2017-06-11 tom 2017-06-19 från Torghatten till Ramberg

2017-06-11 Torghatten – Hjartöya 41 Nm

I dag var det ena riktiga sjusovare i denna båten. Vaknar inte förrän vid 09.30. Kaffe i sängen och så kika på alternativa destinationer norr ut. Ute är det molnigt och nästan ingen vind alls, så det lär bli motorgång. Vi fastar för en vik som heter Hjartöya som ser otroligt vacker ut med en utsikt över fjällkedjan sju systrar och viken ligger inte allt för långt bort (med tanke på motorgång). Det finns en saga om de vackra bergen. Botkrona, Grytfoten, Sjieringen, Tvillingene, Kvasstinden och Stortinden var alla troll och döttrar till Suliskongen långt upp i norra Norge. Suliskongen höll de sju systrarna i hård disciplin vilket de inte var förtjusta i. En natt somnade Suliskongen så hårt att de sju systrarna kunde smyga ut och springa ifrån honom utan att han vaknade. De blev då jagade av Vågekalle som desperat ville ha sig en fru och tänkte fånga en av systrarna. Han jagade dem över stock och sten och det kom fler troll som antingen jagade dem eller ville hjälpa till och rädda systrarna. Systrarna flydde söder ut mot kusten. Ingen av alla de troll som jagade systrarna kom ihåg att solen förstenar troll så när gryningen kom så förstenades både de sju systrarna och de andra trollen till sten vilket nu utgör helgelanskusten som är en av de vackraste i världen med alla sina vackra berg.

På väg till Hjartöya passerar vi ett litet rart samhälle som heter Brännöysund. Vattnet är helt stilla och vi glider fram med motorns hjälp i solskenet. En liten bit innan viken slänger vi i krabburen och hoppas på bättre lycka denna gång. Oj, vilken vik! Utsikten är helt magisk med de sju systrarna som närmaste granne. Vi ligger skyddat med 50 meter av vår nya ankarkätting ute och det är perfekt hållbotten med sand. Sedvanlig ankardrammen avnjuts i sittbrunnen med denna majestätiska vy. Vi börjar bägge två bli långhåriga och behöver en rejäl klippning. Lasse blir först ut. Här ansas och klipps det och bakom allt hår, som trillar ned i sittbrunnen, träder min vackra kapten fram. Det har nu börjat blåsa och jag ska säga er att det inte är det lättaste att klippa hår med trimmer och sax så det krävs att man har tungan rätt i mun. Ingen av oss är ju direkt någon frisör men gör så gott vi kan. Lasse blev riktigt fin och nu var det min tur att bli klippt. Jag försöker förklara för Lasse hur jag vill ha det, men han känner sig inte riktigt bekväm med uppdraget. Han tar några tag med trimmern men då det blåser och jag har ett hår som är lika mjukt som myrull (norska för ängsull) så avbryter vi tills vi får bättre förutsättningar. Ja, håret lär ju alltid vara lika mjukt och trassligt, men utan virvlande vindar kan det bli lite lättare. Vi avslutar projekt-hårklippning och lagar istället till den sista lyr-torsken vi har kvar i kylen. Jag steker den rätt i pannan med lite smör och har bara lite salt och peppar på. Vi gör lite mos av sötpotatis och strimlar upp den sista salladskålen. Många gånger är det det enkla som är godast. Fiskens fina smak och konsistens kommer till sin rätt i det nötiga brynta smöret och det söta moset på sötpotatis harmoniserar perfekt med dessa smaker. Kvällen avslutas med filmtajm och klockan hinner bli halv ett innan vi kryper till kojs. Det är ljust som på dagen och det känns inte alls som det är nattis.

Högläsning ur passande literatur

De sju systrarna från vår ankarvik

2017-06-12 Hjartöya – Tonnes Havn 39 Nm

Vi sover gott och länge. Regnet smattrar kraftigt och det blåser rejält ute. Man kan riktigt känna hur ankarkättingen sträcks ut och höra hur den knakar lite i sitt fäste. Vi tar en lugn förmiddag i båten och väntar ut lite bättre väder. Lasse tittar på bilderna till nästa blogginlägg. Det är svårt att välja ut vilka bilder man ska ha med när man har runt fyra hundra bilder att välja emellan. Vi lyssnar på den lokala väderprognosen och det verkar lätta upp så vi ger oss av norr ut. På vägen ut tar vi upp krabburen. Inte en krabba så långt ögat når men en massa stora snäckor. Hm, vad är detta och går det att äta? Det var tydligen valthornssnäcka och den är ätlig, men vi hittar inga bra tillredningstips. Är det någon som vet hur man tillagar dessa snäckor får ni gärna höra av er med recept. Vi tillagade ju den sista lyr-torsken igår så nu är det slut på fisk i kylen. Vi behöver påfyllning. Vi slänger i dörjen och går sakta över några grund som ligger på sex till tolv meters djup. Jippi, vi får napp! Fyra små sejar. I med dörjen igen. Jippi , vi får napp! Tre små sejar. I med dörjen och napp igen och igen och igen! Totalt tretton stycken fina sejar i vår röda lilla hink. Det ser ut som en riktig fisk-massaker med alla avhuggna huvuden och inälvor som blir kvar i hinken. Ja, men nu klarar vi oss ett tag. Dags att sätta fart framåt! I dag har vi planerat att passera polcirkeln och komma fram till midnattssolens land. I dag har vattnet en vacker grå grön färg och på topparna lyser vitt skum när de vågtopparna bryter. Vi går för motor då vi har 10-12 m/s rakt i näbben. När vi girade lite kom vinden snett framifrån 12-15 m/s och jag frågade kaptenen om vi inte kunde sätta segel. Kaptenen tittar strängt på mig och frågar om jag tycker att det är förståndigt? Jag svarar: -Men bara lite genua? Han frågar igen: -Är det förståndigt?

Jag funderar och tänker att det blåser rejält men vi kan ju ha en revad genua så går det bra, vi får segla och så spar vi diesel. Klar med mina funderingar svara jag: -Ja det tycker jag! Förvånande svarar kaptenen: Ja men då gör vi det då!

Vi rullar ut en bit av genuan och forsar fram över den skummande fjorden. Vinden är byig på grund av alla bergen i fjorden så vi har ömsom 5 m/s ömsom 17 m/s, men jag är sååå lycklig över att få segla bidevind. Kaptenen frågar mig om jag är nöjd nu. Ja, svarar jag och ser tydligen så där extremt lycklig ut. Kaptenen skrattar och håller sina händer om mitt ansikte och tittar mig djupt in i ögon och säger:

-Jag älskar dig!

Tänk att bara få vara sig själv och göra det man njuter av och bli älskad för att man just är den man är. Just i den stunden kände jag mig extra tacksam över att jag är den jag är och att jag funnit en man som uppskattar min entusiasm och energi och fyller mitt hjärta med så mycket kärlek.

Att segla jämte stora berg är lite trixigt och det får vi öva på både från och till under vår segling här i Norge. Vinden ändrar riktning och styrka och det blir mycket fixande med segel, skota hem, släppa av, reva, hissa, sätta preventer m.m. Det är ju tur att vi har något att pyssla med när vi är ute på havet ha ha.  Väl ute ur fjorden avtar vinden och vågorna lägger sig. Vi får en skön halvvind. Klockan börjar bli mycket och vi beslutar oss för att avvakta med polcirkeln och midnattssolens land tills i morgon. Vi seglar in i Tonnes Havn som bara ligger två sjömil fsöder om polcirkeln. Vi lägger oss på en pontonbrygga mellan två andra båtar. Den ena var  Gwen Na Du. Ett par från Bretagne i Frankrike som också var på väg till Lofoten. Lasse startar grillen och fyller vatten medan jag kryddar vår nyfångade sej och matar den full med röd- och vitlök. Lindar in den i folie och gör sedan en kall sås på creme fraiche ,torkad dill, persilja, dijonsenap, majonnäs, vitlök, salt och peppar. När vi öppnar våra små ny grillade foliepaket så doftar och smakar det himmelskt. Vi avslutar middagen med lite kaffe och frukt toppad med lite sprutgrädde. Tonnes Havn verkar vara lite under uppbyggnad. Det grävs, byggs och bankas. En ny stor betong kaj håller på att byggas. Hantverkarna håller på till sent på natten och det är ett fasligt liv. Det verkar som om många hamnar och städer håller på med renoveringsarbeten under försommaren. Vi är nog lite tidiga på säsongen.

Frisk bris på fjorden

Ett landskap och himmel man aldrig tröttnar på

Susanne njuter av seglingen

Mer himmel och berg

Blir det bättre än så här?

 2017-06-13 Tonnes Havn – Glaciären Svartisen 28 Nm

Lasse vaknade i ottan av att han var varm och gick ut i salongen för att coola ned sig. Kom till sägs igen och kröp nära mig för att få ta del av min värme. Lasse försöker prata med mig, men jag bara sover och sover. Apekatter sover väldigt gott om nätterna. De har liksom en avstängningsknapp som inte kan slås på förrän de sovit klart. Apekatter gör allt till 300 % och så även med sovandet. Sover man så sover man som apekatten brukar säga. Avstängningsknappen slogs av vid halv nio, men då sover Lasse efter ett par timmars tidigt vak. Jag fixar lite kaffe och tittar ut genom fönstret. Dimman ligger tjock och tät i hela hamnen. Kommer vi inte kunna se polcirkel monumentet när vi seglar förbi i dag? Vi får hoppas att dimman lättar innan vi ger oss av. Kaffe och grötfrukost och sedan tar vi en promenad till lokal butiken ”Joker”. Förråden på färskvaror börjar att sina så det är dags att proviantera. Den lilla butiken har allt från fiskeredskap till lumper. Lasse köper en utdragbar huggkrok som vi kan dra upp våra jätte fiskar med. Jag köper basvaror som mjölk, mjöl, ägg, smör och socker och lite annat gottis. Vi stuvar undan maten och ger oss av mot polcirkeln och Svartisen. På ön Viking står ett monument som symboliserar polcirkeln, men den riktiga polcirkeln ligger lite längre norr ut på 66 grader 33 minuter nord. Polcirkeln är gränsen för det område man kan uppleva midnattssol. När det är sommar på norra halvklotet finns det ett område längs norr ut som vetter mot solen dygnet runt, på grund av jordaxelns lutning. Lutningen varierar på grund av tyngdkraften från solen och månen varpå polcirkelns position också ändras. Dimman har lättat och vi ser monumentet klart och tydligt när vi passerar. 

Polcirkelmonumentet på denn lilla ön Vikingen

Stolt polarfarare

Vi firar dock inte förrän vi kommer till 66 grader 33 minuter och då skålar vi med en gammeldansk och offrar även en skål till Neptun. Det känns stort att ha korsat norra polcirkeln och vi är nu i polarområdet. Tänk att nästa steg blir att korsa ekvatorn och vem vet kanske det även blir södra polcirkeln!? Seglingen till Svartisen är helt magisk. Vi har fem, sex m/s västlig vind vilket ger oss en skön halvvind. Vi har fulla ställ och solen skiner.  Vyerna är fantastiska. Vi ser fjäll, berg, vitklädda, grönklädda, röda, svarta, taggiga, mjuka och alldeles alldeles underbara. Det är så vackert att man nästan tappar andan. 

Vi seglar vidare mot Holandsfjorden och Svartisen

Fascinerande moln...eller är det rök?

Vi seglar in i Holandsfjorden där Svartisen ligger längst in och vattnet ändrar färg till att bli helt turkost. Smältvattnet som rinner ned från bergen hamnar i det saltare vattnet och som ett trolleri så förvandlas vattnet till det vackraste man kan se. 

In i Holandsfjorden med snö på ena sidan...

...och grönt på andra sidan

Smältvatten som forsar ut ur glaciären

Susanne ser första skymten av Svartisen

Vi lägger till vid den lilla ponton-bryggan vid femtiden. Vi hade tänkt att vänta med att gå upp till glaciären till morgondagen, men då det såg ut att bli regn och elände så vi plockar fram kängor och packar en ryggsäck och ger oss av mot glaciären. Vid kajen stod det ett gäng cyklar som man kunde ”låna/hyra” för att ta sig till den lilla stigen som ledde till glaciären. Vi hoppar upp på varsin cykel och cyklar iväg på den krokiga grusvägen. Innan glaciären ligger en sjö och när vi kommer fram till den stannar vi och njuter av den fantastiska vyn. Solen lyser på glaciären och det smaragdgröna vattnet i sjön och det här är nog det vackraste jag någonsin sett! Tårar fyller mina ögon och jag känner mig uppfylld av lycka i hela kroppen. This is a Halleluja moment! Det kan bara inte bli vackrare än så här. Efter ett par kilometer slutar grusvägen och vi ställer av cyklarna och fortsätter till fots. En liten utmärkt led följer vi och det är inte bara synintrycken som gör denna upplevelse unik utan även ljudet från de brusande vattendrag med smältvatten från isen. Dånet, isen, berget ja det är såå häftigt! På väg upp träffar vi på det franska paret från båten i Tonnes Havn. De hade varit uppe vid isen och var helt lyriska. De föreslog att vi skulle följa den röda rutten och sedan gå vänster vid det lilla huset. Ok, vi följde den röda rutten och gick och gick. Kändes som vi kom längre och längre från isen och kom högre och högre upp. Var detta verkligen vägen till isen eller var det vägen till toppen (vi har ju varit med om att ha tagit fel väg förr..). Vi kämpar oss längre och längre upp, men möter molntäcket och med detta dålig sikt. Vi tar ett strategiskt beslut om att vända tillbaks och hitta en egen väg till isen. Sikten blir bättre längre ned och vi tar oss ut på de vackra bergsklipporna som under årtusenden formats mjuka och böljande av glaciären som en gång i tiden var betydligt större. Framme vid isen, så stor och mäktigt. Vit, ljusblå, mörkblå, genomskinligt klar, droppande, forsande och helt magisk. Man får lust att krypa in under den för att fånga känslan och synintrycken med kameran, men vi hör hur isen ständigt rör sig och släpper stora sjok av is och det smäller och knäpper. Vi tycker bägge om att fotografera och det lär bli ett antal bilder att välja mellan när det är bloggdags, men att få ett stort isblock i skallen känns väldigt onödigt. Vi hittar en egen väg tillbaka till cyklarna och cyklar hem till båten. Vi sätter oss i sittbrunnen och tar en kall Ringnäs och en whiskey. Vi tar in alla intryck och Lasse håller om mig medan vi tittar upp mot glaciären och vi känner oss båda väldigt nöjda och tacksamma över att ha fått uppleva detta. Vilken dag! Polcirkeln och Svartisen, vad ska kunna toppa detta?

Nu får ni hålla i er för här kommer många bilder.

På första parkett...resten får tala för sig själv...

2017-06-14 Svartisen – Selvågen 40 Nm

Vaknar efter nio. Vi har blivit riktiga sömntutor eller håller på att förskjuta dygnet på grund av de ljusa nätterna. Molnen hänger tunga och det är råkallt och fuktigt i luften. Vilken tur att vi var uppe på glaciären igår. Vi snick-snackar med våra franska båt-grannar och byter visitkort med varandra. Det är alltid bra och roligt att knyta kontakter med andra långseglare. De skulle stanna kvar i Norge och övervintra båten i Tromsö. När de hörde om våra planer utbrister Jean-Pierre med sin underbara engelska med fransk brytning: Cést ne pas normal! You are young!

Nej, det tillhör väl inte det mest vanliga att man som 48- och 55-åring säger upp sig och seglar ut på världshaven, men ack så fantastiskt beslut. Vi får en fin segling upp mot Selvågen och strax söder om Selvågen ligger Fugleöya. Vi får se massor av Puffins (engelska för Lunnefågel). Man blir så glad av att se Puffins och bara namnet gör att det kittlar i smilgroparna. De är så söta med sina knubbiga magar, korta vingar och gula stora näbbar. När de ska dyka ned i vattnet kämpar de febrilt med sina små vingar i någon slags fjärilssimsliknande rörelse. Inne i den lilla viken hör vi en fågel som skriker ödsligt och det tar en bra stund innan jag hittar den lilla rackaren i kikaren. Det är en stor spov, brunspräcklig med en väldigt lång näbb. Tro det om ni vill, men det blev fisk till middag. Panerad sej med, ris, remouladsås och lite sallad. Kvällen avslutas med att Lasse redigerar bilder till bloggen och jag läse en bok och somnar in som vanligt (sover man så sover man ). Lasse kämpar på till klockan halv tre på natten. När han hoppar i säng vaknar jag och det är ett fasligt blåsande och båten kränger från ena sidan till den andra. Det knakar och viner i mast och rigg. Jag går upp och tittar ut och tycker att vi ligger mycket närmare land nu än innan och blir orolig att vi draggat. Lasse tittar ut, men konstaterar att vi bara rört oss i sidled och med 50 meter kätting ute blir det en del rörelse när vinden växlar och är byig. Lasse somnar snabbt in igen, men jag har svårt att komma till ro och gör mig en kopp te. Jag känner att det inte bara är en resa i geografin som startat utan också en inre resa. Nu finns det tid och ro att fundera över sitt liv och det som varit. Jag fastnar i en tanke om hur mina barn har upplevt alla mina snabba kast och beslut som format mitt liv men även i viss mån deras. Jag har nog aldrig fullt ut förstått att de inte tänker, har samma behov och sätt att se på livet som mig. Att jag inte förstår hur mycket mina beslut påverkar dem kan göra dem ledsna ibland och jag känner mig ödmjuk inför svårigheten att vara människa. Jag har alltid fattat mina beslut med hjärtat men trots att man alltid vill väl och gott kan det ibland bli fel.

Jag kryper tillbaks till kojs och Lasse sover så gott trots att det sliter och drar i båten. Himlen är svart och vinden tjuter. Jag lägger mig jämte honom och tittar på hans profil där han ligger och sover. Han ser så vacker och harmonisk ut där han ligger med profilen som en grekisk gud och jag uppfylls av värme och kärlek. Att få älska och bli älskad på detta sätt är livet.

2017-06-15 Selvågen – Röst 49 nm

Då vi bägge haft lite knas med sömnen i natt så sov vi till klockan tio. Himlen var fortfarande svart när vi vaknade och det blåste rejält. I dag skulle vi ta oss över till Lofoten, etappmål 1 på vår resa. Vi tog en rejäl frukost och lättade sedan ankar. Vi satte två rev i storen till en början då vi inte visste hur mycket det skulle blåsa. Väl ute till havs var inte vinden så stark så vi minskade till ett rev. Lasse jobbar med att få ordning på vindrodret. När vindarna skiftar och dyningen är kraftig så krävs det en del justeringar på vindrodret för att hålla kurs. I dag är det varken underbart eller romantiskt. Trötta på grund av för lite sömn, kraftig dyning som får båten att rulla, vindrodret har ibland svårt att hålla kurs, drissel, yr, duggregn och kallt, men där kommer Puffins, stormfågel, tärnor och havssula som livar upp tillvaron. Fåglarna blir ett välkommet sällskap en dag som denna när havet ena stunden är svart och nästa mörkgrått. Tärnorna flyger i formation längs masttoppen, stormfågeln glider galant med vingspetsen i lä av vågornas rörelse och Puffins är bara söta Puffins! Kapten får till slut ordning på vindrodret och det håller kursen stadigt till Lofoten. Långt bort i dimman ser vi spetsiga berg torna upp. Vi närmar oss Röst en ö längst ut på Lofoten. Vi hittar en pontonbrygga där vi lägger till och vi kan till och med lyxa till oss med landström. Värme och avfuktare sätts igång. Vi tar en värmande ankardram och spelar ett parti ”skitgubbe”. Ingen fisk till middag i dag utan stekta fläskkotletter med rosépepparsås, potatis och sallad. Lasse ringer sin dotter Emma som kommer på besök i slutet av juni och jag pratar med en av mina systrar. När jag pratar med henne så tänker jag på hur olika våra liv är just nu. Hon är mitt i livet med små barn, jobb, avslutningar, semesterplaner, husprojekt m.m. och det är ju så det ofta är mitt i livet. Man hinner knappt tänka en klar tanke utan tiden bara rusar på. Nu lever vi i en segelbåt och är fria från vardagens måsten och tidpassning. Nu är det vind och hav och vi själva som styr. Vi bestämmer hur fort och var livet ska ta oss och det är en underbar känsla som växer fram ju mer man förstår att det faktiskt är sant.

2017-06-16 Röst

Vaknar av regnet som smattrar på rufftaket. Det smattrar så härligt när man vet att man inte behöver gå ut och bli blöt och frysa. I dag blir det att ligga kvar på Röst för vila och lite båtfix. Under de här 1,5 månaderna har vi seglat 1145 sjömil och det har inte blivit många dagar då vi legat i hamn och bara vilat. Vi tar oss en promenad på ön och man kan tydligt se vad huvudnäringen är på denna ön. Fiske, fiske och fiske. Överallt hänger det torkad fisk på ställningar. Fiskebåtar ligger längs kaj och nät, bojar och andra tillbehör ligger över allt. Den mest hektiska tiden här är vinterfisket. Lofoten har ingen vinter då golfströmmen värmer upp vattnet och därmed luften (temperaturen kommer aldrig under 0 grader). Under vintern fiskar runt trehundrafemtio båtar som galningar och sedan hänger de upp fisken och torkar den mellan januari fram till senast midsommar. Torkad fisk är en av de stora exportvarorna och har så varit i århundranden. Fisken exporteras till Sydeuropa och då i synnerhet Italien. Vi har ju för vana att bestiga topparna på öarna vi besöker och så även Röst. 11 meters bergsbestigning ha ha. Man kan säga att Röst är ganska platt till skillnad mot många av de andra närliggande öarna. På ön finns ett hotell och camping (campingen ser ut som något ur en skräckfilm).Det går en bilfärja går ut till ön. Det är fascinerande hur Norges kustlandskap är levande med bilfärjor och broar ut till minsta lilla kobbe (nja ö kanske är mer korrekt). Vi tar en tur till den lokala butiken ”Joker” och jag fick ett par nya lamm-ulls sulor till mina stövlar. Fy bubblan för att frysa om fötterna.

Kvällen avslutas med film-tajm ”The fifth element”.

Rösts pontonbrygga / gästhamn

Här är det fiske som gäller...

...och ännu mera fiske

Torkad och staplad skrei

En torkar rocka

Röst arkipelagen består av ett tusental låga skär

Camping för vem?

En del hus har vissa renoveringsbehov

Secret agent

Ödsligt men vackert

Fåglar dom trivs i lågvatten

Skrei (ishavstorsk) på tork

En häger letar föda i tången

Som sagt...här lever man på torkad fisk...

...och ibland barar huvuden

En gammal Skanti marin radio

2017-06-17 Röst

I dag blir det lite fix och trix. Tvättdags! Vi frågar oss fram och lyckas lokalisera ett litet hus med wc, dusch, tvättmaskiner och torktumlare. Det var över en månad sedan vi tvättade sist, så nu var det verkligen hög tid. Tvätt, städa toaletten, torka ur förpiken, bädda rent ja det blev ett riktigt dagsverke. Det är så skönt att fylla alla garderober och lådor med ren tvätt. Under tiden justerar Lasse riggen och monterar fina rostfria rustjärnsplattor som skyddar teakdäcket mot vantskruvsrören. Nöjda med våra bägge dagsverken fixar Lasse en kalasmåltid med grillade kotletter och hans berömda garlic mashed potatoes. Såå gott! En fantastisk midnattssol uppenbarar sig efter regnet.

Midnatssol

2017-06-18 Röst- Ramberg 53 nm

Vi sover och sover. I midnattssolens land blir man helt förvirrad gällande klockan. Det blir som att man själv får bestämma vad klockan är. Nätterna blir senare och senare 00.00, 01.00, 02.00 vilket innebär att vi sover längre och längre 09.00, 10.00, 11.00. I dag ska vi gå vidare och tänkte ta oss ut på Lofotens norra sida. Vi har en fin sydvästan som ger oss läns och slör. Vi har en ganska kraftig dyning från sydväst som får båten att rulla fram och tillbaks. Spirbom och preventer gaj kommer väl till pass. Det blir en lång seglingsdag på tolv timmar med rullning, regn och kyla och jag blir så trött att Lasse sätter på värmen i båten och tvingar ned mig i sjökojen för att återhämta mig.  Frusen intill benmärgen kryper jag till kojs med filtar runt mig och vilar och värmen kommer åter.

Bergen här på Lofoten är av ett annat slag än de vi sett tidigare och de är överallt. Bergen är kantigare och svartare ser mer uråldriga ut. Bergen på Lofoten är bland de äldsta i Norge och de är cirka tvåtusen sjuhundra miljoner år gamla, typ jätte gamla. En del ser ut som gamla vulkaner eller förstenade drakar. När vi närmar oss Ramberg som är vår natthamn kommer det en rejäl regnskur och man kan väl inte säga att det ser något vidare inbjudande ut. Bergen ser mörka och farliga ut. Vi tar oss in i hamn och det är verkligen en skyddad och bra hamn. Jag lagar till en pasta och vi sätter oss till bords, men hallå hur mycket är klockan? 01.00 så vi får väl kalla det nattamat. Lasse läser lite i boken ”Viking på de sju haven” som handlar om det första svenska paret, Sten och Brita Holmdahl, som seglade jorden runt på tidigt 50-tal.

2017-06-19 Ramberg

Det var ju det där med att vila och kunna ta det lugnt. Det är verkligen en konst och vissa är bättre på det än andra. Jag behöver nog öva upp mig lite på just den konsten så vi bestämmer oss för att stanna kvar här idag och bara öva på att ta det lugnt. Vi tar en lång och skön mysmorgon och går sedan ut för att kika på den vackra sandstranden som ligger här. Vi köper en gastub till trangiaköket och en presenning som vi ska ha för att samla upp regnvatten till tanken. Stranden i Ramberg ser ut som stranden på en söderhavsö men det är bara lite kallare i vattnet här (10 grader). Vädret idag är riktigt ”öva på att ta det lugnt”-väder regn och blåst.  Vi steker lite fisk till lunch och gör en potatissallad spetsad med lite äpple. Kvällen avslutas med bloggskrivning och toalettpumps-service och vi kan konstatera att övandet på att ta det lugnt faktiskt gick riktigt bra.

Rambergs gästhamn

Ramberg har Lofotens finaste beach

Naturens konst i sanden

Hallå eller...detta är min strand

Nä det är min...jag är ju en strandskata