se hur husen har glidit iväg efter vulkanutbrottet

En liten labbunge på rymmen

Gamla rostiga silos för valolja

Nysnön bildar vackra mönster i vulkansanden

Efter ett par timmar är det dags att gå tillbaks upp till Stancomb Cove och nu förbereder vi oss för hårda sydvästliga vindar och tar oss in i den inre bassängen. Här inne låg Northern Light 1984 och väntade ut ett oväder med fyra linor i land precis som vi. Som på många andra ställen på Antarktis är det svårt att hitta stora och bra stenar att lägga linorna på, men vi hoppas att ankaret och de fyra linorna ska hålla oss på plats. De höga sanddynorna runt viken kommer antingen verka som skydd eller så kommer vinden öka när den åker ned för dem. 

Hm, hur blev det då? Byig vind i 30–50 knop vräker ned från sanddynorna och för med sig både sten och sand. Sea Wind åker nästan omkull av de starka vindarna och hennes däck blir fullt med svart sand och småsten. Vi tar en kopp kaffe i salongen medan jag bakar en limpa med mumsigt äppelbröd av surdegen. Vinden viner och nu är det dags för Lasse att få lite fotvård. Vi värmer lite vatten på kaminen och jag riggar en balja med varmt vatten och fotsalt från Kanarieöarna. Lasse stoppar ned sina fossingar och njuter av det varma vattnet. 

Vid lågvatten kunde vi se en att en av våra landlinor hade hasat halvvägs över den sten som den var fäst vid, så efter Lasses fotvård blev det dags att slänga dingen i sjön igen och åtgärda problemet (kaptenen med rena fina fötter i stövlarna). Lasse drar sig intill land och lägger några extra stenar på slinget runt stenen. Vi passar även på att lägga ut ett extra ankare för säkerhets skull och vi känner oss så nöjda och firar med en whiskey i sittbrunnen! 

Ny dag med mysmorgon och en ny bok att läsa högt, Encyclopedia of Mass Murder. Jo, apekatten har ju jobbat många år med människor som hamnar innanför murarna och intresset för varför människor hamnar utanför alla samhälliga ramar finns ju fortfarande kvar. Det ser ut att vara ett bra väderfönster om tre dagar och dagen går åt för att förbereda seglingen tillbaka över Drakes passage. Nu börjar familjen hemma uttrycka att de är oroliga över att vi är kvar så länge i Antarktis och att de bara önskar att vi ska ta oss tillbaka till civilisationen igen så att de kan slappna av. 

Mörkret faller och jag som är en morgonmänniska kryper till kojs. Med pyjamasen på drar jag mitt täcke över axlarna och ordnar till yllefilten på det. Åh, vad skönt att få gå till sängs! Jag känner hur jag slappnar av…PANG!!!  Vad händer nu???? Jag tittar upp genom skylighten över kojen och ser hur dingen som ligger upp och ned på däck flyger upp! Lasse sitter på toa och jag hoppar i flytoverallen och ger mig ut i mörkret för att säkra dingen. Sydvästvinden hade kommit med sådan kraft att den lyft dingen, men som tur var hade vi säkrat den med en tamp i fören så den låg fortfarande kvar på däck. Lasse hoppar i sin overall och kommer ut och när vi säkrat dingen ser vi att två av våra tampar i fören hade lossat från sina stenar eller hade stenarna helt enkelt vält? 

Vi funderar hur vi ska få någon fästpunkt i vindriktningen och Lasse tar fram vårt Fortress ankare i akterstuven och fäster det i en av de blå landlinorna. Vi slänger dingen i sjön och Lasse hoppar i och när vinden tillfälligt mojnar så ror han iväg och försvinner ut i mörkret. Jag tänder spotlighten i fören för att se var han tar vägen. När han kommer fram till strandkanten ca 70 m förut så släpper han i ankaret. Vinden är byig och från ingen vind alls ökar den till 40 knop inom 30 sekunder. Sea Wind lägger sig ned mot vattenytan så nu det gäller att hålla i sig på däck. Jag drar in ankarlinan på Fortress ankaret och det verkar sitta bra. Lasse tar sig tillbaka till Sea Wind genom att dra sig via ankarlinan. Väl ombord så hjälps vi åt att sträcka upp linan till Fortress ankaret med hjälp av vinschen på ankarspelet. Vi lyckas få upp dingen på däck igen mellan några vindbyar och säkrar den i både för och akter för att vara säkra på att den håller sig på plats under natten. Det blåser, regnar och är kolsvart, men tack vare vår däcksbelysning som sitter under spridarna kan vi se vad vi gör. Innan vi går ned i Sea Wind städar vi upp på däck och tar hand om alla linorna som lossat och stoppar in dom i de blå säckarna igen. Allt för att ha ordning och reda om vi behöver rycka ut igen. 

Klockan har nu passerat midnatt och det är en ny dag. Vi tar en kopp te och en whiskey innan vi kryper till kojs igen, men trots den värmande och stärkande drycken är det svårt att slappna av när vindbyarna tjuter i riggen och Sea Wind lägger sig åt babord. 


Sanddynor på Deception


Måndag, ny vecka, nya möjligheter! Det är grått och ruggigt ute när vi vaknar, men får trots allt en fin dag där vi fortsätter att förbereda oss för Drakes passage. 

Efter att vi ätit vår vanliga lunch / middag vid tretiden börjar vinden öka igen. Den kommer tjutande i kraftiga byar nerför kullarna i sydväst, rakt in i babordssidan på Sea Wind, som då kränger våldsamt åt styrbord. Påfrestningen på ankarna i fören och linorna i aktern blir enorm. Istället för att ligga med fören i vindögat så är vi helt exponerade för den kraftiga vinden. Den här situationen känns inte hållbar då vi har ett grundområde nära i lä. Skulle ett eller bägge ankare släppa kommer vi inom några sekunder att hamna på land. Vi måste få upp fören mot vindriktningen för att avlasta våra förtöjningar. Kapten bestämmer sig för att försöka få den sista landlinan i fören tillbaka till land för att få en fästpunkt i rätt riktning. Vi lyckas än en gång få dingen i sjön utan missöden. Lasse hoppar i och tar med sig ändan på landlinan. Han passar på att ro in mellan de värsta vindbyarna. Väl framme drar han upp dingen på stranden och med ett stadigt tag i det kraftiga slinget börjar han gå längs strandkanten mot sydväst. Han vill hitta ett bra fäste så nära vindögat som möjligt. Ganska snart upptäcker jag att den 110 m långa linan inte räcker. Lasse skriker till mig genom vindens ylande och ber mig att skarva i mer lina och fortsätta mata ut. Till slut är linan så lång och tung att jag inte orkar hålla den längre så när vinden rycker tag i den tappar jag taget. Lasse fortsätter att leta efter och hittar till slut ett rejält klippblock som ligger till synes perfekt nergrävt i sanden. Stenen ligger precis där vi vill ha det. Han lägger slinget runt det och säkrar upp med mindre stenar runtom innan han tar sig tillbaka till dingen och ror tillbaka till Sea Wind med vinden i ryggen. Väl tillbaka får vi fram mer lina att skarva med och genom att dra dingen utefter lovarts aktertamp försöker Lasse nu ta sig tillbaka till stranden för att få tag i den repändan jag tappade. Han säkrar dingen med en kort tamp med en karbinhake i änden som han klickar i den långa förtöjningslinan och låter löpa längs linan medan han sakta förhalar sig mot land. På så vis sitter dingen fast och kan inte komma någonstans även om han skulle tappa taget. När han kommit halvvägs kommer en ny vindby med orkanstyrka. Lasse håller sig krampaktigt fast i linan och dingen ser nästan ut som om den ska lyfta och flyga iväg.  Luften fylls inte bara av vatten och skum utan också av sand och grus som yr upp från de vulkaniska kullarna runtom vår ankarplats. Ljudet från vinden är helt öronbedövande. Nu gäller det bara att lägga sig ner, hålla i sig och blunda för att skydda ögonen. Lasses ansikte är täckt med den svarta sanden. Skidglasögon hade verkligen varit på sin plats nu. Vinden kommer från alla håll och är så kraftig och byig att vår vindgenerator (som vi borde ha säkrat med en tamp) till slut får ett frispel och ger upp. Ett efter ett går de fem långa och sylvassa bladen av och skjuter iväg åt alla håll. För varje blad som går av blir obalansen i vindgeneratorn större och större. Hela targa arrangemanget i aktern, med radarstolpe, solpaneler och diverse antenner, rister, skakar och vibrerar så våldsamt att det ser ut som om den ska lossna och åka i sjön vilken sekund som helst. Lasse skriker förtvivlat att jag måste få stopp på vindgeneratorn innan all utrustning går förlorad. Han kan inget göra när han sitter i dingen 50 meter från båten. Han har fullt upp med att klamra sig fast och fokusera på att hålla dingen upprätt. Han måste förhindra dingen från att volta runt i kastbyarna. Skulle den göra det, hamnar han i det iskalla vattnet och då har vi har vi riktigt allvarliga problem! 

Vindgeneratorn har till slut bara ett blad kvar och det sitter så högt att jag inte når det. Jag försöker att kasta lasso för att fånga upp det sista bladet, men inser att jag är en ganska dålig ”sjö-cowgirl”. Istället tar jag båtshaken och lyckas fästa en tamp i vindgeneratorn så att den slutar att snurra. Som tur var fick jag inget av de vassa bladen i huvudet eller någon annanstans, vilket kunde ha blivit förödande. Båda solpanelerna i aktern har dock träffats av propellerbladen. De har slagit hål rätt igenom det härdade glaset. Man inser då hur nära ögat det var och att det kunde ha gått riktigt illa. 

När det lugnar sig lite igen så lyckas Lasse till slut förhala sig hela vägen in till land och han får tag på landlinan som flyter nära stranden. Han skarvar i den tamp han har med sig och tar sig sakta men säkert tillbaks till mig och Sea Wind. Jag tar hem på landlinan som nu ser ut att sitta fast och i precis rätt riktning. Väl ombord igen så hjälps vi åt att, med ankarspelet, vinscha hem linan ordentligt och nu börjar vi få upp fören mot vinden. Allt känns genast bättre när vinden inte kommer rakt i sidan på båten utan mer rakt framifrån. Vi kan nu äntligen dra oss längre bort från grundområdet i lä. Vi börjar röja upp på däck, men plötsligt märker vi, till vår stora besvikelse, att den närmare 150 m långa linan som håller båten upp mot vinden lossnat. Hur gick detta till? Vi följer linan med blicken när vi drar in den. Linan är helt oskadd och det grova slinget sitter på plats, men det stora klippblocket på stranden har nu vält över ända. Det klarade tydligen inte krafterna från vinden. Nu är det riktigt illa. Luften fylls fortfarande av och till med vatten, skum och grus när byar på 60–70 knop kommer tjutande nerför kullarna och vi driver återigen ner mot det grunda området i lä. Lasse bestämmer sig då för att vi måste få ett ankare på plats i lovart innan vi går på grund. Han startar maskin och börjar gå i riktning mot huvudankaret medan jag tar hem på kättingen. Aktertamparna som sitter fast i land tar till slut emot och gör mer skada än nytta. Lasse lyckas lägga loss den ena, men den andra är så spänd och sitter så hårt fast på knapen att han måste kapa den med en kniv. Tamparna driver snabbt ner mot lä och är ur vägen. Precis när huvudankaret är uppe och Lasse börjar köra mot vinden upptäcker han att en annan av de flytande blå linorna har glidit in under kölen. Han är rädd för att få in den i propellern och lägger växeln i friläge. Nu driver båten snabbt ner mot grundområdet i lä igen. Han har två alternativ; antingen att fortsätta driva och med säkerhet sätta Sea Wind på grund eller gasa framåt och chansa på att linan under kölen inte kommer att fastna i propellern. Han lägger i växeln igen och ber en stilla bön. Bönen hjälper tyvärr inte och ganska omedelbart hörs det omisskännliga dova ljudet av en lina som snor in sig i propellern och slår mot skrovsidan. Han slår av motorn och alternativ ett är ett faktum. Lasse skriker genom vinden och ber mig släppa i huvudankaret igen för att dämpa vår avdrift, men det är för sent. Vinden är så stark och vi driver ner mot stranden och inom kort lägger sig Sea Wind med kölen mot sandbotten. Vinden kommer nu återigen rakt in mot babordssidan och i byarna kränger hon ner mot styrbord och ser mer och mer ut att ligga på stranden. Nu är goda råd dyra. Mitt i detta inferno ser jag ett mindre motorfartyg ute i den stora kraterbasängen. Jag ropar till Lasse och undrar om vi inte skall försöka anropa båten och kalla på hjälp. Lasse är redan mitt uppe i sin nästa tanke för hur vi ska säkra upp båten, men håller med. Situationen är ju faktiskt riktigt allvarlig. Vi är på Antarktis, det är bara några få plusgrader i vattnet, det blåser 60–70 knop i byarna och båten är på väg upp på land. Lasse tar ett beslut och gör sitt första (och förhoppningsvis sista) Mayday anrop. May Day, May Day, May Day this is sailingvessel Sea Wind in stancomb cove …

 Fartyget som svarar visar sig vara ett mindre kryssningsfartyg vid namn Hans Hansson. De lovar att sätta en av deras tenderbåtar i sjön för att kunna komma in och hjälp oss. Lasse tackar och sätter sen igång med sin nya plan. 

Han hoppar i dingen för att dra sig fram till vårt ankare nummer två. d.v.s. vårt 15 kg Bruce. Det sitter som sitter som berget, men nu i helt fel riktning. Med brutal råstyrka lyckas han få upp både ankare och kätting i dingen och medan jag släpper ut på linan ror han in till land och drar upp dingen en bra bit på stranden. Det finns ingenstans att fästa dingen på stranden, men då det blåser mot land så bedömer han att dingen inte kan driva bort så den får ligga där den ligger. Planen är att lägga fast ankaret i en riktning mot vinden så att vi kan försöka att dra loss Sea Wind från grund. När han släpar ankare och kätting på stranden kommer nästa rasande vindby. Den tar med sig, den endast 28 kg tunga, dingen upp i luften och landar till slut 50 meter upp på närmaste kulle. Dingen får ligga där den ligger. Den kommer ingen vart. Lasse fortsätter att släpa ankare, kätting och lina utefter stranden. Ankarlinan är bara 65 meter så allteftersom han går får jag skarva i den ena linan efter den andra. Till slut är Lasse nöjd och kör ner ankaret i sanden på stranden. Han skriker åt mig att börja ta hem på ankarlinan med hjälp av ankarspelet och tro det eller ej, sakta men säkert börjar Sea Wind ännu en gång vrida näsan mot vinden och kommer till slut flott!!

 Vi hade tur, för botten utanför stranden var ganska brant så kölen låg mer mot än på stranden. Väl ute på djupt vatten igen kommer tenderbåten från Hans Hansson in till vår ankarvik. Den ena i besättningen var en svensk kille och han undrar vad dom kan hjälpa till med. Vi är så otroligt nöjda med att vi har lyckats, lösa det värsta själva, få båten flott så det tar en stund för oss att samla tankarna.  Till slut frågar vi om de kan hjälpa oss att få ut vårt huvudankare i vindriktningen. Lasse klättrar upp på kullen för att hämta ner vår dinge och tar sig sedan ut till Sea Wind. Vi tar upp huvudankare och kätting och skickar ned allt i deras tenderbåt. De har en stor RIB båt med en 50 hk utombordare, klädda i överlevnadsdräkter och skidglasögon. De här grabbarna vet vad de gör, men trots att de har en stor och tung RIB måste de vara ytterst försiktiga. Vid varje vindby, som kommer rasande, vänder de den tunga aktern mot vinden för att båten inte ska volta. Sakta, sakta går tenderbåten längre in mot stranden för att tillslut släppa i vårt ankare. Vi tar hem på spelet och nu har vi två ankare i rätt riktning. Nu borde allt vara väl, men Sea Wind vill ändå inte ligga riktigt rätt i vindriktningen.  Hon rör sig ologiskt i vindbyarna och vi fattar inte varför. Lasse tror först att vi fortfarande delvis står på grund, men vi har sju meter vatten under kölen. Plötsligt inser Lasse vad det är! Tampen som sitter fast i propellern sitter, i andra ändan, fast i Fortressankaret som är djupt begravet i botten. Vid varje vindby, som vill få båten att vrida upp mot vindögat, sträcks linan upp som en fiolsträng mellan ankaret och propelleraxeln. Det här är inte bra. Dels ligger ju båten inte riktigt i vindögat som vi vill, men framför allt är vi ju rädda för att propelleraxel, propeller eller maskin ska skadas. Vi har kämpat med linor och ankare i flera timmar och nu börjar det mörkna. Jag är så trött både fysiskt och psykiskt, men inser att vi behöver kapa linan som sitter fast i propellern. I Sea Wind är det bara jag som har en torrdräkt. Jag tittar på Lasse och säger att jag ska göra iordning min dykutrustning och åtgärda problemet. Han tycker att det känns svårt att lämna över den här uppgiften på mig, men samtidigt vet han att jag både har kompetensen att lösa det och njuter dessutom av att vara i vattnet. Medan jag plockar fram torrdräkt, underställ, cyklop, viktbälte och annan utrustning hör vi på radion hur kaptenen på Hans Hansson ropar upp sin besättning i tenderbåten. Kaptenen är orolig för sin besättning. Mörkret faller och prognosen för natten är 50–60 knops vind. Han vill att de ska ta med sig besättningen på segelbåten och komma tillbaka till Hans Hansson. Både Lasse och jag känner att vi inte kan lämna Sea Wind under rådande omständigheter och Lasse frågar om de kan stanna i fem minuter till medan jag hoppar ner i vattnet och kapar linan. Jag tycker att det känns skönt att de vill stanna en stund. Det blir lite extra säkerhet att ha en båt i vattnet som kan bistå mig om något skulle hända. Linan som jag ska kapa ligger inte så djupt i vattnet så jag bedömer att jag inte behöver ta med mig en dyktank med luft ner. När torrdräkten är på sätter Lasse en lina runt min midja så att jag inte ska försvinna ned i det mörka vattnet. Jag klättrar ned för stegen i aktern och Lasse ropar: Håll i dig, nu kommer en vindby igen! Vinden ökar än mer och byarna med den kraftiga vinden håller i sig länge. Vattnet i den lilla viken formas till ett vitt skum och Sea Wind kränger fram och tillbaka. När vindarna når orkanstyrka i byarna är den lilla viken som ett enda inferno av vind, vatten och sand. Jag håller i mig i stegen och tänker att det här är ju helt galet! Ska jag gå ned i vattnet när det blåser 60–70 knop och det är skymning? Tja, vad har jag för val? Vindbyn går över och jag klyver vattenytan och andas genom snorkeln. Jag känner hur oväsendet från vinden avtar och hjärtat börjar slå långsammare. Det här är min värld! Här nere under vattenytan hittar jag alltid lugnet och känner mig lycklig. Jag bara njuter av det kalla Antarktiska vattnet som omsveper min kropp. Det biter i kinderna, men kroppen är varm av det sköna understället. Ganska snabbt ser jag linan som sitter fast i propellern och försöker kapa den. Båten kränger åt än det ena hållet än det andra i vindbyarna och linan blir slak respektive spänd. Jag lyckas kapa linan och Sea Wind rätar upp sig med fören mot vinden och jag tar en titt på all lina som har fastnat i propellern. Det ser ut som ett stort ormbo av blå lina och jag gör några tappra försök att få loss den, men inser ganska snart att jag behöver bättre ljus och en dyktank med luft för att lösa problemet. Jag tar mig upp i Sea Wind igen och Hans Hanssons tender kan åka tillbaka. I fem timmar har vi gett allt vi har och när jag tar av mig torrdräkten och lägger mig i soffan serveras en whiskey. Dickinsson värmaren sprakar och värmen från den och whiskeyn får mig att slappna av totalt. Jag vet att jag måste ta mig ned i det kalla vattnet i morgon för att få bort all lina som sitter i propellern, så jag inser att jag måste vila för att orka. Jag däckar totalt och somnar som om någon slagit en klubba i huvudet på mig. Det här är en väldigt bra ”apekatts” egenskap. Lasse brukar säga att jag sover som en ”urkopplad Avatar” dvs inget kan väcka mig förrän jag ”kopplats på” igen (kontakt av-på). Lasse däremot får en natt utan sömn. Han oroar sig för de eventuella skador som kan ha uppstått på grund av draget i linan mellan propellern och ankaret. Kan propelleraxeln ha blivit krökt? Kan propellerbladen ha skadats? Tänk om det är så stora skador att vi inte kan använda motorn för framfart? Inget av detta vet vi förrän jag fått bort all lina från propellern och kan starta motorn och se vad som händer när vi försöker köra framåt. 

Det är tisdagen den 22 februari (48 dygn sedan vi lämnade Puerto Williams). Både Lasse och jag vaknar vid 6-tiden på morgonen och har inte ro att ligga kvar i kojen. Vi vill komma igång för att utreda om det blivit några allvarliga skador på propellern eller propelleraxeln. Lasse gör ett försök att ropa på den Argentinska och spanska forskningsbasen för att höra om de möjligen hade någon dykare på plats som skulle kunna assistera mig, men det hade de inte. Den enda dykaren på Deception Island i Antarktis är den lilla ”apekatten”!


Linan i propellern är äntligen borta

Vi tar en snabb frukost och sedan plockar jag ihop min dykutrustning och tar fram en dyktank. Vinden har lugnat sig lite idag, men är fortfarande väldigt byig och Sea Wind rör sig fram och tillbaka. Jag hoppar ned i vattnet och idag, när jag ska hålla på med trassliga linor, vill jag ha inte ha någon lina runt midjan utan släpper bara ut luften i västen och sjunker ned i det kalla vattnet. Lasse tycker alltid det känns oroligt när jag är nere under vattnet själv. Om något skulle hända finns det inget han kan göra. Han bara tittar på bubblorna som poppar upp på ytan och vet då att jag andas och var jag befinner mig. När jag väl är nere vid propellern börjar jag sakta försöka reda ut trasslet för att få loss linan. Jag får skära sönder linan vid ett par ställen innan hela garnnystanet av tamp lossnar. När linan är borta ser jag att offeranoden sitter längre ut än vanligt och tar mig upp till ytan och berättar detta för Lasse. Han rör på ratten och inser att det inte går att styra fullt ut, offeranoden går emot rodret. Det här känns inte bra! Vad ska vi göra om vi inte kan styra Sea Wind? Lasse plockar bort durkarna i akterruffen och ser att propelleraxeln har åkt ut, cirka 25 millimeter, utav draget från linan. Vi måste få in den igen för att kunna styra. Det finns ingen chans att jag skulle kunna putta tillbaks den igen från utsidan utan vi måste finna en annan lösning. Lasse försöker till en början dra in den från insidan med handkraft, men den rubbas inte en millimeter. Kaptenen säger åt mig att dra på full gas på gasreglaget ett antal gånger och var gång jag gör det åker propelleraxeln in en bit. Tillslut har den åkt in tillräckligt för att vi ska kunna styra obehindrat! Happy Days!!! Väl klara med den här manövern är det dags att ta in alla landlinor och ankare för att flytta ut i den yttre viken då planen är att lämna Antarktis i morgon. När Sea Wind är tryggt förankrad i vulkansanden städar Lasse upp på däck medan jag tar hand om kaoset inne i båten och lagar lite köttbullar och potatismos. Efter maten ligger vi i varsin soffa och vilar inför kommande segling över Drakes passage. Nu längtar vi efter en stund där vi kan få ha det vilsamt och skönt. Vi känner oss båda ganska trötta och slitna efter vårt Antarktiska äventyr. 

Morgonens nedladdade väderfil ser inte riktigt lika uppmuntrande ut som gårdagens och vi bestämmer oss för att avvakta en dag innan vi ger oss av. Jag tror att det var ett väldigt bra beslut både vädermässigt och psykologiskt. Nu fick vi tid för de vanliga förberedelserna och jag lagar mat, bakar, gör yoghurt och vi får även tid att städa undan all vulkansand och sten som täcker däcket och ligger överallt på durkarna inne i båten. 

Det anländer en stor segelbåt som heter Europa och vi ropar upp henne och hör om de kan avvara lite diesel.  Vi kommer att behöva köra motorn extra för att ladda batterierna när våra normala laddningsmöjligheter försvunnit med vindgenerator och solpaneler i tusen bitar. Europa bistår oss med 60 liter diesel och nu kommer vi definitivt klara oss hela vägen tillbaka till Puerto Williams, även om vi skulle behöva köra motor hela vägen. I den yttre viken ligger Sea Wind väl förankrad trots att den byiga kulingen fortsätter att yla i riggen under natten. 


Drake Lake

Vi känner oss färdiga med ”djävuls ön” Deception och det ska bli skönt att börja vår återfärd. Vi lättar ankare vid 8-tiden på morgonen och nu har vinden mojnat och gråa regntunga moln hänger i luften. Det är disigt och sikten är minst sagt dålig, men vi sätter igång radarn som blir våra ögon i dimman. Vinden varierar under dagen, men är mestadels svag och det blir många timmar motorgång. Vi hade förväntat oss att sjön skulle vara i uppror efter så många dagar med sydvästlig kuling/storm, men havet visar sig på bästa sidan och vi får bara en skön lång dyning. Vi kommer snabbt in i vårt vaktschema och fortsätter att gå för motor i den svaga vinden. Det är så lugn sjö att vi kan köra vår Dickinsson värmare så det blir gott och varmt nere i Sea Wind. De första dagarna tillbringar vi mestadels läsande i våra sjökojer. Tredje dagen får vi nordvästlig vind 20–25 knop vilket blir en stönig motvind. Är det stönigt verkar det bara fortsätta. När Lasse står på toaletten kränger båten till och han landar med hela sin tyngd på dörren och det blir sprickor på ena sidan som gör det lite trixigt att stänga den. 

Gasollarmet tjuter och det orsakas av att det är vatten under spisen. Vad kommer nu detta ifrån? Vi slår och lägger oss på andra bogen för att torka upp vattnet och slår sedan tillbaka igen för att se varifrån vattnet kommer. Jag ser att det rinner en stril av vatten i hålet där gasolröret kommer ut. 

Vad kommer härnäst? Pang! En ruta i sprayhooden går sönder. Vi torkar rent och tejpar ihop den så gott vi kan. Som tur är tar ju även de eländiga dagarna slut och efter regn kommer solsken som man så käckt brukar säga. Vi har nu ett dygn kvar till Kap Horn, solen skiner och vindarna är svaga. Sea Wind kör på med motor och vi är väldigt tacksamma över all den diesel vi fått av fartygen vi mött.


Vi närmar oss Kap Horn 


En sovande apekatt

Måndagen den 28 februari väcker kaptenen mig när jag bara sovit en och en halv timme. Han vill dela med sig av den fantastiska utsikten. Vi närmar oss Kap Horn i morgonljuset, albatrosserna glidflyger och det är så vackert, men apekatten är trött. Jag har ju redan sett den här klippan en gång tidigare. Vad ska det vara för märkvärdigt med just den här ön? Lasse ser fram emot att få runda Kap Horn genom att segla på andra sidan om ön den här gången. Jag sitter som en surkart under sprayhooden med solglasögon på mig och morrar: det här är din grej inte min! Ha, ha, ha nu i efterhand är jag faktiskt väldigt glad att Lasse väckte mig för det var otroligt vackert, men just då var jag bara trött och sur. Trötta apekatter är inte roliga apekatter… 

Kaptenen sätter upp Q- och Chile flaggan 

Tillbaka i Puerto Williams - Google maps

Nu får vi en sydvästlig vind, medföljande ström och sätter segel. Vi får en fantastisk dag och tar oss hela vägen upp till Puerto Williams! När vi ankrar upp i kvällssolen känns det som att komma hem! Vi seglade till pingvinerna och vi tog oss tillbaka. Nu ska vi vila upp oss och njuta av alla härliga minnen från vårt Antarktiska äventyr innan vi ger oss ut på nästa. 


Vår rutt Antarktis tur och retur