Oktober 2019 USA; Maine och Massachusetts 310 nm

Nu blir det allt längre mellan de sköna sensommardagarna och allt tätare mellan höststormarna och lågtrycken. Regn och hårda vindar som håller i sig ett par dagar gör att man måste passa på att segla när vindstyrka och vindriktning tillåter. Vi är nu på väg söder ut för att få en bra vinkel att passera den nordgående golfströmmen och rådande vindriktningar för säsongen för att ta oss ned till Bermuda och/eller de karibiska öarna. New Englands kust kantas nu av de vackra höstlöven som skiftar i grönt, gult, orange och varmt rött. När solen skiner ser det ut som hela kusten står i brand. Här är vackert och precis så fantastiskt som vi önskat oss. Lasse hade en dröm om att få möta hösten i New England och den är nu uppfylld med råge! Det är inte många andra seglare ute så långt norr/öster ut så här sent på säsongen så många av de vackra vikarna kan man få för sig själv precis som gillar.

Castine

Vi lämnar Southwest harbor på Mt.Desert Island. Det känns lite kymigt i magen då det var just på den här sträckan vi förlorade vår dinge. Den dingen som vi nu har fått ligger tryggt fastspänd på däck och den lånade motorn sitter också väl fastsatt i akterspegeln. Vi lär inte upprepa vårt misstag, men det är ändå en konstig känsla att korsa den väg som lett till så mycket tandagnissel och besvär. Vinden är sydlig 4-10 knop. Det är lugnt och stilla och vi när vi genar över Blue Hill Bay seglar vi fint. 

Vi lämnar Mt.Desert bakom oss

Ljudet från klockbojarna känns välkomnande och tryggt

Eggamoggin Reach

Träden skiftar så höst-vackert

Vi går igenom Casco passage ut i Eggamoggin reach som är en ganska smal passage kantad av vacker natur. Vi ser inga andra seglare här utan bara några färjor och så några tappra hummerfiskare så klart. Hummerfiskarna tar sig alltid tid att vinka så glatt till oss där vi kommer seglande. Inloppet till Castine har en kraftig tidvattenström och en botten som stupar tvärt, så här vill man inte ligga för ankare. Under natten ska det komma rejält med vind så vi väljer att gå in i Smiths Cove som är en mycket väl skyddad vik med bra hållbotten och vi sover gott då Deltat (ankaret) håller oss på plats. Vi vill inte ta vår ny/gamla dinge in till Castine då det fortfarande blåser över 20 knop så vi tar Sea Wind in till stadskajen. Det är ju inte direkt någon båt-rusch här vid den här årstiden så det kommer ingen hamnkapten och säger till oss att flytta på oss utan vi ligger bekvämt vid den stora flytande pontonbryggan. Castine är en av New Englands äldsta städer och har varit en viktig knytpunkt för handeln på fastlandet. Här har mången slag hållits för att försöka försvara sin position och mark. Castine är en av "The national Register of Historical places" och när du promenerar runt i staden finns det över 100 skyltar som berättar om Castines historia och många av de gamla 17- och 1800-talshusen finns fortfarande kvar att beskåda. Castine är också säte för sjöbefälsskolan och deras skolfartyg ligger inne till beskådan. Då vi skulle gå vidare dagen efter lägger vi oss i en vik bakom Nautilus rock så avståndet till vår destination Vinalhaven blir lite närmare. Vi får bra fäste och har en skön kväll.

Tjusiga trädgårdar i Castine

Fina gamla hus i Castine

Hortensiorna trivs bra här i Maine

Än sitter löven kvar på träden

Nere vid hamnen har man tagit upp en del av sina hummerburar(säsongen börjar ta slut)

Höstens sista blommor?

En liten kyrka i Castine

Alltid New England Aster

Fort George i Castine

Golfklubben står i brand så nu får brandmännen skynda sig 

Men några måste ju hålla koll på brandbilen också

Vinalhaven

Vi vaknar upp till en kylig morgon och nordan får oss att sätta på mössa och vantar. Hösten är verkligen här och det känns som hemma-segling när nordan biter i kinderna. Den 15-20 knops nordliga vinden är dock helt perfekt för att ta oss söder ut, så vi spirar ut vår genua med spirbommen och gör god fart. 

Husen ligger inbäddade i grönskan när vi lämnar Castine

My Happy Capten

Finväder, medvind och utspirad genua..hur bra kan det bli?

När vi ska göra de sista sjömilen genom en vacker skärgård vänder vinden och med den rätt i näsan tar vi och motrar in i Vinalhaven. 

Väl inne i Carvers harbor ser vi oss lite förtvivlat omkring. Här ligger runt 70 hummerbåtar på boj och lika många dingar som väntar på sin stora båt och besättning. Hela viken är full av bojar och båtar och på de ställen där det inte ligger bojar är det alldeles för grunt för att ankra. Vi glider omkring ett tag och scoutar efter en plats att ankra, men det ser mörkt ut. En man i en båt i närheten av oss ropar och säger att det finns en låneboj. Hallelulja! Vi hittar den och äntligen blir rast och vila. När vi tar en liten ankardramm kommer en hummerfiskare förbi och undrar om vi vill ha några humrar? Så klart man tackar ju inte nej till Mains goda guld! Nu blir det hummerkok igen….

Att Vinalhaven är skaldjurens mecka kan vi verkligen skriva under på.

Inte mycket plats för ett ankare här

En liten shop med allt en hummerfiskare kan önska sig

Det gäller att ha koll på tidvattnet så att man inte hamnar på torra land vid lågvatten

Samma slags bockar som hemma i Svedala

Pumporna är en viktig symbol för höstens skördetid 

Rockland

Efter lite proviantering och turistande tar vi oss över västra Penobscot Bay till Rockland. Nordan viner i riggen med 15-25 knop och det blir en blöt men snabb överfärd. Vi ankrar upp på vårt ”vanliga” ställe och här blir det inköp av lite saker till dingen (flytvästar, öskar, kedja och lås m.m.) och jag får tvättat och vi är fix och färdiga inför vår passage till Bermuda. Vi rider ut ett par dagar av regnoväder och njuter igen av vår nyinstallerade kamin!

Glocester

Dimman rullar in när vi lämnar Rockland

Till Gloucester är det en dygnsetapp, men vi bestämmer oss för att ta ett nattstopp i den lilla viken Hen Cove alldeles nära Portland. Vi glider in i den lilla viken vid halv sjutiden på kvällen och det är stilla och solnedgången är djup-rosa. Vi vet att det är ett lågtryck på väg och att det ska bli stormvindar så kanske det här är lugnet före stormen? 

Lugnet före stormen? Hen Cove

Vi går upp vid sextiden på morgonen för att komma fram till Gloucester innan mörkret och stormen. Nordostan trycker på med 25-35 knop och vi har spirat genuan och har två rev i storen. Här ute till havs är det massor med havsfåglar, både stormfågel och havssula seglar runt båten. Himlen är mörk och borta i horisonten ser vi vita vattenkaskader kontrastera sig mot de mörka molnen. Vi ser inte valarna men deras sprut skvallrar om att de finns där. Det är en härlig segling, men vinden trycker på och i byarna tangerar den 40 knop. Rätt som det är hör vi ett brak. Det är genuans spir-bom som slitit loss fästet i mastskenan. Den far omkring på fördäck som ett trubbigt svärd, men kapten är modig och ger sig i kast med att tämja den vildsinta besten.  Spir-bommen sätts på plats av kapten och vi kan se att det rostfria fästet är av, men inget annat verkade vara trasigt. Puh, det blir alltid lite anspänning när oförväntade saker händer, men skönt när man tillsammans fixar biffen! Ja, en olycka kommer ju sällan ensam som man brukar säga. Hur kan det komma sig?   Vad är det som gör att olyckor kommer i någon form av kluster? Ska vi prövas? Först var det dingen sedan spirbommen och vad kommer härnäst? Här sitter vi i sittbrunnen och har det ganska mysigt och rätt var det är så ser jag att bommen till storen ser ut som om den fått en armbåge. –Masten är av skriker jag! Nej, nej…bommen menar jag! Sea Wind har fått en armbåge! Hu, vad göra nu? Lasse styr båten upp i vind och jag tar mig fram till masten för att ta ned storseglet. När seglet är nere fäster vi tillsammans bommen, i båtens centrum, så att den inte skadar oss eller något annat i båten.  Brottet är precis i anslutning till kock-fästet. 

Vår trasiga bom

Phu, som sagt var, lite anspänning blir det när det händer oförutsedda saker…Lite mat i magen och sedan är det bara att kämpa på. Vi är inte framme i Gluocester än. Vinden har nu för med sig lite sjö och vågorna växer. Mörkret omsluter oss och vinden viner. Nu börjar i alla fall apekatten bli lite trött! När vi surfar in i de höga vågorna utanför den stora vågbrytaren utanför hamnen vet vi att vi snart är framme. Inne i hamnen lägger sig vågorna och vi ankrar upp vid halvniotiden på kvällen. Det är skönt att efter en sån här dag komma till en hamn man tidigare varit och vet hur det ser ut. Mycket trötta, men ändå nöjda över att allt gick så bra trots allt blir det nattis och vila i Sea Wind. Här i Gloucester blir det ett par dagar i båten på grund av oväder med regn och nordostliga vindar upp emot 40 knop. Lasse tar kontakt med riggare och försäkringsbolag och nu får vi revidera våra framtidsplaner. Vi har uppehållstillstånd till den 4 november och seglingstillstånd till den 19 november och vi lär inte ha fått en ny bom innan dess. Hampus på riggarna i Göteborg är behjälplig med råd och tips och en riggar-kontakt här i USA. Trots allt elände har vi det allt mysigt inne i lilla Sea Wind. Vi läser, spelar kort, njuter av vår kamin, bakar och äter gott. Oväder kan vara ett bra tillfälle att få stanna upp och bara vara! När stormen bedarrat tittar vi ut och ser en tysk båt Tanamara som låg ankrad bredvid oss. Hade vi inte träffat den här båten tidigare? Ett utav alla våra båtkort som vi fått från båtar vi mött var just Tanamara´s och då kom jag på att vi möttes för två år sedan på en OCC-middag på Bequia. Ha, ha världen är bra liten! Vi tar en tur i land och besöker vårt favorittillhåll The Crow´s nest och där möter Tanamera upp. Lite biljard och några öl blir en skön omväxling till tvåsamheten under stormen. Lasse får tag i en riggare som kan hjälpa oss med en ny Seldén bom. Vår gamla bom strippas på alla lösa bra och ha delar. Vi kontaktar vår vän Tank som återigen kör oss till affären så att vi kan proviantera stapelvaror inför vår segling till Bermuda/Karibien (när det nu blir av). Tack Tank! Det är så härligt att ha vänner i var och varannan hamn.

Pumpor och skördedockor hör hösten till 

Vi fyller upp konservförrådet och skriver på locken vad som är i

Apekatten trolllar bort all mat i våra stuvar

 OCC-båten Pleione ligger också i Gloucester och bjuder in till en sundowner . Första gången jag hörde deras namn var när vi var ute och letade efter vår dinge i Southwest harbor och de erbjöd sin hjälp, men nu möts vi på riktigt.

Team Sea Wind är höstkära

American Lady Butterfly

Härliga små vikar i Gloucester

Gloucester från Stage Fort Park

Boston

Nästa anhalt är Boston för att hämta Lasses nya körkort på det Svenska konsulatet och i närheten av Boston håller riggaren Wally till. Utan storsegel seglar vi för bara genuan ned till Boston en solig och klar dag. Seglarlivet är bra gött! 
Många säger att det är stökigt att ankra upp i Boston pga. alla färjor och stora båtar som ska in i hamnen. Vi ankrade upp i närheten av färjeterminalen och hade det riktigt lugnt och skönt i de nio dagar vi låg där. Det finns en hel del skit på botten så man måste vara noggrann när man ankrar.

De flesta har väl hört om Boston Tea party och det var från början en protest mot skatten på te som britterna behöll efter att ha upphävt en del andra skatter i USA. 1773 låg tre brittiska fartyg lastade med te för ankare i Boston hamn. Sent om natten kom en grupp om 50 uppretade Bostonbor utklädda till mohawkindianer och bordade de brittiska fartygen och slängde te-lasten överbord. Engelsmännen stängde Bostons hamn i 16 år och stiftade nya lagar för att förhindra liknande uppror, men dessa lagar ledde sedermera till protester som blev början till den amerikanska revolutionen.

Boston skyline

En öl på baren Cheers är ett måste (ni har väl sett tv-serien från 80-90-talet?)

Boston är en riktig storstad med fina gamla byggnader blandade med modern arkitektur. Här kan man hitta nästan allt! Shoppinggator, mat, stora köpcentrum, kultur, musik och allt annat. Lycklig blev apekatten som hittade både bikini, simbaddräkt och underkläder! För att komma in till centrala Boston behöver vi ta dingen över hamninloppet in till en public-dock. Andra natten på vår ankarplats ser vi hur barometern sjunker oroväckande snabbt och stannar på 976 mb vilket indikerar på storm. Det blir inte så mycket sömn under den här natten då det slamrar och slår i riggen utav den starka vinden. Solpanelen i aktern fångar upp vinden och slamrar och tjuter och vi känner hur vinden drar Sea Wind akterut och kättingen spänns till max. Sea Wind draggar inte en tum trots vindar upp till 51,6 knop. Vi tar en kopp te den tidiga morgonen och vinden minskar till 30 knop och nu känns det helt plötsligt vilsamt. Den värsta pärsen är över. 

976 mb är det lägsta lufttryck vi upplevt under vår resa

Vindmätaren visar stormstyrka 

Sundet över till Boston ser lite stökigt ut

Lasse tar sig över till det Svenska konsulatet i dingen och allt gick väl.  Lasse fick sitt nya körkort, nya båtkort och den nyservade AIS:en. Det är bra att ha en lite svensk mark när man är ute på seglande fot. I East Boston där vi låg med båten finns det fina promenad- och löpstråk så apekatten fick äntligen pröva sina nya joggingskor! Lasse installerade den nya AIS:en och Sea Wind kan åter se andra båtar med AIS och är åter synlig för annan sjöfart. Vi fick ett meddelande på messenger från Päivi och Ott som följt oss på facebook. De var nu på semester i Boston och undrade om vi ville hänga med på lite sightseeing? Vi tackade naturligtvis ja och det blev heldag/kväll med biltur, shopping, restaurang och sist men inte minst samkväm hemma i den av Ott och Päivi lånade lägenheten. Trots att vi aldrig tidigare träffats känns det som om vi alltid har känt varandra och det blev inga pinsamma tystnader utan bara massa skratt och seglingsprat (så klart). Tack Päivi och Ott för er värme och hjälpsamhet! 

Det anrika universitetet Harvard imponerar

Lite Harry Potter känsla här

Egen polisstyrka såå klart

Fönsterputs i Beacon Hill

MIT (Massachussets Istitute of Technology) har lite mer modernistisk stil 

Lasse och Ott diskuterar livets stora frågor framför MIT

Lunch på fina "vitaduken"restaurangen med Ott och Päivi

Härliga gränder i Beacon Hill Boston

Fågelliv i Beacon Hill Boston

Trots att Boston är en storstad är det mycket seglingsintresse och grönområden

Inte långt ifrån den sjudande storstaden ligger en man och njuter av naturen

Lasse och jag tar en sista dag i stan och lyxar till det med ett besök på restaurangen Top of the Hub! Världsklass på både utsikt och drymartinis!

Utsikten från Top of the Hub

Drajja-Majjan i Boston

Riggaren Wally kommer på besök på Sea Wind och mäter bommen så han kan skicka måtten till Seldén. Två till tre veckor kan det ta innan vi får bommen. Jag frågar om det är okej att vi seglar söder ut så länge så att vi slipper häcka i Boston under den tiden. Japp! Wally tycker att det går så bra så nu sätter vi kurs mot Newport. 

Cape Cod

Förra gången vi passerade Cape Cod hade vi så underbar segling att vi bara fortsatte upp till Gloucester istället för att stanna i Provincetown. Nu har vi lika skön segling men med kurs rakt mot Cape Cod Provincetown. 

I Bostons utlopp ligger en fin liten skärgård

Solen glittrar och Sea Wind seglar för bara genua

Kapten med Boston skyline i bakgrunden

Apekatten klädd för höstsegling

Vi närmar oss Cape Cod

Nordan 12 knop för oss söder ut i Cape Cod bay i en skön slör. Cape Cod är en enda lång sandrevel med milslånga sandstränder. Hit vallfärdar tusentals turister sommartid för den vackra naturen, den tillåtande atmosfären (HBTQ-rörelsen är stark här), kulturen och det vackra pilgrimsmonumentet. 1620 landsatte skeppet Mayflower 102 emigranter som kallade sig själva för pilgrimer (engelska puritaner) just här på Cape Cod´s vilda stränder. Det är en söt liten stad och trots att det snart är november besöker mängder av turister Provincetown. Här kan man HIV-testa sig och det delas ut kondomer för säker sex och på gatorna spatserar hon, han och hen i de mest fantastiska utstyrslar med rosa plymer och höga klackar.  Det är inte bara turister som vallfärdar hit utan vithajar också! Det finns en stor sälkoloni här på Cape Cod och det lockar till sig vithajar. Så fort man kliver iland blir man påmind om att vara ”Shark Smart”och informationsskyltarna visar när vithajen är som mest aktiv här….i oktober….. Vi kan ju ibland skratta åt folk som är lite rädda för att bada i havet eller sjöar hemma, men här är det ett reellt hot för de som väljer att kliva i vattnet. Här kommer några Shark Safety Tips (för dig som trots allt väljer att kliva i hajrika vatten): 

Var medveten om att hajar jagar sälar på grunt vatten

Bada nära stranden så att livräddare kan nå dig om du blir attackerad

Simma, paddla, kayaka eller surfa i grupp. Isolera dig inte

Undvik områden där sälar är närvarande

Undvik grumligt eller vatten med dålig sikt

Begränsa plaskandet

Uppmärksamma signal och flaggvarningar på stranden 

Följ livräddares instruktioner

Pilgrimsmonumentet från vår ankarplats

Det blir nog inget bad idag....

Det är stilla och vackert denna dag i Provincetown 

Sea wind för ankare och gay-flaggan vajar iland

Han håller på att bli vuxen (precis som apekatten)

En promenad ut på den långa piren tar oss ut till lågvattnets våtmarker

Den blå hägern tar till flykten när vi kommer klampande ut på piren

Till och med våtmarken bär höstens färger

Slagskämpe? 

Milslånga sandstränder på Cape Cod

I gränslandet mellan låg- och slackvatten

Kapten utforskar stranden 

Hundratals svalor ute på sanddynorna

Buskar och snår och hav så långt ögat når

New Bedford/ Fairhaven

Mer ruskväder på väg så det är bara att passa på att segla medan tid är. Vi lämnar Cape Cod tidigt på morgonen tillsammans med nordanvinden som ger oss en halvvindssegling  över Cape Cod Bay till Cape Cod kanal. Kanalen byggdes 1914 för att underlätta för sjöfarten som tidigare behövde segla runt den beryktade Cape Cod. För att ta dig igenom kanalen behöver du ha koll på tidvattnet som tidvis är upp till 6 knop. I vårt fall skulle tidvattnet vända vid 08.00 och vara fördelaktigt till fram till klockan 14.00. Vi hade dessutom turen att ha en nordlig vind vilket gör det lättare att ta sig ut i Buzzardsbay som ligger på andra sidan kanalen. Vid en sydlig vind som möter den 6 knops starka strömmen ute i Buzzardsbay blir det minst sagt rulligt och obekvämt. Vår genomfart med strömmen och nordlig vind var snabb (Sea Wind gjorde 10 knop på sina ställen) och angenäm. 

In i Cape Cod Canal med vind och ström med oss

Man får inte fiska från båten när man går igenom kanalen med det är fullt med folk som fiskar från stränderna

New Bedford / Fairhaven

New Bedford / Fairhaven har en väl skyddad hamn med långa stenpirar på var sida om hamninloppet. Här är det bara tillåtet att ankra på den västra sidan och vi hittar snabbt en plats att ankra upp på. Fairhaven är staden där Joashua Slocum (världens första ensam-jordenruntseglare) byggde sin båt Spray. 

Massor med trålare här i hamnen

Fairhaven college

Nya lågtryck på väg in så det blir ytterligare en innedag i båten med läsning, bakning och mysa vid kaminen. Regnet öser ned och det smattrar så där mysigt på rufftaket, kättingen sträcks ut i vindbyarna men ankaret sitter som det ska och det luktar gott från det nybakta. Livet är bra gött ändå! Nu var det mer än två år sedan jag var och klippte mig hos en frisör och håret i nacken är det ingen lätt match att klara av på egenhand. Det är inget vidare lätt att klippa sig själv i spegeln heller då allt blir spegelvänt. Jag bokar in en tid hos Salong Hariline och det här är ren och skär lyx! Jag ryser av välbehag av få håret tvättat, kammat, klippt och fönat! Snälla föna lite mer!!!! Frisören Jodie skrattar och fönar på lite till. Åh, så skönt det känns att ansa bort lite trasselsudd från huvudet. Lite lättare, lite gladare och med mindre hår känner jag mig redo att fortsätta vårt fantastiska seglingsäventyr!