2019-01-19- 01-22 Montserrat "Emerald Isle"

Vi får en skön slör och plattvatten när vi lämnar Guadalupe och seglar mot Montserrat. Vi har sydostlig vind 16 knop och formligen forsar fram. Skummet yr vitt framme vid bogen, solen värmer oss med sina varma strålar och det är särdeles gött att leva! Det är 42 sjömil mellan Deshais och Montserrat. När vi närmar oss ön ser vi hur det ryker från den ännu aktiva vulkanen Soufriere. Vi känner doften från drakens mun! Ön är hög och karg. Klipporna runt ön ser vassa och farliga ut. Vi får en känsla av Färöarna och Island. Den södra sidan av ön är i vulkanens grepp medan den norra sidan är grön och frodig. Det här gillar vi! 

Närmar oss Montserrat

Det ryker ur den aktiva vulkanen Soufriere

Vi går in i Little Bay på nord västra sidan och ankar upp. Här är det bara ett fåtal båtar då ankringsviken är ganska öppen och kan vara svajig i nordvästlig dyning eller ostlig hård vind. Nu blåser det bara 15 knop ostlig så vi ligger tryggt och lugnt. Vi klarerar in i hamnen och betalar cirka 150 kronor. Tjänstemännen är trevliga och har en avslappnad attityd.

1995 bodde det 11 000 människor på Montserrat som livnärde sig på fiske, jordbruk och turism, men när vulkanen Soufriere fick sitt första utbrott samma år och ödelade hela huvudstaden Plymoth med vulkanisk aska blev det svårt för invånarna att försörja sig.  Många tusen (två tredjedelar av befolkningen) blev evakuerade till säkra zoner och fick bo tillsammans i skolor, kyrkor och andra allmänna byggnader i flera år. Vulkanen fortsatte att med jämna mellanrum att få utbrott och Montserrats befolkning levde med de ständiga nedfallen av vulkanisk aska och än idag är vulkanen aktiv, men har lugnat sig lite. Forskare har daglig koll på vulkanens aktiviteter och det ser inte ut som om den ska somna in än på ett tag. I dag är det endast 4000 invånare kvar på Montserrat. Efter det stora utbrottet 1995 var det många som fick erbjudande att flytta till UK, då Montserrat är en del av the common welth, och gjorde det. Vissa har nu flyttat tillbaks men många andra är bosatta på andra öar runt om i Karibien. 

Sea Wind uppankrad i Little Bay

Regnet hänger över grönskan

Fjäril vingad vilar efter regnet på ett strå

Kolla Mamma jag kan  själv...

Vi tar en promenad i ett regnigt Little Bay och träffar ortsbefolkningen. En sak som är så härlig med de små öarna här i Karibien är att alla är så otroligt vänliga och hjälpsamma. Bara du möter någon på gatan och hälsar lite glatt så skiner de upp och säger: - Hej på er! Välkomna till min ö! Ha en trevlig vistelse här. Tänk om man skulle mötas av detta hemma i Sverige! Nere i byn blir Lasse bjuden på en färsk kokosnöt av Montserrats calypso kung. Han har spelat in cd-skivor och turnerat runt i Karibien, men nu står han i ett gathörn på Montserrat och säljer kokosnötter. Lika glad för det! 

Kalypsokungen av Montserrat och Kaptenen på Sea Wind

Vi träffar även Mr. Rootman som har en alldeles egen beach bar. Stället ser ut som ett ruckel och inga stolar för gästerna finns, men en öl kan du få köpa. Mr. Rootman ser ut som en tvättäkta rastafari, men han säger att han är en rootman. Han sköter sin trädgård och lever av vad den producerar (och det lilla hans beachbar drar in). Jag tittar på hans trädgård och ser ett Akki-träd (de finns bara på Jamaica) och frågar om det verkligen är Akki. –Jo då, säger Mr.Rootman. Han hade varit på Jamaica på 80-talet och tagit med sig frön från Akki och sedan odlat upp ett träd här på Montserrat. Han visar mig alla sina olika örter och vad man kan göra med dem. Man lever när naturen på öarna och vet hur man tar tillvara på det som jorden ger. Det är ett sätt att klara livhanken och dryga ut kassan eftersom mat som inköps i mataffärer oftast är dyrare än hemma i Sverige. 

Mr.Rootman´s  Bar

Mr.Rootman himself visar mig örter som han odlar på sin täppa

När vi promenerar tillbaks till båten börjar det att spöregna igen. Vi tar raska steg på den våta asfalten och plötsligt stannar en bil. Vi hoppar in och får skjuts ända ned till hamnen. En ung kille som var på väg ned till hamnen för att fiska förstod var vi skulle och tog det för självklart att hjälpa oss i det tropiska regnovädret. Som sagt var dessa hjälpsamma människor i Karibien!

Vi hade fått rekommenderat av vännerna på Infinity B att det var värt att betala för en guidad tur runt ön. Avalon-tours skulle man kalla upp på VHF kanal 16. Vi tyckte att det var dyrt när killen ville ha 300 USD för en heldagstur, men vi lyckades få med oss andra seglare så priset delades och blev bara 120 USD för oss två. Guiden tar med oss till ett observatorium där vi får se en informationsfilm om vulkanen och dess aktiviteter sedan 1995. Det är verkligen helt fascinerande att människorna på den här ön orkar vara kvar efter allt som de fått utstått i vulkanens skugga. 

Soufriere sett från observatoriet

Vi åker även in i Plymoth som nu är en säkerhetszoon. Där man bara får vistas om man har tillstånd och sällskap av myndigheter och är i ständig kontakt med dem via radio. 

Två explosiva element Soufriere och Susanne

Resterna av Plymoth och här luktar det svavel

Vår guide var med när vulkanen hade sitt första utbrott och har stannat kvar på ön i alla dessa år. Han visar oss bilder på hur det såg ut innan utbrottet för att vi ska få en uppfattning om hur stor förödelsen är. Han visar oss trevåningshus som man nu bara kan se taket på, vägar som längre inte finns och hela bostadsområden som nu djungeln har tagit över sedan människorna inte längre får vara där och hålla efter sina hus och trädgårdar. Det ser ut som en förlorad stad där djungeln flyttat in och man får anstränga sig för att försöka förstå hur det en gång sett ut. Vi tar oss även ut i de nybyggda områdena där staten har byggt hus till de som förlorat sina hus i vulkanens aska. Enkla bostäder, men ändå ett eget krypin. Vår guide berättar hur det var att bo tillsammans med okända människor i två års tid innan han fick tag i något eget. Inte det lättaste kan man tänka, men det har nog ändå satt sin prägel på dessa människor. Det finns en ödmjukhet och respekt inför människans sampel med varandra och naturen som känns extra tydligt här på Montserrat.

Vi lämnar Montserrat och här ser vi Redonda som ligger norr ut

Från Montserrat seglar vi vidare till St.Kitts där vi bara tar natthamn innan vi seglar mot Saint Eustatius ”Statia”. På vägen är fiskelyckan god och vi fångar både Mahi Mahi, Baracuda och Yellow tail snapper!

Den här Mahi Mahin kämpade väl innan vi fick upp den i båten

För första gången får vi upp en yellow tail snapper och han var nog den godaste fisken i karibien