Vår väg till Grönland 

från Southwest Harbor, Maine, USA via Newfoundland, Kanada 1800 nm 18 juli till 12 augusti

Vi kastar loss en vacker dag i juli och tar sikte mot den södra spetsen av Nova Scotia, Kanada. Planen är att segla utmed Nova Scotia och Newfoundlands ostkust för att ta hamn i Long pond, Conception Bay, Avalon peninsula, Kanada. Där ligger Royal Newfoundlands Yachtclub och här har OCC en portofficer som varit oss behjälpliga med diverse frågor kring vår transit genom Kanada och han hälsar oss hjärtligt välkomna om vi tar oss dit. Vi har varit i kontakt med myndigheter, kustbevakning och portofficers för att utreda vad vi kan och inte kan göra i Kanada, men den information vi fått av de olika parterna skiljer sig så mycket åt att det blir närt omöjligt att veta vad det är som verkligen gäller. Vi lämnar USA i tron att vi ska få lov att ta hamn för att proviantera och bunkra, men får inte klarera in i landet. Svenska båtarna Hilma och Svea lämnar USA vid samma tid och alla tre har siktet inställt på Newfoundland. 

Liror seglar fram över ett stilla hav

Lira i solnedgång på väg mot Newfoundland

Månen blott en skärva i solnedgångens rodnad

Vi får en fin start med en sydvästlig frisk bris ger oss fin vind i seglen så Sea Wind gör 5-7 knop i det klara kalla vattnet. När vi kommit ut på öppet vatten får vi besök av en flock med valar som följer oss en bit på vägen. Det känns befriande att efter så lång väntan äntligen få ge sig ut till havs och vara på väg till okända vatten och destinationer. Det välkända lugnet infinner sig i takt med att våra rutiner till havs sätter in. Förts morgonen till havs kommer den välkända dimman på besök, men trots detta håller vinden i sig och vi kan fortsätta att segla och spirar nu ut genuan med bom och sätter ut storen på motsatt sida så kallad Wing-on-wing. Vi glider fram och får under dagen besök av en flock lekfulla delfiner som turas om att graciöst hoppa framför stäven. De ser verkligen ut att ha det så roligt när de simmar ikapp och gör volter uppe i luften. Det är en ynnest att få dessa besök och man blir glad i hela kroppen bara av att ha dem nära. Hela andra och tredje dygnet glider vi omkring i den fuktiga dimman och det känns väldigt skönt när den släpper sitt grepp om oss fjärde dygnet. Tyvärr minskar vinden till 4 knop och vrider till västnordvästlig och vi startar motorn för att göra lite distans. När vi seglar söder om Newfoundland får vi en riktig värmebölja. Temperaturen drar sig upp till 25 grader och solskyddsfaktor åker på. Tänk vi som trodde att det skulle bli kallare när vi drog oss längre norr ut… 

Middag i värmebölja på väg mot Newfoundland

Femte och sjätte dygnet bjuder på soligt väder utan någon vidare vind så vi motrar på. Djurlivet här uppe blir mer och mer livligt och vi får sällskap av både valar, delfiner, sälar och ”puffins” (lunnefågel). Det finns nog inga fåglar som är så söta som de små lunnefåglarna. Med sina färggranna näbbar, lite sorgsna ögon och en kort och lite knubbig kropp med korta vingar och orangea simfötter kommer de flaxande och landar på sina fötter som värsta vattenskidåkaren. När de ska upp ur vattnet igen tar de sats allt de orkar och springer på vattnet medan de flaxar som små galningar med sina små vingar och vips så är de uppe i luften igen. 

Lilla Puffin

Ta sats

Åh hej, upp i luften igen!

En vecka efter att vi hade lämnat USA seglar vi in i Conception Bay i ett blåsigt och regnigt Newfoundland. Nu börjar ön visa sin riktiga karaktär. In i bukten drar det vindar på 30 knop och regnet står som spön i backen. Höga berg kantar bukten och det blir som en vindtunnel där Sea Wind forsar fram de sista sjömilen innan vi angör Longpond. Två stora valar följer vår färd in i bukten och både Lasse och jag skrattar av lycka att få ett sådant gediget välkomnande till denna vackra ö. Väl tryggt inne i Longpond lägger sig vinden och kvällssolen färgar hela världen i dess varma sköna toner. 

Newfoundlands ostkust skymtas i dimma

En ensam fiskare utmed kusten

Inloppet till Conception Bay närmar sig 

Två nöjda seglare framme i Conception Bay, Newfoundland 

Nu ska det bli spännande att se hur de kanadensiska myndigheterna hanterar vår ankomst! Vi ringer till myndigheterna i St. Johns och de säger att de kommer till båten om cirka en timme. Två unga kvinnliga tjänstemän kommer och tittar på våra pass och ger oss lite papper på vad som gäller. Enligt dessa två får vi gå iland och handla och göra de nödvändiga ärenden vi behöver för att fortsätta vår segling. Vi blir inte inklarerade i landet utan är i Kanada endast för transit. När Hilma och Svea anmäler sin ankomst får de liknande information, men de tjänstemän som tar hand om Svea säger att de även kan gå på restaurang om restaurangägaren tillåter det. 

Här i Longpond blir vi väl omhändertagna och Newfiesarna är nyfikna och hjälpsamma. Ingen verkar bry sig nämnvärt om Covid och man skjutsar oss till matvaruaffärer och kommer och pratar med oss titt som tätt. Vi blir kvar i Longpond i fem dagar och umgås med Holma och Svea samt fixar värmaren, VHF, tvättar, byter olja i motorn och provianterar för fortsatt segling mot Grönland. 

Trevlig samvaro i Svea. Lina, Pål Lisa med hunden Bertil i knät, jag och Oskar.

Gruppfoto innan vi lämnade Long Pond. Bakre rad: Representanterna för RNYC: No name och Ted Laurentius OCC portofficer och jag. Främre rad Pål och Lina S/Y Svea, Lasse S/Y Sea Wind och Lisa med hunden Bertili famnen samt Oskar S/Y Hilma.

Nu är planen att hitta ett lämpligt ställe för avstamp över till Grönland och vi bestämmer oss för St. Anthonys strax innan Strait of Belle Isles. Vi seglar ut ur Longpond i spöregn och passar på att fiska lite på vägen ut. Jag bara släpper ned harpan med krokar och inom 30 sekunder får jag napp! En stor och fin torsk kommer upp ur havet! 

Storfiskarn!

Vi seglar längs den vackra kusten och det formligen vimlar av fåglar och valar. 

En vacker havssula tar sig upp i luften igen efter ett graciöst dyk 

Havssula 

En eftermiddag går vi in till ett litet ställe som heter Bonavista och lägger oss vid en kaj och här kommer en orolig hamnkapten ut och undrar hur det kommer sig att en utländskbåt befinner vid hans brygga?! 

Fina fiskebåtar i hamnen i Buenavista

Vi berättar att vi har fått ett ankomstnummer och att vi pratat med myndigheterna i St. Johns vilket han nöjer sig med och låter oss ligga över natten. När morgondimman lättat tar vi oss ut i Bonavista Bay där en stor flock knölvalar har morgonmöte. Vilken upplevelse! De stora valarna leker med varandra, deras stora bröstfenor vinkar åt oss när de ligger på rygg och känslan av att se de stora valarna skjuta upp ur vattnet som projektiler så nära båten är både skrämmande och helt magiskt. 

Där det finns valar finns det också massor av fåglar som tar för sig av resterna från deras måltid

En stor hanne tar sikte på oss och ökar farten när han närmar sig oss. Jag backar med kameran och känner pulsen öka, men precis när han är vid båten dyker han under och försvinner ned i djupet. 

Apekatten fokuserar på att fånga valarna på bild

Seglar ut till havs igen efter en natt på ankare

Vacker omgivning i en av ankringsvikarna

Utanför den nordöstra kusten ligger Fogo Island som är den största offshore ön här och för att få en bättre vinkel mot vind och ström för att ta oss till St. Anthonys seglar vi över dit och angör Fogo efter mörkrets inbrott. Vi tar en slappardag innan vi lättar ankare tidigt (04.00) för att ta sista sträckan till St. Anthonys. 

Lämnar Fogo Island 

Njuter av morgonkaffet i morgonsolen 

S/Y Hilma seglar förbi oss

Kaptenen håller utkik

I morgonljusets skira sken seglar alla tre segelbåtar iväg för att avverka de sista 115 sjömilen i Kanadas farvatten. Red sky in the morning sailor take warning! Jo tack, vinden vred från sydväst till en oförlåtande 30 knops ordostan och spöregn. Så med vind och regn mitt i näsan kämpade vi oss fram de sista sjömilen och ankrade upp i St. Anthonys 24 timmar senare trötta och frusna. Efter några timmars sömn kontaktade vi coastguard för att höra om det fanns möjlighet att tanka diesel. De hänvisade till hamnkaptenen som fick kalla fötter som i sin tur kontaktade myndigheterna i St. John. Nu fick vi oss en riktig skrapa av någon tjänsteman som menade att vi hade fått strikta order om att vi absolut INTE fick gå iland!!! Tja så var det ju inte, men ingen idé att tjafsa emot. Hamnkaptenen var dock mycket trevlig och lösningsfokuserad och ordnade med en tankbil som skulle komma till kajen och en butik som kunde ta våra shoppinglistor via mejl. Så dagen efter fick vi levererat både mat och diesel, men sedan var det slut på gästfriheten och vi var tvungna att lämna Kanada. Som tur var såg väderfönstret till Grönland bra ut så de

tre svenska båtarna tog avstamp från St. Anthony’s på Newfoundlands nordvästliga kust den 5:e augusti. 

Lämnar St. Anthony

S/Y Svea lämnar Newfoundland

Nu var det inte bara väder och vind som vi var tvungna att ha koll på, utan här fanns det isberg både på den kanadensiska och Grönländska sidan. Det var verkligen lite extra pirrigt att ge sig av mot farvatten där man kunde stöta på isberg. Lasse hade dessutom väldigt ont i ryggen så det var med blandade känslor vi lämnade Kanadas kust. Solen strålade och vi hade en västsydvästlig frisk bris och Sea Wind länsade med god fart. 

Stormfågel

Äntligen ute till havs igen

Skulle vi se några isberg längs den kanadensiska kusten eller skulle isbergen dyka upp närmare Grönland? Det fanns indikationer på isberg och growlers (större isklumpar som inte visar sig mer än 1 meter ovan vattenytan) skulle finnas på bägge sidor så det gällde att hålla utkik. Isbergen kan man ju se med blotta ögat dagtid och med radarn nattetid men growlers lurar vid ytan och är svåra att upptäcka. Det kändes lite läskigt att veta att det fanns risk att faktiskt köra på något stort och hårt trots att vi var ute till havs. Under första natten hade vi en hård sydvästlig bris och länsade undan med 6-7 knop. Det kändes gött att göra distans och närma sig målet. Vinden avtog under kommande dag och vi slog ut reven i stor och genua för att göra mer distans under dagtid då vi hade möjlighet att se eventuell is. Under andra dygnet börjar barometern rasa från 1019 ned till 991 på ett dygn. Blixtar lös upp himlen i väster och den sydvästliga vinden vred runt ett helt varv och ökade till kulingstyrka. 

Sea Wind Tar både sjö och vind med ro och även om förhållandena ute känns tuffa är det alltid lika lugnt och skönt att komma ned i båten. Efter 4 dygns segling börjar vi närma oss Grönlands is zon och planen var att komma in i zonen 

Iskarta som visar var is iakttagits på den Kanadensiska sidan  

(som sträcker sig 75 sjömil ut från kusten) dagen därpå när dagen börjar gry och vi får ljus igen. Kvällen och natten innan vi angör Grönland blev kall, blåsig och alldeles, alldeles underbar! Vinden slog om till nordlig kuling. Himlen var stjärnklar och Sea Wind jobbade sig sakta framåt i vågorna i bidevind. Nu var det dags att testa min nya flytoverall!! Kvällsvakten blev den bästa på länge. Trots att temperatur och vind ville kyla ned mig så lyckades de inte! Jag kände mig varm och trygg och helt oövervinnerlig. Här seglar vi på Labradorhavet mellan Kanada och Grönland och hav och vind ger vad de kan, men jag bara myser ute i sittbrunnen på Sea Wind! Jag känner mig levande och fokuserad. Vattnet sköljer över däck, vinden biter i mina kinder men ack så torr och varm jag är! Jag är så lycklig att jag inte vill gå ner i båten jag vill bara stå där ute tillsammans med Sea Wind och föra henne och oss till våra drömmars mål. Det här är livet!

När det var 50 sjömil kvar till Grönland, efter fem dygn med varierande vindar brakade vi fram i åtta knop i en nordvästlig kuling så fick vi se vårt första isberg! Det kändes helt overkligt att se det stora isberget sakta glida fram över det isblå havet (som nu höll 4,8 grader Celsius). Grönlands berg tornade sakta fram och ju närmare vi kom desto klarare blev insikten över hur stora och vackra dessa snöklädda giganter var. 

Kaptenen tar oss fram bland isberg i de arktiska kalla vattnen

Isberg- check!

Apekatten i sitt nya älsklingsplagg, flytoverallen

Grönland i sikte

Solen sken och luften var klar när vi seglade in i fjorden mot vår första hamn på Grönland, Qaqortoq/Julianehob. De små husen som låg längs bergssluttningen i Qaqortoq var målade i grönt, orange, rött, lila, blått, rosa, en palett med alla tänkbara färger som vilade i det varma eftermiddagsljuset. Vi var framme i landet där allt är storslaget, vackert, magiskt och drömlikt. Vi var framme på Grönland! Det var en enorm känsla att jag, Lasse och vår lilla Sea Wind tagit oss hit tillsammans. Vi kände oss både tacksamma och stolta över att vi tillsammans hade både modet och kunskapen att genomföra seglatsen till de arktiska farvattnen och ni ska se att vi blev rikligt belönande. 

Qaqortoq, Grönland