2018-07-09- 07-16 - 8 tuffa dagar ute på Karibiska sjön mot ström och vindar.

Vad är det för galningar som ger sig ut och kryssar i vindar upp till kulingstyrka på Karibiska sjön? Jo, det är tydligen apekatten och kapten på S/Y Sea Wind. Vår resa startar måndagen den 9 juli och vi sätter segel i svaga vindar och granskar hur strömmen för oss väster ut. Vi visste innan vi satte segel, och inser snabbt, att vi behöver komma längre öster ut för att få en bättre vinkel mot ekvatorialströmmen som för oss sidledes i cirka två knop och tradevindarna som blåser åt samma håll d.v.s. åt väster om vi inte ville hamna i Colombia istället för Aruba. Vinden ökar till friska vindar 20-30 knop och vi får två dygn som vi pressar Sea Wind nästan rakt mot vinden. I 2700 rpm trycker motorn på i en sjö som nästmast liknar en puckelpist. Vågor kommer från alla håll och det blir ingen rytm i Sea Wind. Vi kan riktigt känna hur hon stretar emot när vi pressar henne framåt. Hon känns tung och tvär som en riktig mot”walls”kärring (Wall Susannes flicknamn). När vi närmade oss Haiti ser vi att den översta travaren (den plastkonstruktion som håller storseglet fast i masten) har lossnat. Vi beslutar oss för att ta nödhamn på Haiti för att åtgärda travaren. Här finns inga sjömärken, upplysta bojar eller fyrar utan bara nattsvart hav och en mörk kustlinje. Vi läser in oss på området i guideboken och tittar noggrant på sjökorten och gör en gemensam bedömning att vi ger oss in här för natthamn. Allt går enligt plan och i Kapten Morgans Bay på ön Ile a Vache ankrar vi upp och sussar gott ett par timmar innan dagsljuset kommer och vi hör knackningar på skrovet. Män i små hemmagjorda kanoter kommer fram till båten och erbjuder sin hjälp och undrar också om vi har något att avvara. En av besökarna är representant för immigrationsmyndigheterna trots att han sitter i en uthuggen kanot utpaddlad av en fiskare. Han förklarar att det kostar 10 USD att klarera in i landet, men eftersom vi bara ska stanna ett par timmar så nöjer han sig med ett par solglasögon.

 –Det är ju bra att alla blir nöjda; som han så diplomatiskt uttryckte det. Vi är trötta och vill bara fixa vår travare fixad, men lämnar över några solglasögon och ett av våra upphittade cyklop. Alla är väldigt trevliga och omgivningen är otroligt vacker med gröna kullar med palmer och papegojor som tjattrar i träden. Vi hade gärna stannat längre och utforskat Haiti, men nu har vi en date på Aruba så ger oss av så fort vi är klara. 

Haiti

Lasse sätter tillbaks extradunkarna när vi toppat upp tanken med dielsel. 

Lämnar Haiti och bara önskar att det går att segla direkt till Aruba

Utanför viken möter vi en fiskare i en uthuggen kanot. Han får ösa den med jämna mellanrum...

Vi sätter kurs 157 grader som ett försök att gå direkt mot Aruba, men efter ett dygn ser vi att det inte går att hålla kursen så vi gör ett slag och seglar bidevind för revad stor och genua för att komma norr ut mot Dominikanska republiken.

När vi är högst uppe på en våg och tittar ned i dalen riktigt pirrar det i magen och det känns som en åkattraktion på ett nöjesfält när båten glider ned för den branta kanten. Vi lutar konstant 25-35 grader och allt man företar sig ombord är en kraftansträngning. Bara att gå på toaletten med en holk som lutar är ett riktigt äventyr. Kommer det som är i holken ligga kvar eller hamna upp i ändan? Laga mat är ju också en riktig prövning och man måste planera vart enda moment i detalj för att inte hela middagen ska ligga på durken (golvet i en båt).  Trots att man tycker att man planerat in i minsta detalj så lyckas alltid något fara iväg…yoghurtburken i bitar med youghurtstänk som snyggt dekorerat teaken, kex i tusen bitar som ska dammsugas upp… För att inte tala om våra små stackars rumpor som fått blemmor av att konstant vara blöta av allt saltvatten som Herr Sjöberg bestämmer sig för att dela med sig in i sittbrunnen. I sittbrunnen glider vattnet fram och tillbaks och det ligger en lite grön frukt (Ginup) som flyter så vattnet. Det ser ut som en liten oliv i en stor dry martini. Tänk vad det vore skönt med en torr draja i lugn och ro på någon fin restaurang…..

Det läcker in vatten och kapten försöker åtgärda problemet genom att sätta huvor på svanhalsarna

Kapten vilar skönt

Apekatten har också hittat ett skönt läge

Wet wet wet..tur att det är varmt i både vatten och luft

När vi väl tagit oss Dominikanska republiken efter fem dagars tuff segling bestämmer vi oss för att ta en välbehövlig vila och går in och ankrar i en vik med en härlig sandstrand på Bahia de la Aguilas. Kustlinjen är vacker med branta klippor i vit och röd sten. 

Sargassotången får Sea Wind att se ut som The Black Pearl just uppstigen ur Davy Jones Locker

Dominikanska Republiken 

Vi har tagit in en del vatten under våra fem dygn ute till havs så det är skönt att få torka torrt och börja på nytt. Även här blir det lite reparationer och förstärkningar för att förbereda oss för den sista etappen till Aruba. Vi sätter åter på huvor på svanhalsarna (ventilations rör uppe på däck), tätar ett fönster med silvertejp som läcker och vi passar på att tömma våra reservdunkar med vatten och diesel. Jag kokar lite potatis och värmer en konserv från Gran Canaria till middag. Älskling lite mums som plåster på såren! Men vad är det i konserven? Callos står det och jag trodde det var kallops, men det ser lite skumt ut? Det spanska lexikonet åker fram och det var visst hudsvålar och koläppar ha, ha ,ha…. Kapten äter trots detta med god aptit. 

Hm, kallos......

Vi ger oss av dagen därpå och när vi ger oss av känner vi att båten fått en helt annan balans när vi förflyttat vikten från reservdunkarna som stått i förpiken till tankarna i båtens centrum. Hon är lättare i nosen och tar vågorna på ett mycket mjukare sätt, eller är det besättningen som är på bättre humör efter en god natts sömn? Det är nog en kombination. Vi sätter kurs mot Aruba dryga 300 nm bort  och denna gång verkar vinkeln mot vinden vara tillräcklig för att den ska hålla hela vägen. Vinden fortsätter att pipa i med 20-30 knop och vi tar överbrytande sjöar titt som tätt. Vi är ständigt blöta av saltvatten och vi har bägge fått utslag på huden. Mellan varven gör vi tappra försök att duscha av oss i sötvatten och torka upp, men bara efter några minuter ser vi ut som dränkta små katter.  

Vi seglar och seglar och distansen minskar med över 100  nm om dagen och tillslut ser vi Aruba träda fram ur diset. Stora lyxiga hotellkomplex kantar de vita sandstränderna och Lasse undrar vad det är för människor som vill bo så där? …..Efter åtta dagar av våt och tuff segling säger jag ironiskt; ja det kan ju verkligen undra. Gå omkring i en torr och fin klänning, ta en drink, mingla med andra turister på beachen och sova i en nybäddad och torr säng? Ja älskling vad är det för människor?? Lasse börjar skratta och vi tittar på varandra. Just i denna stunden insåg vi bägge att det faktiskt hade varit lite gött…..Det låter som om vi har varit ute på en mardrömsresa och det finns nog de som undrar varför man utsätter sig för detta? Vi har nu varit ute och seglat i hårt väder i åtta dagar och det har varit både psykiskt och fysiskt ansträngande, men vi har också vuxit och kommit varandra närmare som team genom att lära oss hantera de svårigheter vi mött, haft underbar segling, mött delfiner och sköldpaddor, sett den mest fantastiska stjärnhimlen och mareld och känslan av att ha tagit sig hit på egen köl är nästan obeskrivligt härlig! Vi vill, vi kan, vi törs och ja vi är lite galna! Första kvällen blir det middag på mysiga restaurang Barefoot och apekatten får sin efterlängtade Dry Martini!

Aruba i sikte!

Yes we made it! 

Dry Martini på en mysig restaurang, nyduschad och torra kläder. Happy days! Snart kommer Saga och Therese på besök!

Jamaica 2018-06-29 - 07-09

Montego Bay

Efter en härlig bidevindssegling på 159 nm ned till Jamacia angör vi Montego Bay tidigt på morgonen den 29/6. Det ligger många båtar på bojar inne i den lilla hamnen, men vi gör några tappra försök att få ankaret att fästa. Här är det riktigt mjuk lera på botten och det är första gången som vårt Delta sviker oss. Ankaret skär som smör i den mjuka leran och det går bara inte att få fäste. Morgonljuset börjar sakta komma och vi hör fåglarna vakna till liv i ett grönt och frodigt Montego Bay. Vi fattar beslut om att ”låna” en boj så att vi kan få lite sömn innan vi klarerar in och hör oss för om det går att ligga kvar på vår ”lånade” boj. Oj, vad skönt vi somnar när väl linorna är fästa i bojen. Montego Bay är Jamiacas näst största stad till ytan och tredje störst till befolkningsmängd. Det var här som det största slavupproret i Jamaicas historia bröt ut 1832 som sedermera ledde till att slaveriet förbjöds 1838.

Ett minnesmonument i Montego Bay från slavupproret

Vi klarerar in enkelt vid marinan dit både tull och immigrationstjänstemännen kommer. 

Den tjusiga Yacht cluben i Montego Bay

Man märker att man är på Jamaica då till och med tjänstemän och kvinnor hälsar varandra med ya man, respect man. Marinan ligger en bit utanför staden och gatorna runt om är fulla av enorma hotellkomplex och riktigt maffiga villor. Här bor inte det fattiga folket. Vi lyxar till oss en kväll och tar en middag på Hardrock som ligger i anslutning till både spa, pool och en underbar sandstrand. I vårt närområde ligger flera ”gated communitys” med vakter och murar och fina planteringar där ingen obehörig får komma in, men när vi en dag lämnar det fina området för att cykla in till stadskärnan märker vi hur både miljön och människorna ändras. Här är det blandad bebyggelse allt från mindre stenhus till plåtskjul.  Här bor den vanliga Jamaicanen. Vi möter allt ifrån medelsvensson i bästa kyrk-kostymen till trashankar utan skor. Våra hopfällbara små cyklar är verkligen en ”icebraker”. Många kommenterar och börjar prata med oss på grund av att vi cyklar. De är nog inte så vana att se turister cykla omkring på små hopfällbara manicker. Montego Bay har en lokal hantverksmarknad som vi besöker. Vi är de enda turisterna. Varenda försäljare slåss om att få sälja sina produkter till oss, men kan ta ett nej tack utan sura miner. En av de lokala försäljarna tackade för att vi kom dit och bidrog till den lokala ekonomin och hon hade full förståelse att vi inte kunde handla av alla, men bara att vi var där uppskattades. Passagerarna från de stora kryssningsfartygen bussas numera till taxfree butiker med juveler och annat på ”fina gatan” så de lokala hantverkarna har svårt att få sina produkter sålda. Vi fortsätter in i stan och här blir vi med en lokalguide för att lilla Apekatten frågade en kille om han visste om det fanns någon bar i stan. Genom att fråga någon så blir blir det som en självutnämd guide som kan följa med dig var du än går...

Lasse och guiden Elvis (bigger than life)

Baren...inte undra på att man behöver fråga var de gömmer barerna här

Discovery Bay

När vi lämnar Montego Bay för att ta oss öster ut får vi motvind och medström vilket bidrar till ganska skumpig sjö. Vi gör ett nattuppehåll i Discovery Bay. Här utvinner man bauxit ur berget och processar det för utskeppning. Höga skorstenar pryder bergets kant och i dalen ligger den terrakottafärgade domen. 

På andra sidan viken ligger en stor och lyxig resort som verkar helt tom på gäster och granne med den flashiga resorten bor det människor i sina små skjul. Det spelas musik och när trummorna hörs känns det som om vi kommit till djungeln. Vilka kontraster! Vi får en skön och stilla kväll och sover gott på vårt ankare som sitter som berget i den hårda sanden.

St Ann´s Bay

Vi ger oss av tidigt på morgonen för att slippa den starka passadvinden som ökar under dagen men minskar igen under natten. Vattnet ligger som spegel när vi ger oss av och i utloppet av viken sitter två stora fregattfåglar. Hannen blåser upp sin röda blåsa för att imponera på honan och vi tar några varav runt dem med båten för att fånga dem på bild. 

Fregattfågel

Vi tar ett dagsstopp i St. Anns Bay för att slippa den starkaste vinden.

Vilken liten balja killen seglar omkring med

 Lasse hade för över 20 år sedan besökt Dunns vattenfall som enligt uppgift bara skulle ligga ett par kilometer från St. Anns Bay. Vi tänkte att en god och stärkande promenad kunde ju vara en bra idé. Vi går och vi går och vi går och vi går… sedan möter vi Shad som är en skön lirare som säljer problemlösare. Han snidar små träfigurer som man kan klappa på när man har problem så försvinner de.  Lasse gillar konceptet med att ha en ”trouble killer” i båten och vi traskar vidare med den lilla "trouble killern" i ryggsäcken. 

Mr.Trouble solver 

Mycket vackert på vägen här en bananstock

Lägg till bildtext

Efter två timmars promenad i stekande hetta kommer vi äntligen fram till Dunns vattenfall (8km senare), men efter 20 år är det inte längre någon skön naturupplevelse utan ett turistigt nöjesfält. För att få se vattenfallen skulle vi betala 23 USD per person och få det stora nöjet att trängas med hundratals människor i något som mest liknade Disney World. Nej, tack! Det blev en taxi tillbaks till båten. 

Port Maria (urspungligen ”Puerto Santa Maria”)

Vid sju-tiden på kvällen fortsätter vi vår färd österut, men den avtagande vinden lös med sin frånvaro och det blev än blåsigare och skumpigare än på dagen. När vi närmar oss Port Maria vid tolvtiden på natten bestämmer vi oss för att gå in och ta natthamn bakom en liten ö. När vi vaknar ser vi den vackra lilla fiskebyn som ligger inramad av grönt och höga berg. Fiskare ger sig ut i sina små öppna båtar och gör sitt dagsverke. 

Alla hjälps åt när båtarna ska upp på land 

Vi gör ett nytt försök att ta oss öster ut, men under förmiddagen blåser vinden upp till kuling styrka rätt i näsan och vi gör ett slag in mot Fosters Cove.

Vädrets makter var inte riktigt med oss idag 

Kapten kämpar på i rusket

Fosters Cove

På sjökortet går det inte att utröna om man kan gå in i den lilla viken eller inte, men vi har seglingsguiden för Jamaica som går att ladda ned helt gratis och här finns det en bra beskrivning om hur man ska ta sig in utan att riskera att hamna på något av reven. Vi seglar in i den lilla viken mellan de två reven och lägger ankare i paradiset! Ibland är det bara någon mening med att man ska stöta på patrull. Viken är omgiven av höga berg med djungelliknande växtlighet. Palmer, bananplantor och andra vackra träd. Två sandstränder med små fiskeskjul och några gamla fiskebåtar. Här är det bara vi två och naturen. Vi känner oss som Adam och Eva när vi ger oss ut på expedition i djungeln. 

Djungelmannen Lasse hugger ned en bananstock med sin machete som vi hänger upp i aktern på båten. 

När vi sitter i båten ser vi rök lång upp på berget inne i djungeln. Vem är det som eldar? Är det någon djungelman som bor här i skogen? När mörkret kommer får vi vara med om en nästan utomjordisk upplevelse. Vi får beskåda något så vackert att det nästan inte går att beskriva, men jag ska göra mitt bästa. Det börjar med att Lasse undrar om det är något fel på hans ögon eller om det är eldflugor han ser? Vi släcker ned i sittbrunnen och det vi nu skådar är så vackert att det gör ont i själen. Tårar trillar ned för mina kinder och bröstet fylls av kärlek. Himlen gnistrar med alla sina tusentals stjärnor. Den mörka skogen fylls av eldflugor som lyser från bergstoppen ända ner till strandkanten och i det mörka vattnet lyser slöjor av fluorescerande partiklar eller varelser? De lyser så starkt och i en sammanhängande formation så man kunde nästan tro att det var en varelse, men när vi lös med ficklampan på dem fanns där inget man kunde se. Vi är vana att se mareld men det här var någon helt annat. Om det är någon som har sett filmen Avatar på planeten Pandora med deras magiska träd och själar som glider genom luften, så var det precis som det. Himmelskt, själsligt och mystiskt! Vi lämnar Fosters Cove med en alldeles speciell känsla i våra hjärtan och seglar till vår slutdestination på Jamaica Port Antonio.

Port Antonio Marina Errol Flynn

Marina Errol Flynn

I Port Antonio finns det inte heller många turister utan det är en stad för det Jamaicanska folket. Alla ler och är väldigt vänliga och tar sig tid att prata och berätta om sitt land. Det är helt fascinerande hur livligt och stökigt det är på gator och torg. På en bensinmack sätter en kille upp ett tält för att spela musik och bredvid är det någon form av taxistation där alla skriker högljutt. I ett litet skjul grillas det Jerk-kryddat kött av alla de slag. Vid vägkanten står det någon och säljer frukt och grönt. En man kommer dragandes med en hemmagjord kärra full av skräp. I ett gathörn sitter en rastafari på en cykel och stickar. I våra ögon ser det väldigt oorganiserat ut, men det är något härligt och uppfriskande att försöka insupa och njuta av våra olikheter.

Stadsliv i Port Antonio

Fruktmarknaden i Port Antonio sjuder av liv

Frukten Ackee tillreds genom kokning och används som bas till Jamaicas nationalrätt tillsammans med saltad fisk

Söta barn finns överallt i världen

Hur är det med Marijuana här på Jamaica då? Alla rastafaris och deras heliga ört? Jo, då här röker man (typ alla) Marijuana och det är tom lagligt om du inte röker på offentliga platser(det gäller all sorts rökning). Du få sälja och inneha cirka 50 gram marijuana utan att det är olagligt. För oss svenskar känns detta väldigt märkligt (speciellt för fd.kriminalvårdsinspektören). I Port Antonio fick Lasse frågan om han ville köpa i var och vartannat gathörn När vi frågade en av killarna på bryggan om han ville smaka en cigarr av oss skaka han på huvudet och sa att han inte vågade för han blev så yr han höll sig till sin Marijuana som inte var så farlig…

Jamaica tillverkar "Blue Mountain Coffee" som sägs vara ett av godaste och dyraste kaffet i världen. Så vi var ju bara tvungna att köpa en liten påse och testa. Till en början tyckte vi inte det var något speciellt men när väl kaffet landat i magen kom en fantastisk eftersmak som fyllde hela gomen och själen. 

Bryggdes med fördel i den lilla söta kannan som jag fick i avskedspresent från häktet Göteborg.

Vi mötte Clive rastamannen som bor i mangroven. Han är född och uppvuxen här i  Port Antonio och nu glider han omkring på sin lilla bambuflotte och säljer mango som han plockar i träden. Han är lugn och trevlig och kommer förbi vår båt lite då och då för att prata och få smaka Susannes filkaka och kanske få sig en öl. Lasse överlämnar sin Shady brady (cowboy hatt) till Clive. Lasse köpte den 1983 i San Diego och nu var det Clives tur att ta hand om den och den satt som en smäck på Clives dreadlocks. 

Clive the mangove rastafari

Cool flotte- no stress man

Varje kväll har musiken flödat ut över hamnen till tidiga morgonen från en club som vi tänker är en nattklubb med dans etc. Vi bestämmer oss till slut att ta oss dit och promenerar i det behagliga kvällsklimatet utefter vattnet och kommer till slut till platsen för allt ståhej. Det visar sig vara en bar med två biljardbord och en DJ som spelar så det står härliga till via två pelare med jättehögtalare. Vi tar i alla fall en öl var och studerar unga män som med stort allvar spelar en biljardturnering. Vi tar oss sen vidare i natten och köper lite rostad och stekt brödfrukt tillsammans med lite conch-stuvning i ett gatukök där det tillagas över en glödbädd. Supergott.

Söndag morgon och vår sista dag på Jamaica innan vi avseglar på måndag förmiddag. Söndag morgon och vi har bokat en privat tur på ön med George, den marinpolis som var som kom ombord och kollade våra papper och pass mm. några dagar tidigare. 

George the Marine police och hans kollega

Han körde lite turer vid sidan om på ledig tid visade det sig och det kändes ju rätt tryggt att boka en sådan av en polis. Detta blir en värdig avslutning av vår vistelse på Jamaica. Han tar oss runt bland vanligt folk och till fantastiska naturupplevelser. Vi besöker ett hem för hemlösa pojkar, vi vandrar och simmar med en lokal guide upp utefter Reach Falls mitt i djungeln, och vi äter lunch på Boston Jerk center. Fantastisk jerk pork (jerkkryddat fläskkött) med sötpotatis, brödfrukt och festival (ett sött friterat bröd gjort på bl.a. majsmjöl). 

Reach falls

Hur romantiskt kan det bli 

Hemlösa pojkar

På väg hem svänger vi in på den lokala stormarknaden och George hjälper oss att proviantera för den kommande veckans segling till Aruba. Som en sista knorr när vi kommer tillbaka till marinan så kommer en av de lokala karaktärerna ( the nature man) med en säck kokosnötter och rostad brödfrukt som han plockat och rostat åt oss. Hey cap I have something for you. Brödfrukten var fortfarande varm och skalet var svart av sot efter sin rostning över glödbädd. Lasse tar fram sin machete och gör sitt bästa för att skala av sotet, men då kommer en tulltjänsteman i sin vita fina uniform gående på bryggan. Han tittar på Lasse och säger att så där gör man inte. Ge mig brödfrukten. Han tar helt sonika både brödfrukten och macheten och peelar vant av det sotiga skalet först på den ena halvan och sedan ber han om lite aluminiumfolie så att den skalade delen inte skulle bli sotig av hans fingrar. Vänder på frukten och peelar av det sista sotiga skalet. Han delar den i fyra delar och visar hur man skär bort innanmätet (som ser ut som kronärtskockans pastiller) och sedan är han klar. Brödfrukten är nu bara att förvara i kylen till man vill tillaga eller äta den. (Vår favorit blev att steka portionsbitar i olja och krydda med lite salt. Smakade som lite sötare pommes frites.) Tulltjänstemannen torkar av sina händer och går vidare till den båt han skulle inklarera. Den här händelsen känns så typisk för Jamaica. Alla vet hur man tar hand om och tillreder de lokala frukter och grönsaker som finns på ön och även om man är tjänsteman så räds man inte för att sota ned fingrarna för en lektion i brödfruktshantering.  Vi lämnar Jamaica med saknad och ett varmt hjärta.

Rostad brödfrukt