2019-01-20- 01-29 Sint Eustatius ”Statia” The Historic Gem

På väg mot Saba stannar vi för natthamn på Statia. Vädret blir dock sämre och vi får nordligt svall och ganska kraftiga vindar. Vi ligger dock tryggt och säkert på vårt ankare trots att det häver och gungar en del. Hamnen på Statia är lite mer skyddad än hamnen på Saba så vi bestämmer oss för att vara kvar på Statia och lämna Saba till framtida segling. 

Ankringplatsen på Saint Eustatia

Ön har knappt tre tusen invånare så här känner alla varandra. I hamnen klarerar vi in för en kostnad av cirka 350 sek. Statia tillhör Holland sedan 1954, men har historiskt sett bytt ägare 22 gånger! Engelsmän, holländare och fransmän har slagits om den lilla ön då den hade en viktig betydelse för handeln mellan Europa och den nya världen. Statia blev en skattefri zon där, bland annat, krut och vapen bytte ägare. Under slutet av 1700-talet bodde där så många som 20 000 invånare och tusentals skepp använde hamnen för att byta sina varor. Idag kan man väl säga att det går lite lugnare till på den lilla ön. Turister kommer hit för att vandra, dyka och titta på de historiska relikerna som finns väl bevarade. 

Kanoner behövdes nog med tanke på hur många som ville ha denna lilla ö

Oranjestad ligger högt över vattnet och är en mysig liten stad

Vägen till synagogan

På ett lekfullt sätt försöker man motivera till återvinning 

Ljudet av tuppar som gal är verkligen en del av de karibiska ljuden

Visst är de vackra?

Pussande hägrar i tamarindträdet

Utan livlina klättrar killen upp i palmen för att ta ned kokosnötter....

Ha, ha, ha .......

The Caribian beauty!

Statia tar väl hand om sin natur och det marina livet. Man måste betala 20 USD för att få ett vandringspass för att besöka de många och fina vandringslederna som är väl utmärkta och välskötta. Om du vill dyka får du tyvärr inte göra det på egen hand utan måste dyka med något av de två dykskolorna som finns på ön. Dykningen här blir på så sätt väldigt dyr då man måste punga ut med cirka 500 sek/dyk och person. Vi gjorde dock ett hål i kassan och beslöt oss för att dyka med en av dykskolorna. 

Vår duktiga divemaster Celine från Golden Rock Divecenter

Underbart härliga Sarah, ägare av Golden Rock Divecenter, kör oss tryggt ut till dykplatsen

Vi åkte ut med båt på ett gungigt hav och hade turen att det bara var vi som var kunder denna dag. Snacka om privat-guide! Jag och Celine (divemaster) hoppar i och simmar till nedstigningslinan medan Lasse sätter på sig sin dykutrustning. 

Min snygga man, i sin nya våtdräkt, plockar ihop sin dykutrustning

Det här är första gången som han ska dyka med en guide. Båten gungar men Lasse får till slut all utrustning på plats och hoppar i vattnet. Det är strömt och ganska höga vågor när han simmar mot oss och nedstigningslinan. När Lasse väl är framme frågar Celine om vi ska påbörja nedstigning och trots att Lasse är andfådd och lite stressad säger han ok. Jag och Celine påbörjar vår nedstigning långsamt och väntar på att Lasse ska komma ned. Jag ser att han kämpar för att komma ned, men lungorna är fulla av luft, våtdräkten inte riktigt fylld med vatten och han är stressad för att ser hur mycket luft han har förbrukat innan dyket ens har börjat.  Lasse förbrukar alltid lite mer luft än mig då han är man, mer kroppsvolym samt inte lika erfaren dykare. När vi väl är nere öppnar sig en underbar värld med de mest fantastiskt färggranna fiskar och vi får till och med se en am-haj. Jag njuter och kollar av med Lasse hur mycket luft han har kvar. Han visar att han har 70 bar kvar och vi har vänt dyket för att ta oss tillbaks till uppstigningslinan. När vi närmar oss uppstigningslinan pekar Celine bakåt och undrar var Lasse är. Jag ser mig omkring. Han var ju här alldeles nyss.. Jag känner hur oron sätter in och vi tittar åt alla håll. Jag är rädd att någonting allvarligt har hänt! När vi stiger upp ser vi Lasse på ytan som nu kommer ned till oss. Vad är det som hänt? Lasse visar att han har slut på luft och tar Celines octopus för att kunna genomföra säkerhetsstoppet. När vi väl kommer upp till ytan berättar Lasse att han hade så lite luft kvar och tänkte att han skulle ligga lite ovanför oss för att luftförbrukningen är mindre på grundare vatten. Problemet blev att det var mer strömt där han simmade och luften förbrukades snabbare. När han väl behövde hjälp var han så långt ifrån sina parkamrater att han inte kunde förmedla sig med dem. Då fattade han beslutet att stiga upp. Som tur var gick allt bra, men vi fick oss bägge en läxa. Jag hade inte lika bra koll på Lasse som vanligt då vi hade en guide som var ansvarig för dyket och blev lite slapp. Vi vet ju bägge två att vi aldrig ska vara mer än en armslängds avstånd från varandra. Lämna aldrig din parkamrat! Dagen efter gör vi ett nytt försök och vi pratar mycket om att ta det lugnt, hålla sig nära sin parkamrat och Lasse slutar att fokusera så mycket på sin luftförbrukning. Dyket blir helt underbart! Lasse hittar tillbaka till sitt vanliga lugn och tittar knappt på sin manometer förutom när jag frågar honom hur mycket luft han har kvar och denna gång kan vi bägge njuta fullt ut av revet och dess invånare.

En mycket lycklig Susanne efter ett skönt dyk

På väg mot djungeln

Dit upp ska vi!

Statia har en fin vandringsled upp till the Quill som är en slocknad vulkan. 

Väl utmärkta leder

Vi packar lite matsäck och vandrar upp i den täta grönskan som växer både på och i vulkanen. Luften är fuktig och det doftar starkt av svamp och förmultnat trä. Små eremitkrabbor kommer rullande över stigen när vi skrämmer dem med våra steg. De kryper in i sina skal och rullar nedför slänten med en faslig fart. Vi hör hönor som kacklar och ser en höna som sittet på en bananstock och smaskar gröna bananer. Bähhhh säger getterna som smyger omkring i djungeln. 

Ett steg i taget mot toppen

Bäh....

Eremitkrabba

Massor av vackra blommor på vägen upp mor toppen

Vissa delar är brantare än andra

Inne i vulkanens hjärta är det en frodig grönska nu

Uppe på toppen av vulkanen kan vi se både ut över hav och land och ned i vulkanens hjärta. 

Utsikten från toppen var verkligen värd promenaden

I diset ser vi Saba

Tiden går fort på den mysiga lilla ön och vi hade kunnat stanna längre, men nu måste vi ta oss till Sint Marteen för Susannes två döttrar Matilda och Saga  och barnbarnet Mio är på ingång om en vecka!  

2019-01-19- 01-22 Montserrat "Emerald Isle"

Vi får en skön slör och plattvatten när vi lämnar Guadalupe och seglar mot Montserrat. Vi har sydostlig vind 16 knop och formligen forsar fram. Skummet yr vitt framme vid bogen, solen värmer oss med sina varma strålar och det är särdeles gött att leva! Det är 42 sjömil mellan Deshais och Montserrat. När vi närmar oss ön ser vi hur det ryker från den ännu aktiva vulkanen Soufriere. Vi känner doften från drakens mun! Ön är hög och karg. Klipporna runt ön ser vassa och farliga ut. Vi får en känsla av Färöarna och Island. Den södra sidan av ön är i vulkanens grepp medan den norra sidan är grön och frodig. Det här gillar vi! 

Närmar oss Montserrat

Det ryker ur den aktiva vulkanen Soufriere

Vi går in i Little Bay på nord västra sidan och ankar upp. Här är det bara ett fåtal båtar då ankringsviken är ganska öppen och kan vara svajig i nordvästlig dyning eller ostlig hård vind. Nu blåser det bara 15 knop ostlig så vi ligger tryggt och lugnt. Vi klarerar in i hamnen och betalar cirka 150 kronor. Tjänstemännen är trevliga och har en avslappnad attityd.

1995 bodde det 11 000 människor på Montserrat som livnärde sig på fiske, jordbruk och turism, men när vulkanen Soufriere fick sitt första utbrott samma år och ödelade hela huvudstaden Plymoth med vulkanisk aska blev det svårt för invånarna att försörja sig.  Många tusen (två tredjedelar av befolkningen) blev evakuerade till säkra zoner och fick bo tillsammans i skolor, kyrkor och andra allmänna byggnader i flera år. Vulkanen fortsatte att med jämna mellanrum att få utbrott och Montserrats befolkning levde med de ständiga nedfallen av vulkanisk aska och än idag är vulkanen aktiv, men har lugnat sig lite. Forskare har daglig koll på vulkanens aktiviteter och det ser inte ut som om den ska somna in än på ett tag. I dag är det endast 4000 invånare kvar på Montserrat. Efter det stora utbrottet 1995 var det många som fick erbjudande att flytta till UK, då Montserrat är en del av the common welth, och gjorde det. Vissa har nu flyttat tillbaks men många andra är bosatta på andra öar runt om i Karibien. 

Sea Wind uppankrad i Little Bay

Regnet hänger över grönskan

Fjäril vingad vilar efter regnet på ett strå

Kolla Mamma jag kan  själv...

Vi tar en promenad i ett regnigt Little Bay och träffar ortsbefolkningen. En sak som är så härlig med de små öarna här i Karibien är att alla är så otroligt vänliga och hjälpsamma. Bara du möter någon på gatan och hälsar lite glatt så skiner de upp och säger: - Hej på er! Välkomna till min ö! Ha en trevlig vistelse här. Tänk om man skulle mötas av detta hemma i Sverige! Nere i byn blir Lasse bjuden på en färsk kokosnöt av Montserrats calypso kung. Han har spelat in cd-skivor och turnerat runt i Karibien, men nu står han i ett gathörn på Montserrat och säljer kokosnötter. Lika glad för det! 

Kalypsokungen av Montserrat och Kaptenen på Sea Wind

Vi träffar även Mr. Rootman som har en alldeles egen beach bar. Stället ser ut som ett ruckel och inga stolar för gästerna finns, men en öl kan du få köpa. Mr. Rootman ser ut som en tvättäkta rastafari, men han säger att han är en rootman. Han sköter sin trädgård och lever av vad den producerar (och det lilla hans beachbar drar in). Jag tittar på hans trädgård och ser ett Akki-träd (de finns bara på Jamaica) och frågar om det verkligen är Akki. –Jo då, säger Mr.Rootman. Han hade varit på Jamaica på 80-talet och tagit med sig frön från Akki och sedan odlat upp ett träd här på Montserrat. Han visar mig alla sina olika örter och vad man kan göra med dem. Man lever när naturen på öarna och vet hur man tar tillvara på det som jorden ger. Det är ett sätt att klara livhanken och dryga ut kassan eftersom mat som inköps i mataffärer oftast är dyrare än hemma i Sverige. 

Mr.Rootman´s  Bar

Mr.Rootman himself visar mig örter som han odlar på sin täppa

När vi promenerar tillbaks till båten börjar det att spöregna igen. Vi tar raska steg på den våta asfalten och plötsligt stannar en bil. Vi hoppar in och får skjuts ända ned till hamnen. En ung kille som var på väg ned till hamnen för att fiska förstod var vi skulle och tog det för självklart att hjälpa oss i det tropiska regnovädret. Som sagt var dessa hjälpsamma människor i Karibien!

Vi hade fått rekommenderat av vännerna på Infinity B att det var värt att betala för en guidad tur runt ön. Avalon-tours skulle man kalla upp på VHF kanal 16. Vi tyckte att det var dyrt när killen ville ha 300 USD för en heldagstur, men vi lyckades få med oss andra seglare så priset delades och blev bara 120 USD för oss två. Guiden tar med oss till ett observatorium där vi får se en informationsfilm om vulkanen och dess aktiviteter sedan 1995. Det är verkligen helt fascinerande att människorna på den här ön orkar vara kvar efter allt som de fått utstått i vulkanens skugga. 

Soufriere sett från observatoriet

Vi åker även in i Plymoth som nu är en säkerhetszoon. Där man bara får vistas om man har tillstånd och sällskap av myndigheter och är i ständig kontakt med dem via radio. 

Två explosiva element Soufriere och Susanne

Resterna av Plymoth och här luktar det svavel

Vår guide var med när vulkanen hade sitt första utbrott och har stannat kvar på ön i alla dessa år. Han visar oss bilder på hur det såg ut innan utbrottet för att vi ska få en uppfattning om hur stor förödelsen är. Han visar oss trevåningshus som man nu bara kan se taket på, vägar som längre inte finns och hela bostadsområden som nu djungeln har tagit över sedan människorna inte längre får vara där och hålla efter sina hus och trädgårdar. Det ser ut som en förlorad stad där djungeln flyttat in och man får anstränga sig för att försöka förstå hur det en gång sett ut. Vi tar oss även ut i de nybyggda områdena där staten har byggt hus till de som förlorat sina hus i vulkanens aska. Enkla bostäder, men ändå ett eget krypin. Vår guide berättar hur det var att bo tillsammans med okända människor i två års tid innan han fick tag i något eget. Inte det lättaste kan man tänka, men det har nog ändå satt sin prägel på dessa människor. Det finns en ödmjukhet och respekt inför människans sampel med varandra och naturen som känns extra tydligt här på Montserrat.

Vi lämnar Montserrat och här ser vi Redonda som ligger norr ut

Från Montserrat seglar vi vidare till St.Kitts där vi bara tar natthamn innan vi seglar mot Saint Eustatius ”Statia”. På vägen är fiskelyckan god och vi fångar både Mahi Mahi, Baracuda och Yellow tail snapper!

Den här Mahi Mahin kämpade väl innan vi fick upp den i båten

För första gången får vi upp en yellow tail snapper och han var nog den godaste fisken i karibien