Dominica 2018-03-12 - 03-15

Portsmouth Prins Ruperts bay

Den gröna ön är det sagt och för sex månader sedan drabbades Dominica av orkanen Maria.  Många seglare hoppar över Dominica för att den drabbades av orkanen. En del säger att säkerheten inte är den bästa och att ön inte är något att se efter orkanen. En del seglare vill inte se den förödelse som orkanen har inneburit för landet och invånarna, men vi bestämde oss för att ta del av det som hänt och genom att spendera våra pengar på Dominica bidrar vi också till deras raserade ekonomi. Vi är väldigt glada över att vi fattade beslutet att stanna på Dominica för det var en väldigt intressant och positiv upplevelse att få se hur både naturen och folket kämpar för återuppbyggnad och en bättre framtid. Människor som inget har, som har förlorat sina hem och inkomstkällor har trots detta en positiv inställning till livet och framtiden. Vi upplevde att folket var ödmjuka och tacksamma över alla den som hjälp med nödsändningar av mat och byggnadsmaterial som kommit från all världens hörn. Överallt på Dominica kan man se och höra hur man sågar och spikar och arbetar med att återställa skolor och bostadshus. På bergens sluttningar planteras växter för att minska risken för erodering och överallt eldar man bråte efter röjningsarbete. Man försöker hålla igång den lilla turistnäring som finns och arrangerar turer och tar hand om turisterna på bästa sätt. Inte någon gång har vi känt oss otrygga på Dominica utan väl omhändertagna och väl bemötta av så väl tjänstemän som gatuförsäljare.

Första morgonen vaknar vi av att våra vänner Susie och John på Ballyhoo knackar på skrovet. De hade fått så mycket fisk och ville dela med sig. Färdigrensad och filéad kingfish levererad direkt till båten. Tack för det! Det blev en god middag tillsammans med våra vänner Reg och Nicky på Blue Velvet of Sark som angjorde Dominica lite senare under dagen. Det är så det fungerar i seglarvärlden, man hjälper varandra så gott man kan och delar med sig.

Tur att det står skyltat var tullen ligger i detta hamnområde

Lasse på väg in till tullen för att klarera in. Det ser inte riktigt ut som man förväntar sig en tullstation.

Vi bestämmer oss för både en biltur runt ön och en tur på indian river.

Vi blir upphämtade vid båten och på stranden möter ägaren Eddisson upp oss. En lokal guide kommer att ta oss och en fransk familj runt ön. Guiden George talar både franska och engelska.

Våran härliga guide. En kille med mycket humor och värme. 

Vi tar oss ut på landsbygden på krokiga vägar och ett fantastiskt landskap rusar förbi utanför. Naturen har påbörjat sin läkning, men det kommer att ta åratal innan de söndertrasade träden står i full prakt.

Orkanen har tagit deras tak

Kalebass trädet

Vi stannar till vid ”chokladfabriken”. Här tillverkar man hemgjord choklad från  böna till kaka. De hade ännu inte fått igång el till produktionen efter orkanen så nu hade man visningar och sålde redan tillverkad choklad. Det var den minsta ”chokladfabrik” jag sett men chokladen var fantastiskt god.

Kakofrukten

"Chokladfabrikens" slogan

Kakaoplantan

Kvinnorna på Dominica lägger mycket tid på sina frisyrer och oftast extensions eller avancerade frisyrer 

En av grabbarna som jobbade vid "chokladfabriken". Stod och oljade in trä för att undvika angrepp från termiter. -Vad är det för olja du använder det luktar så gott? ..._Växellådsolja .....

I trädgården dignar det av vackra blomster

Ja ha det här är "chokladfabriken"..

 Här på ön finns även ett reservat för ursprungsbefolkningen Carib-indianerna Calibishie. När vi kör genom reservatet så känns det som om vi kommit till Peru då människorna här ser ut som indianerna där.

Lilla Carib-indianen i sin fina skoluniform

Det blir lunch uppe i bergen på en mysig liten restaurang och sedan tar vi oss ut till redrock och där får vi en uppvisning av vår guide som varit lärare i kampsport.

Växttatueringar

Balans är det viktiga i kampsport

The warface

Red Rock

Vi besöker nationalparken Morne trois Pitons och badar i vattenfallet Emerald pools. Detta är klassat som ett världsnatur arv av UNESCO.

Här var det innan orkanen så mycket träd och grönt att solljuset inte kunde tränga ner. Nu är alla träd kapade på mitten. 

Med Mi amore i ett vattenfall

Ödlorna är så söta

Det gror till och med på gamla grenar 

Även om träden är döda så växer det gröna klängväxter som dekoration

Prunkande grönska tar över efter orkanen

Indian river

Strax innan åtta på morgonen kommer vår guide och hämtar oss med båt och tar oss till Indianriver.

Reg från Blue Velvet of Sark och vår guide

Vår engagerade guide

Väl framme stänger han av motorn och fortsätter paddlande upp i floden. Morgonljuset värmer, vattnet är stilla och det är en kakafoni av fågelsång. Det är nästan en sakral upplevelse att stilla glida fram mellan mangrovens trollska rötter. Vår guide berättar om de växter och djur vi ser. Indian river var en av de första turistattraktionerna som man iordningställde efter orkanen. Man har ägnat mycket tid åt att röja alla de träd som ramlat ned och blockerat floden och fortfarande så kommer man inte hela vägen upp.

Hej där snygging 

Magiska rötter slingrar sig ned i vattnet 

Krabban Sebastian bor här 

Dessa trollska rötter som ger magnifika träd liv

När koksnötterna ramlar ned på marken gror det nytt

I denna trollska miljö är det väl klart att det finns trollsländor

Alltså det kliar bakom örat

Trots orkanens framfart är Dominica fortfarande en underbart vacker ö.

 Lasses ben ser värre och värre ut och som tur är möter vi båten Ellen med Jaquline och Peter. Jaquline är sjuksköterska och får ta sig en titt på benet och hon tycker att vi ska fortsätta med den behandling som syster Susanne har ordinerat dvs. rengöring av sår och en penicillin-kur. Här nere i värmen frodas verkligen bakterierna och det är viktigt att ta hand om minsta små sår så att det inte blir infekterat. Tack Jaquline för omvårdnad och rådgivning!

Kapten Sea wind

Benet svullnade upp och febern kom krypande så Syster Susanne fick medicinera och göra rent sår

Martinique 2018-02-21 - 03-12

Segling till Martinique från Bequia

Vi lämnar Bequia vid nio-tiden och har framför oss 90 nm innan vi kommer fram till Martinique. Bosse Nicklasson hade beskrivit passagerna mellan öarna med ett ord; KÄFTSMÄLL! Det är starka vindaccelerationszoner mellan öarna i Karibien så när man lämnar sin trygga lugna vik så får man bereda sig på att det kan vara lite tufft där ute. Det beror så klart mycket på hur starka och vilken riktning vindarna kommer ifrån. Vi lämnade Bequia med två rev i storen och ett inrullat i genuan. När vi kommit en bit ut på udden från Admiralty bay så kommer den beryktade käftsmällen. Det är riktigt krabb sjö med kanske upp till tre meter höga vågor och i vindbyarna blåser det 15-16 m/s. Sea Wind bugar och vi får släppa efter på skoten för att hon ska komma upp i balans igen. Efter vindaccelationszonen får vi sjölä bakom St. Vincent och lugnet lägger sig och vi får en ganska behaglig segling ett par timmar. När kvällen kommer har vi passerat St. Vincent och St. Lucia och kommer in i ett område med squalls som avlöser varandra. Vindarna varierar kraftigt under regnskurarna och ibland är det så svaga vindar att vi bara gör 1-2 knop genom vattnet men här går det en sidgående ström som sätter oss i rörelse och vi gör 5-6 knop över grund. Skiftena mellan starka vindbyar och nästan stiltje går snabbt och när Sea Wind  nästan inte har styrfart sätter den starka strömmen oss ur kurs och vi gör ett par 360 svängar ett antal gånger under natten. Varken autopilot eller kapten eller styrman hinner med att parera. Två av våra extradunkar med diesel lyckades slita sig från sina förtöjningar så de är nog på väg till Mexico nu. Vid elva tiden på förmiddagen angör vi Fort de France på Martinique och är väldigt glada att vara uppankrade i lugn hamn och somnar som stockar efter en rejäl frukost. Dessa 90 nm var nog den mest obekväma seglats vi gjort hitintills sedan vi lämnade Sverige.

Martinique

Martinique är en fransk ö så nu är vi åter inom EU. Det är en vulkanö som fortfarande har en aktiv vulkan. Många seglare landar här för proviantering och båtreparationer då priser och utbud av båtservice och matvaror är mycket tilltalande och mångfacetterat. Som i Frankrike helt enkelt.

Fort de France

Vår första destination på Martinique och dess huvudstad. Vi seglar in i en stor hamn och har utsikt över det stora fortet och den franska flaggan som vajar för vinden.

I hamnen ligger stora kryssningsbåtar med tusentals turister som under några timmar fyller hela staden och spenderar sina pengar på smycken och andra dyra accessoarer. Med en gammal upplaga av pilotbok letade vi som galningar efter myndigheterna för inklarering. Nya och mer smidiga tider har inträtt och nu kan man klarera in och ut väldigt smidigt i en båt-tillbehörsaffär via en stationär dator. Inga kostnader eller bökig administration. Vi tar en middag ute på stan och träffar två danskar Thomas och Kristine som är på semester här. Tänk vad lätt det är att bjuda in till konversation när man är långt hemifrån och träffar skandinaver. Det kändes som om vi inte hann prata klart under kvällen så de bjöds in på sundowners till nästkommande dag. Proviantering ja! Halleluja! Nu hittar vi matvarubutiker med stort utbud och vettiga priser. Diskarna dignar av franska ostar, charkvaror och billigt vin. Här är ett ypperligt tillfälle att fylla upp kyl och stuvutrymmen.

Apekatten har fått en dramaten och är sååå lycklig

Det är en mysig stad med små gator och gränder, men ska du handla något så ta dig utanför turiststråket där alla kryssningspassagerare handlar. Bara ett par gator därifrån kan du hitta samma vara för en tredjedel av priset.

Biblioteket i Fort de France 

Den lilla helgedomen uppe på sluttningen

Härlig fruktmarknad downtown

De karibiska rotfrukterna är många, jams, dashin, cassava och det är spännande att lära sig att tillaga de lokala produkterna. 

Musik kan även komma ur hemmagjorda instrument

Man märker att Martinique är franskt då invånarna här i staden klär sig i en härlig blandning mellan franskt chic couture och färgstarkt kreolskt. 

Vi ser en annan båt med OCC-flagg i viken och åker bort för att hälsa. Det är ”Stealin Time” från USA/Skottland John och Pam med lilla hunden Mc Duff. Vi bjuder in dem för att ta en sundowner med oss och danskarna. Det blir en livlig och trevlig kväll med Lasses goda rompunch i glasen. Det är verkligen slående hur många av oss seglare som är öppna och nyfikna på varandra och våra olika kulturer. Här finns få fördomar och mycket tolerans.  Pam bjuder in till 61-årskalas nästkommande dag. Vi kommer på kalas med ballonger och presenter och får ytterligare en trevlig kväll och lär oss att dricka Dark and Stormy (ingefärsöl och mörk rom och lime).

Happy Pam med sina nya partyglasögon

Dags att ta sig vidare till le Marin och St. Anne där utbudet av båttillbehörsaffärer och segelmakare är som störst. När vi hissar segel upptäcker jag att det har gått hål i seglet där en travare sitter. Det är precis vid andra revet och det var så vi seglade över atlanten. Tre veckor med samma belastning på samma ställe ger förslitningar. 

Seglatsen över till Le Marin/Ste. Anne blir även den lite stökig med toppig sjö, motström, motvind och katabatiska vindar som far ned för de höga bergen. Det är stompigt och svårt att få någon bra gång i båten och när det är par sjömil kvar startar vi motorn och stöttar för att komma fram innan solen går ned.

Ste. Anne Karibien Seglarnas egna ”Böda camping”

Herre gud vad många båtar det ligger uppankrade här! Runt trehundra master möter oss när vi svänger in till Ste. Anne. Le Marin (med alla butiker) ligger längre in i viken och där ligger minst lika många båtar till. 

Vi får tips från Håkan och Anna-Karin på båten Unicorn (som har seglat dessa vatten i över tio år) att det är bättre att ligga ute i Ste. Anne än att tråckla sig in i Le Marin där det är ännu trängre och vattenkvaliteten är sämre. Vi lyssnar på deras råd och droppar ankare i fin sandbotten. Ste. Anne är en mysig liten by omgiven av gröna kullar och kantad med vackra sandstränder. Man kan lätt ta bussen in till Le Marin för 20 skr/pp det tar ca 10 minuter.

Vad vi snabbt upptäcker är att Ste. Anne är ett paradis för de som  älskar sociala aktiviteter. Här stannar många båtar i månader och arrangerar noodles excercise (vattengympa med långa flytande korvar), kvinnoluncher, beachpartyn, knytkalas och dominotävlingar. Sedan har du alla middagar och sundowners som pågår till långt in på natten. Här kan du vara social tills du spricker! Vi fick vår beskärda del av sociala aktiviteter och mötte både nya och gamla vänner. Vi stötte ihop med två trevliga Walsare som hette Susie och John på båten Ballyhoo. Det blev en härlig barbecue på Sea Wind med gott grillat och massor av skratt. Susie och John på Ballyhoo, Reg och Nicky från Blue Velvet of Sark, Jim och Anna-Malin från Yin a Yang fyllde Sea Wind sittbrunn. Tuffast i klassen var Blue Velvet och vi som konstaterade att om vi bara höll ut en timme eller två till så skulle vi kunna ta sunrisers! 

James och Anna-Malin från Yin & Yang och kapten Lasse på Sea Wind

Reg och Nicky från Blue Velvet of Sark, apekatten och John och Susie från Baaleho

När man besöker en annan båt på kvällen så gäller det att ha koll på var man har sin egen båt i den stora viken med alla 300 andra båtar. Vid ett tillfälle skulle vi ta oss hem från Yin o Yang och då hade vinden vänt 180 grader vilket innebar att Sea Wind inte var där jag trodde. Vips så var jag iväg till Mexico och Anna-Malin fick till slut guida oss tillbaka till båten. Lasse var lite för "trött" för det. Många seglare har dekorerat sina båtar med färgat ljus eller några extra ljus så att det går att identifiera den egna båten. Vi har nu ankarlanterna, sittbrunnsljus samt en solcellsdriven lampa i aktern (det smarta med den solcellsdriva är ju att den lyser när det blir mörkt om man kommer hem senare än man tänkt sig eller om man glömt att tända de andra lamporna).

Vi tog bussen in till Le Marin och lämnade in det trasiga storseglet för lagning hos North Sails loft. Vår skada på seglet var en vanlig skada på segel som gått över atlanten och de bytte ut schackeln till travaren och ersatte den med tjock gummicord för att minska belastningen när vi seglar slör och läns på samma bog under längre tider. Vi blev bra bemötta och lagningen fixades inom 48 timmar och för det tog de endast 30 Euro! Vår masttoppslanterna verkade inte fungera utan lös bara med det röda ljuset om med något ljus alls. Konstigt för det är en LED lampa men med 50 st LED lampor i en cylinder. Röda för Babord, Gröna för Styrbord och Vita för akter sektor som matas med en ch samma kabel. Lasse plockar isär lanternan och det är ett litet glapp som orsakar problemet. Han gör iordning kontaktytorna och fixerar lampan med lite gummikudde och vips så fungerar den igen.

Trots ett fantastiskt utbud av marinbutiker och riggare så hittade vi inga Monel popnitar. Riggarna i Le Marin beskriver att de använder rostfria nitar som de doppar i någon lösning som ska skydda aluminiumet i masten mot korrosion. Tänk på att ta med er en uppsättning Monel popnitar om ni ger er av ut på långsegling för ni lär inte hitta dom någonstans ute i världen.

Trots att man lever ett fantastiskt drömliv finns det dagar då man känner sig frustrerad, arg eller ledsen. PMS-tider är ett sådant tillfälle. Inget känns roligt och man tjurar och irriterar sig på allt. Jag och Anna-Malin på Yin a Yang bestämde oss för att ha en PMS-utflykt på stranden för att förgylla tillvaron under en PMS-dag. Vi packade våra kylbagar med god sallad, hembakt kaka, öl och vin och begav oss till en närliggande strand. Girlpower! Vi låg på uppblåsbara madrasser och späkte oss i solen och pratade och pratade och pratade som bara tjejer kan göra. Ett par timmar med skratt och allvarliga samtal och så är känslan av PMS borta med vinden. Tänk vad lite trams och flams kan vara nyttigt!

Väldigt nöjda tjejer

Den 8 mars lämnar vi Ste. Anne mätta och nöjda på sociala aktiviteter och samvaro. Vi har hunnit med en hel del båtfix under vår tid här och känner oss nöjda. Nu ska det bli skönt att komma vidare och bara vara vi två ett tag igen.

Saint Pierre

St. Pierre ligger precis vid foten av vulkanen Mt.Peleé. Här ligger endast ett fåtal segelbåtar uppankrade och det är lugnt och stilla med en fantastisk vy över vulkanen och den lilla byn.

Mount Pelé i bakgrunden

Lokala fiskare har slängt ut sin ringnot

1902 hade vulkanen ett utbrott som dödade nästan alla 30 000 invånare i St. Pierre. Vulkanen hade gett flera varningssignaler men borgmästaren ville inte evakuera staden för att det skulle vara dåligt för affärsidkarna i St. Pierre. Tänk hur många som skulle ha fått leva om men inte bara tänkt på affärsintressen! Två män undkom vulkanens vrede; en fånge som satt i arresten anklagad för mord och en skomakare som satt nere i sin källare. Istället för att hängas för mord överlever fången och blir skonad från sina brott och uppträde sen på bl.a. cirkusar. Byn är väl värt ett besök för sin historia och de ruiner som finns kvar att titta på.

Den här killens liv fick en annan vändning när han skonades från vulkanens vrede

Apekatten börjar känna sig som hemma

Japp här hittar hon äntligen en fängelsehåla

Den här vackra statyn stod tidigare vid kommunhuset men har nu blivit förpassad till den gamla teatern. Kanske pga sin erotiska karaktär

Det finns fortfarande vackra ruiner bevarade efter vulkanutbrottet.
Här är entrén till den gamla teatern. 

Gammalt och nytt förenas under ett täcke av grönska

Vem skulle inte vilja ha en sådan här vacker entre?

Bouganvilla i alla dess färger

En seglardröm 

Uppe på sluttningarna bor människor i små plåtskjul

De fattiga kvarteren berikas med en fantastisk utsikt

Lasse fick någon form av insektsbett när vi var i Ste. Anne som börjar att bli otäckt infekterat. Han börjar känna sig febrig och allmänt hängig och benet svullnar upp. Dags att sätta in skeppsapotekets första penicillin kur.

Vi lämnar St.Pierre tidigt på morgonen den 12 mars och tar oss vidare till nästa ö som är den orkandrabbade Dominica. Vi får en härlig seglingsdag med varierande ostliga vindar. Vi har två rev i storen och glider fram i solskenet och angör Portsmouth på Dominica efter åtta timmars segling.