Nordatlantens stormar och orkaner i mitten på september

Lämnar Grönland och seglar till Azorerna 1719 nm

10 -24 september 2021

Lämnar Timmiarmiit

Efter vår tidiga morgon med möte av isbjörnen lättar vi ankare vid nio-tiden och går sakta ut genom den slingrande kanalen ut till havs. Solen lyser svagt igenom de tunna molnen och de höga bergen som kantar våg väg har under natten fått sitt första snötäcke. 

Nysnö på bergen 

Det biter i kinderna av den kalla luften och nu är det verkligen hög tid att lämna Grönland innan vintern tar sitt grepp om denna vackra ö. Den första biten ut till havs är full med både små och stora isberg, growlers och issörja och vi är glada att det är en stilla dag. 

Lämnar öst Grönland bakom oss

För motor åker vi slalom mellan all is och tittar på den Grönländska kusten som sakta blir mindre och mindre. Vi är alldeles tysta och fulla med tankar och känslor över att lämna denna vackra plats. Jag undrar om den här månaden och om alla de upplevelser vi haft verkligen är på riktigt? Var det en isbjörn som tog vår flagga i morse? Har jag suttit på ett isberg? Har vi vandrat upp på glaciärer? Har vi badat mitt bland isberg? Det är så mäktiga och starka upplevelser att de nästan inte går att ta in när vi nu glider fram i en issörja som dovt bonkar mor skrovet. 

Vad har vi nu att vänta oss på vår seglats söder ut mor Azorerna? Det är i mitten av september och lågtrycken avlöser varandra runt Kap Farvell och orkanen Paulette har lämnat Karibien och är på väg norr ut. Vi har 1700 sjömil av tuffa farvatten framför oss och får verkligen ha koll på vädersystemen så vi inte hamnar i onåd hos Neptun. Sea Wind och vi är väl sammansvetsade så vi känner oss trygga med att det ska gå bra. 

Första kvällen 

Solen kikar fram under första kvällen och isbergen glittrar i kvällsskenet. Här ute möter vi massor av fåglar som vilar en stund på de stora isbergen innan de fortsätter sin jakt på fisk. Stora flockar med tärnor skränar och dyker och jagar varandra. De graciösa seglarna stormfåglarna glider fram mellan vågorna och de små söta, klumpiga lunnefåglarna springer på vattnet med sina oranga, stora simfötter för att få tillräckligt med fart för att lyfta. Både Lasse och jag känner oss lite halv kymiga då det gungar lite och efter en månads kustsegling blir det som att börja segla på nytt när man väl kommer ut till havs. Som tur är går det snart över och kroppen hittar tillbaka till havets rytm. Vi brukar vanligtvis vara väldigt noga med tiderna på våra nattvakter, men denna första natt blir vakterna lite hejkon bejkon och när morgonen kommer är vi trötta som attan bägge två. Det blev 120 nm första dygnet. 

Solen går ned över östra Grönland

Dygn två 136 nm 20-30 knop NO

Nu har vinden äntligen kommit på besök och vi kan segla wing-on-wing. Vi har mellan 20-30 knop nordostligt och gör god fart. Det är fortfarande massor med fåglar som håller oss sällskap. De normala rutinerna till havs börjar sätta in och vi mår bra och njuter av seglingen. Vårt vindroder Wolfgang styr säkert och det här blir en skön natt då vi får sova gott. 

Dygn tre 151 nm stormvarning WNW 25

Vi får lite väder-routing av våra vänner Annika och Björn på båten Moon och nu ser det ut som om vi kommer att hamna i en storm. Orkanen Paulette ligger några dagar fram så nu får vi ta en sak i taget. Det känns inte så roligt att hamna i oväder här ute mellan Grönland och Azorerna. Det är långt från land och det är INTE många andra båtar som tar den här rutten. En liten klump i magen får fäste, men när vi sitter nere i salongen och pratar om hur vi ska hantera ovädret kan man inte annat än att känna sig trygg. Både Sea Wind och kaptenen är lugna och trygga så apekatten kan slappna av och en lilla klumpen i magen går upp i rök. Vi förbereder Sea Wind och oss själva för storm. Vinden ska vrida från väst nordväst till syd sydväst vilket innebär att vi kommer att möta den staka vinden rätt i näsan. Vi försöker hålla upp så mycket vi kan för att ha lite marginal när stormen väl kommer. 

Dygn fyra 131 nm SSW 10 knop

Lugnet före stormen. Vinden vrider mor väst till syd sydväst och är väldigt svag 7-10 knop. Vi stompar fram i 3-4 knop och det är ganska obekvämt och seglen slamrar. När natten kommer för den med sig vind och det blåser nu runt 30 knop syd sydväst. Vi seglar bidevind och gör 4-5 knop. 

Dygn fem 97 nm vindar med stormstyrka SSO 40-50 knop

Ja ha, nu har vi riktigt skitväder. Det blåser syd sydostligt 50 knop i byarna. Sjön är i uppror och regnet öser ned. Vi har en tajt bidevindsbog och livet nere i Sea Wind känns ganska obekvämt. Det lutar och dundrar och bara att gå på toaletten är ett helt företag. Vi försöker hålla kurs så gott det går, men tillslut faller vi av och går mot Newfoundland under några timmar. Jag hör ett konstigt smattrande ljud och det är en lattficka som gått sönder och lattan smätter mot seglet. Vi går ut och tar ned storen och seglar endast med en liten näsduk av genuan. 

Dygn sex 108 nm reparationer efter stormen W15 knop

Lågtrycket drar förbi och vinden vrider mot väst och blir svag. Nu får vi röja upp efter gårdagens tumult. Lasse går ut på däck och lagar lattfickan på storseglet och jag röjer upp nere i båten. Trots att vi är så noga med att sjöstuva blir det alltid något som far omkring när det är oväder. En kaffekopp som åker iväg … trots allt så gick ju allt väldigt bra om än lite obekvämt. Nu är det bara att förbereda sig för resten av orkanen Paulette som ska dra förbi i morgon. Fördelen med henne är att vi får vindarna med oss!

Kaptenen lagar storseglet

Dygn sju 129 nm N 30-40 knop

Med tre rev i storen möter vi resterna av Paulette och hennes rykte var värre än verkligheten. Det kändes lite otäckt att möta en orkan här ute, men när hon väl var här var det som vilken vind som helst. Det är ju klar skillnad att få vinden från aktern så klart men bara tanken på att möta en orkan kan ju skrämma skiten ur vilken luttrad seglare som helst och betänk då att jag bara är en liten ”nyseglande” apekatt… Ha, ha men för var oväder man går igenom ju mer erfarenhet och kunskap får man.  Man lär sig hur vind, hav, båt och besättning samspelar och agerar och reagerar. Vilket i sin tur skapar möjlighet att förutse händelseförlopp och också hur du ska agera på dessa. Det i sin tur skapar en känsla av kontroll och trygghet som känns mycket lättare att bära än en klump i magen. Det kommer förvisso alltid att hända saker till sjöss som man aldrig varit med om men, med en känsla av att man kan fixa det mesta tillsammans kommer man väldigt långt. 

Molnfront på G

Dygn åtta 154 nm N 25

Två rev i genuan och tre rev i storen slörar vi i 6-7 knop en grå mulen dag. Vattentemperaturen har stigit från 2 grader till härliga 17 grader. En gummikord mellan storseglet och travaren har försvunnit så vi får sätta dit en ny. Det rullar på med en härlig fart!

Dygn nio 135 nm NO 18

Två rev i storen och full genua och en knops medström. Life is good!

Dygn tio stiltje och Apekattens födelsedag 62 nm

Hipp hipp hurra för lilla Apekatten idag! Vinden har mojnat totalt och vi tar ned alla segel och ligger och driver.. åt fel håll. Ha  ha, men vad gör väl det när solen skiner och det är kalas! It´s my birthday and I´m gonna Party……

När det tryter med godsaker i båten får man ha lite fantasi...(ser ut som vi tömt toa-tanken)

Efter stormar och orkaner blev det nu helt vindstilla och vi tar tillfället i akt att bara koppla av njuta med god mat och skön sömn. Konstigt nog hade sjön lagt sig stilla också, så ingen hysterisk dyning som fick oss att rulla utan vi bara gled stilla över ett spegelblankt hav. Tänk vilka olika ansikten havet har. Från att ha vältrat sig i höga orytmiska gråa vågor till en atlant blå spegel. Ja, livet till havs är omväxlande kan man väl säga! 

För första gången på hela seglingen ser vi en annan båt på AIS:en och det går rakt mot oss. Efter stormar och orkaner här uppe trodde vi att de var nyfikna på hur det var med den lilla ensamma segelbåten, men inte då! De gick så nära oss, men ropade aldrig upp oss trots att vi låg och drev med alla segel nere. Hade i varit befälhavare på det lastfartyget skulle vi nog kollat hur det var med besättningen på den lilla segelbåten efter alla oväder. 

Dygn elva 117 nm syd SSW 8 knop 

Vinden kommer så sakteliga tillbaks och det blir bidevind och vi gör 4-5 knop. Lugn dag. 

Dygn tolv 156 nm NNW 20 knop 

Nu känns det som om vi nästan är framme med 1458 nm avklarade. Det är grått och regnigt och vi ligger inne i båten och läser och tar det lugnt medan Sea Wind länsar för fullt ställ i 6 knop. 

Dygn tretton 146 nm N 18 knop

Äntligen framme på Azorerna vid ön Flores, men här fick vi inte komma in då deras hamn var förstörd av en orkan. Hamnkaptenen erbjöd sig att ta in oss så vi kunde få proviantera och bunkra. Det var en månad sedan vi kunde proviantera och bunkra så lite sugna var vi väl, men hamnen låg väldigt exponerad i den nordliga vinden så vi beslöt oss att fortsätta till nästa ö som var Faial 120 nm bort. Nu är vi trötta och det är stökig sjö och hård vind, men som belöning för vårt slit får vi äntligen en Mahi Mahi på kroken! Mums så gott det ska bli. 

Flores i sikte

Dygn fjorton 115 nm N 20 knop

Äntligen, äntligen framme i den Azoriska värmen! Hamnkaptenen ropar upp oss på VHF och meddelar att vi får ankra upp i hamnen, men inte gå iland utan måste vänta tills vi blir hämtade för ett COVID-test. Känslan av att ankra upp, hälla upp ett kallt glas vitt och skära upp lite färsk Mahi som vi doppar i en blandning av soja och Wasabi är helt obeskrivlig. En tuff segling är avslutad och nu får vi bara njuta av ” the feeling of accomplishment”. Vi gjorde det! Vi klarade det! Vi älskar det! 

Ön Pico och Faial "just around the corner"

Grönland 12 Augusti- 10 september 500 nm

Grönland drömmarnas land

Sydvästra Grönland

Qaqortoq; Inklarering och första mötet med Grönland

Utsikt från Qaqortoq

Långsides med svenska båten Svea vaknar vi upp i hamnbassängen i Qaqortoq. Snöblandat regn faller utanför Sea Wind. Det är grått och kallt, men ack så vackert när man tittar upp på de branta bergssluttningarna som lyses upp av små hus i alla möjliga färger. Känslan av att faktiskt vara här på Grönland är overklig. Har verkligen vår lilla båt och vi seglat till detta mytomspunna land? Jo, det verkar ju faktiskt förefalla sig så trots allt. Besättningarna på båtarna Hilma och Svea hade COVID-testat sig i USA, så för dem skulle det inte vara några problem att komma in på Grönland. Vi hade inte testat oss så nu blev det intressant att se om vi fick några problem på grund av detta. Vi hade i förväg mejlat en hälsodeklaration till hamnkaptenen i Qaqortoq och när vi träffade honom hade han inga synpunkter på eventuell COVID-testning eller några andra frågor. Han bara konfirmerade att det var okej för oss att ligga i hamnen. Vi frågade var vi skulle gå för att få en stämpel i passet och han dirigerade oss till det lokala postkontoret. På postkontoret lämnade vi in våra pass till kvinnan som stod bakom disken som stämplade dem så snällt och undrade hur länge vi skulle stanna på Grönland. Ja ha, det var tydligen inte svårare än så här att komma in på Grönland. Vi tar oss till hotellet som ligger mitt i stan och här kan man få tillgång till internet om man köper något i restaurangen. Man får ett kvitto med en kod som man knappar in och den gäller i en timme. När vi sitter i restaurangen och tittar ut över den lilla hamnen med lilla Sea Wind där nere blir jag alldeles tårögd. Det känns så stort och mäktigt att vara här och jag känner att jag har utvecklats så mycket både som seglare och människa under de fem åren jag, Lasse och Sea Wind har seglat tillsammans. I september 2015 satte jag min fot på en segelbåt för första gången och visste ingenting om segling och nu har vi tillsammans seglat 30 000 sjömil i Nordatlantens tuffa vatten. Motorbåtstjejen från Åkersberga har blivit en sjöfarare av rang!

Under första natten vrider vinden till en sydostlig kuling och sjön drar in i den lilla hamnen. Båten Svea och Sea Wind ligger och drar ojämt så vi vaknar av det rycker och drar i tamparna. Med lite längre tampar blir det mycket lugnare och vi tar en kopp te innan vi kryper till kojs igen.

Svea har seglat vidare så SeaWind ligger ensam vid den stora båten

Qaqortoq är den största staden på sydvästra Grönland och här bor det drygt 3000 människor. Det finns riktigt fina matvarubutiker som har allt och lite till. Det är alltid lika spännande att besöka ett nytt lands matvarubutiker och se vad de har för spännande att erbjuda. Nu var vi ju på Grönland som tillhör Danmark så här kunde vi köpa riktigt gott danskt rågbröd, leverpastej saltlakrits och potatismjöl som vi saknat. Lite mer udda matvaror (för oss) var val- och myskoxkött som låg bredvid den hederliga gamla fläskkotletten i kyldisken eller varför inte en hagelbössa eller älgstudsare till osten? På Grönland kan man köpa vapen både i matvaruaffären eller på bensinstationen. Det enda kravet för att få köpa en bössa är att du har fyllt 12 år! 

Här har man sina vapen för jakt och för att försvara sig mot isbjörn så de flesta grönländare har nog både en och två bössor i sina stugor. Vi hittar även en vakuumförpackare på Brugsen som affären heter och det blir min nya favoritleksak. Nu ska här vakuumförpackas till både höger och vänster! Att vakuumförpacka färskvaror gör att de får en längre hållbarhetstid och att de tar mindre plast i kyl eller frys!

Färggranna hus pryder Qaqortoqs sluttningar

Qaqortoq

När vi promenerade runt i byn märkte vi att långa Lasse och blonda Susanne var i minoritet. Här var de flesta väldigt korta, lite bruna i hyn med korpsvart hår. Inuiter, eskimåer eller ursprungsbefolkning? De är otroligt vackra med ögon mörka som djupa brunnar och väderbitna ansikten som vittnar om styrka och mod.  Grönländska är ett svårt språk, men flertalet i större städer talar danska och lite engelska. På mindre öar är det bara Grönländska och teckenspråk som gäller när man försöker kommunicera med lokalbefolkningen. 

Grönländsk sötnos

Vackra hemstickade Grönländska tröjor pryder alla

Doppa tårna i vattnet och fiskarna kommer......

Vi utforskade naturen kring Qaqortoq och vandrade längs en stilla sjö som var omgiven av höga bergstoppar. Det finns inga träd eller buskar utan all vegetation är marknära och låg. Det ger ett rent, avskalat och dramatiskt intryck. Bergen står för sig själva stora, starka och stolta medan den marknära grönskan mjukar upp linjen mellan berg och himmel. Vi ser flera av lokalbefolkningen som plockar bär i de grönklädda sluttningarna. Det finns massor av kråkbär att plocka och de är jätte goda att ha i yoghurten. 

Kråkbär

Vacker natur i närheten av staden

Klart och kallt vatten forsar ned från bergen

Våtmark med små gröna tuvor av gräs

Vad finns uppe på berget? Det finns alltid en längtan att utforska vad som finns bakom krönet eller nästa topp. Här hittar vi en fantastisk utsikt över fjordar där de stora isbergen fastnat. Uppe ifrån bergets topp ser isbergen ut som små sockerbitar eller maränger. Isbergen skiftar från gräddvitt till djupblå och antar det mest förunderliga former. Det som att befinna sig i en konsthall med tusentals små isskulpturer. 

En snäll liten hund håller utkik

Precis som på Island står lupinerna stolta och lila

Narsaq/ Tugtotoq/ Glaciärer/ Narsaq

När vi lämnar Qaqortoq är det helt vindstilla och solen gassar från en klarblå himmel. Vi motrar genom ett islandskap i bredfjorden och Narsaq sund och bekantar oss med det nya elementet isberg under kontrollerade former. Isen porlar, droppar, knäpper, knakar och smäller. 

Seglar i ett hav av is

Närmar oss Narsaq

Det är nya läten som för oss alltid kommer att vara förknippade med Grönland. När vi närmar oss Narsaq ligger det ett stort isberg som gått på grund strax utanför den lilla hamnen. Vi går in och lägger oss bredsides med segelbåten Northabout (en båt som seglat runt Arktis två gånger). De nya ägarna är här för att bedriva miljöarbete och i Narsaq ska de plantera träd. 

Sea wind och NorthAbout i Narsaq

Utsikt från Narsaq

Här får alla samma slags kors 

Tvätt på tork

Korpen flyger

Vi stannar bara över natten för att dagen efter segla vidare till en glaciär. Vi vaknar återigen till ett väder med strålande sol, men ingen vind, så det blir till att bränna diesel igen. Glaciären i fjorden går ned till vattnet och nu får vi höra ljudet från glaciären. Det är som ett isberg ”on steroids”. Ljudet från smällarna låter som åska eller gevärsskott. Det dundrar och smäller mellan de höga bergen när stora bitar av glaciären lossnar och hamnar i vattnet. 

En Grönländsk familj kommer förbi och varnar oss för att gå för nära isbergen då de kan kantra

Fenomenet Fatamorgana; en synvilla

Vi hade fått papperssjökort av några seglarvänner och i det området vi befann oss fanns det en vik, på ön Tugtotoq i sjön Ittilek, som var markerat ”natthamn”. Inloppet till viken och själva viken var inte sjömätta utan alldeles vita på sjökorten, men vi tänkte ändå ge det en chans. Sakta närmade vi oss själva inloppet som var en trång S-kurva. Här låg det en del stora isberg som vi tråcklade oss förbi medan vi hade järnkoll på ekolodet för att inte gå på grund. Höga berg på bägge sidor om det trånga inloppet öppnade tillslut upp sig för en paradis-vik.

Sea Wind för ankare i en liten fin vik

Vi ankrade upp i en spegelblank sjö omgiven av gröna kullar och höga berg. Utanför viken ser man fjorden med isberg som sakta flyter förbi. En bäck porlar och korpen kraxar medan vi ser renar som betar på berget. 

Vi kan inte annat än känna full harmoni i denna vackra tavla. Det är så fint att hjärtat håller på att explodera av kärlek till livet! Här skulle vi kunna stanna för evigt känns det som. Vi plockar färska blåmusslor, kråkbär och tar isbergs-is i drinken. Vi vandrar och bara njuter av att bara vi. Vi tar t.o.m. ett snabbt dopp i det iskalla vattnet. 

Är man Viking så är man!

"Freezing my balls off" har fått en verklig betydelse...

 Man kan inte annat än vara lycklig när man är på så vackra platser! 

Så tyst och så stilla

Vi konstaterade att vi hade tur när vi kom in i viken då det var det hösta högvattnet för dygnet. Vi fick därför vänta med att ta oss ut ur viken tills vi har tillräckligt med vatten under kölen, vilket blev tidig morgon. Det är mellan 2-3 meters tidvattenskillnad beroende på var i måncykeln man befinner sig. Mittemot vår fina ankringsvik låg det ännu en glaciär och vi motrade in i fjorden för att ta en titt. Även här var sjökortet vitt så det gällde att ta det lugnt när vi närmade oss den enorma glaciären. Ju närmare glaciären vi kom desto mer is och desto fler fåglar var det. Sea Wind gled mellan krossad is som om hon var ett tillbehör till en gin och tonic. Väl framme stängde vi av motorn och låg och drev mellan is och tusentals vit-fåglar.  Glaciären kalvade små och större isbitar och Sea Wind guppade i vågorna efter dem. Jag (Susanne) hoppade i dingen för att ta bilder på Sea Wind och glaciären medan Lasse tog henne så nära glaciären som han vågade. Att sitta i en liten dinge bland den stora isen och alla fåglar var så mäktigt. Du kommer så nära allt och upplevelsen blir så mycket starkare. 

Apekatten ut i isen för att fota Sea Wind 

Ett av alla fina foton på Sea Wind 

Vi blev helt tagna av upplevelsen med glaciären att vi var helt tysta hela vägen tillbaka till Narsaq. Det är som om hela kroppen behöver tid att smälta de starka intrycken. Natten blev inte heller utan intryck utan bjöd på ett sprakande grönt norrsken. 

Sadrloq

När vi tog oss söder ut gick vi till en liten ö som heter Sadrloq som ligger 16 sjömil från Qaqortoq. Guideboken berättade om en liten traditionell grönländsk by med 30 invånare. När vi närmade oss den lilla hamnen såg det dessvärre inte ut att vara några bra förutsättningar för ankring eller att ligga vid den lilla kajen så vi höll på att gå därifrån, men plötsligt ser vi en grupp barn som vinkar så glatt åt oss att vi inte kan låta bli att gå in till den lilla kajen. Bybor och barn möter oss med stora famnen och en av byborna visar oss ön.  

Sadrloq

Sadrloqs Välkomstkommite

Ön är 600 gånger 300 meter stor och här bor ett drygt trettiotal personer som mestadels lever på fiske och jakt. Trots det lilla antalet innevånare så finns det ålderdomshem, skola, affär och kyrka och begravningsplats. De bor mycket enkelt och har inget rinnande vatten i sina hus. På ön finns det sex barn och de enda leksakerna är en rostig snurr-karusell och en stock som gungbräde, men vi har nog aldrig sett så lyckliga och väluppfostrade barn. De var naturligtvis väldigt nyfikna på Sea Wind så vi bjöd in dem på lite läsk och kaka. De for ut och in, upp och ned, men var väldigt försiktiga med allt de rörde och när lilleman på fem år skulle upp i soffan med skorna på hjälpte de äldre barnen honom kärleksfullt av med skorna. Toaletten på Sea Wind var dagens höjdpunkt. Alla barnen skulle testa toaletten! De stod på kö utanför för att få komma in och göra sitt och testa kranen med rinnande vatten. 

Lille man vid rodret

Barn från Sadrloq

Barn från Sadrloq

Barn från Sadrloq

Barn från Sadrloq

 Lite senare under eftermiddagen skulle jag laga mat och lyfte då på en av stuvarna där vi har vårt konservförråd. Barnen blev helt tagna och alla sa i kör: WOW!!!! Här har man så lite och äter mestadels det som havet ger, så en konservburk med något annorlunda är verkligen WOW. Dagen efter vaknar vi upp av att det dunkar mot skrovet. Ett litet isberg ligger och dunkar emot Sea Wind. Vi går upp och fendrar av ett isberg…. När vi ska lämna lilla Sadrloq får vi en fin bok om grönländsk mat och ett par hemgjorda örhängen av byborna och vi överlämnar ett Boccia-spel till alla de härliga barnen.  

Apekatten får leka med barnen

Då man inte kan gräva ned sina döda har man tillverkat cementlådor ovan jord

Det här ar de gamla gravarna där man kan kika in och se benen från de döda

Både tvätt och val- och sälkött som torkar i solen

Den lilla ekan har ett gevär i mitten som används till att skjuta säl

Fendrar av mot isklumpen

Uunartoq, badar i varma källor som vikingar

Liksom de gamla vikingarna tvagade sig i de heta källorna i Uunartoq gör Sea Winds besättning det också. Vi ankrade upp vid en sandrevel på västsidan av Uunartoq och dimman kryper in. Dimman får isbergen och den lilla ön att se övernaturliga ut och man skulle inte bli förvånad om det dök upp en drake framför stäven. Jag kan aldrig sluta upp att förundras över den varierande vyn från byssan när jag står där och lagar mat. Aldrig den samma, alltid intressant och mestadels helt fantastisk! Dimman lättade efter några timmar och vi slängde dingen i sjön för att ta oss i land och bada i de varma källorna. Iförda sjöställ, mössa och vantar traskade vi till ett litet bås där man i isande vindar bytte om till badkläder. Det är till att vara Viking för att bada i varma källor! Väl nere i den varma källan kunde kroppen slappna av och njuta av värmen från jordens inre. Kikar du åt ena hållet ser du fjorden med alla sina isberg och åt andra hållet tornar höga snöklädda berg upp. Många grönländare som bor i närheten kommer hit med båt på eftermiddagen för att ta ett dopp med sina barn. 

Dimman rullar in

Liiite varmare än badet några dagar tidigare....

Inte bara vikingar badar. En Grönländsk familj njuter av det varma vattnet

Nanortalik

Vi tar oss söder ut mot byn Nanortalik och går igenom en trång led med massor av grynnor och skär. Vi var glada att det var lågvatten så vi kunde se var alla stenar låg (sjökorten har mer att önska på Grönland). 

Sceneriet är magiskt

Lunch-vy

Väl uppankrade värmer kvällssolen och vi sätter oss på däck för att fiska lite. Vi får en liten torsk och några ulkar. Lite senare knackar det på skrovet och vi får besök av några bybor som varit ute och fiskat. De hälsar oss välkomna och vi får en stor fin torsk och en säck med grönländsk potatis! Den grönländska potatisen smakade nästan som mandelpotatis. Vi bjussar på hemgjord snaps och kaka. 

Utbyter fiskehistorier

Dagen efter tar vi oss in i hamnen och upptäcker att i småbåtshamnen har man hängt en stor kätting som spärrar inloppet för djupgående båtar. Den här typen av avspärrningar i mindre hamnar har vi sett på flera ställen. Kättingens funktion är att den ska hindra större isberg från att komma in i hamnen. Vi fick istället lägga oss vid den större kajen bredvid containrar och fiskfabriken. Det lilla hotellet Kap Farvell har internet och här träffar vi på bybon som hälsade på oss dagen innan. Det blir ett riktigt sjöslag med gänget från Nanortalik. I byn finns även ett fint museum, post, mataffär och tankställe. Vi kör vår värmare under kvällarna, men brukar stänga av den under natten. Det är runt 10 grader i båten när vi vaknar på morgonen så vi är väldigt glada för att vår Dickinson värmare värmer upp båten så snabbt. Ska man segla i arktiska farvatten behöver man minst en värmare för att det ska kännas trivsamt och skönt. Öster om Nanortalik finns inga större bosättningar så när vi nu ska vidare gäller det att ha kyl, frys och tankar fyllda. 

Den fina kyrkan i Nanortalik

Ikigait vikingabosättning

Fortfarande ingen vind, men i rejäl tjocka tar vi oss till Ikigait (Herjolfnes).  Ännu en vacker ankringsvik med höga berg och här har det varit en vikingabosättning fram till år 986. Det är mycket sjögräs och kelp på botten på flertalet ankringsställen så det gäller att hitta en ren fläck för att ankaret ska fästa. 

Aappillatoq, skyddade under busvädret

Vi väntade oss busväder om några dagar, så vi tog oss till en skyddad hamn för att vänta ut regn och nordlig kuling. Vägen till Aappillatoq kan inte annat än beskrivas som helt magisk! Berg med svarta taggiga toppar med slöjor av dimma som smeker berget i midjehöjd reser sig över tusen meter högt var sida om fjorden och det är så vackert att vi tappar andan! Det är som att titta på en IMAX film på Cosmonova eller är det Sagan om ringen eller Harry Potter och dementorerna är på väg? Hur mycket vackert orkar man med att se? Synintrycken från den här resan kommer för alltid vara inetsade på våra näthinnor och förhoppningsvis kan vi plocka fram dem och njuta av dem när vi vill. 

Aappillatoq

Vår ”busvädershamn” Aappillatoq” är en liten fiskeby som ligger insprängd i berget. Måsar och korparnas läten fyller luften med lite ackompanjemang från vattenfallet som porlar strax utanför våra fönster. Det är en vacker plats omgiven av höga snöklädda berg, men här fick vi ankra och ankra och ankra om …..Med lös lerbotten som störtar från 5 till 12 meter med massor av sjögräs och kelp hade ankaret inte det lätt att få fäste. Kulingen och regnet kom och så draggade vi. Kapten körde 2500 rpm back och nu sitter väl ankaret….Jo då ett tag, men klockan tre på morgonen gick ankarlarmet igång igen. Kolsvart, kuling och regn ska det alltid vara när det händer saker. Iklädda pyjamas hoppar vi in i våra flytoveraller, fodrade stövlar och kan möta vilket busväder som helst. Overallerna är vindtäta och varma som en sommardag. Man känner sig trygg, varm och redo. Vi lägger om huvudankaret och sätter ett extra ankare och efter det blir livet lite lugnare. I två dygn tjuter kulingen i riggen och vi bara myser ombord med god mat, läsning och kortspel. 

Sea Wind för ankare i Aappilattoq

Myr ull

Hela ön fick njuta av vacker dragspelsmusik

Sea Wins besättning är på topp!

Kapten i sin mysiga flytoverall

Ut i vildmarken

Prins Christians sund

Vi ska nu ta oss över till ostsidan och det gör vi genom att gå i Prins Christians sund. Vi slipper med andra ord ta oss runt den beryktade södra udden Kap Farvell där man kan förvänta sig starka vindar och många isberg. Istället glider vi fram mellan höga snöklädda berg, djupa fjordar med ljusblå glaciärer och otaliga vattenfall som landar i det turkosa glaciärvattnet. I närheten av glaciärer samlas massor med is och vi kör sakta Sea Wind genom ismassan. De ”growlers” som är svårast att upptäcka är de som ligger i vattenytan utan att sticka upp som blivit genomskinliga som glas och en del isbitar får allt lite blå bottenfärg på sig när de dunkar in i stackars lilla Sea Wind. I slutet på Prins Christians sund ligger Kerasassuaq väderstation där man kan lägga sig vid kaj. Här hade vi hoppats på att få lite uppdateringar om väder- och issituationen innan vi gav oss av norr ut på ostsidan. Vi hade haft lite svårt att få uppkoppling med SSB-radion och hade inga nya väderprognoser och ville vara väl förberedda inför seglatsen upp på den tuffa ostsidan. Det är 300 sjömil till nästa bosättning och VHF-station. Här är man utlämnad till sin egen förmåga att hantera väder, is och den karga vildmarken. Oturligt nog var informationen i guideboken från 2014 och nu var väderstationen övergiven. Vi fick dock tag i Aasiaat radio som var behjälpliga med väderinformation. 

Överallt går glaciärer ned i Prins Christianssund

Lagt till vid Kerasassuaq väderstation 

Östra Grönland

Under vår tid på ostsidan försökte vi, i enlighet med kustbevakningens krav, kontakta Aasiaat radio på SSB-radion för positionsrapporter var sjätte timme när vi var ute till havs. Det var inte det lättaste på grund av de atmosfäriska förhållandena, så vi skickade även vår position via mejl kvällstid efter solens nedgång då det var mer gynnsamma förhållanden för radiovågorna. Vid ett par tillfällen fick vi inte iväg någon positionsrapport och blev både uppropade av det danska flygvapnet och kustbevakningen. De hade till och med ringt våra kontaktpersoner hemma i Sverige och frågat om vi hade någon satellittelefon vilket vi inte har. De hemma blev naturligtvis oroliga och skickade ett mejl om att vi skulle höra av oss till dem snarast. Vi fick hjälp med att reläa ett samtal hem via Aasiaat radio och alla oklarheter reddes ut. På Grönland vet man att havet, vinden och isen kan ställa till det för fartygen och skojar inte bort försenade positionsrapporter utan agerar snabbt och effektivt. Det kändes skönt, men samtidigt blev det en stressfaktor när det inte gick att få iväg en positionsrapport i tid. 

Danska kustbevakningen ute och letar efter oss

Om vi tyckte att sydvästra Grönland var storslaget och kargt var det ingenting mot Grönlands östra kust. Hela landskapet blev så mycket mer dramatiskt och storslaget. Den mjuka grönskan som omhuldat de stora bergen försvann mer och mer och bergen blev allt mer snöklädda och kala. 

Istäcket och snön över land såg ut att fortsätta ut i evigheten med endast några små svarta toppar som kaxigt bröt igenom den vita manteln. Isbergen blev större och fler och samlades stora skaror i slutet av fjordarna och blev mer närgångna på ankringsplatserna. Sjökorten fick fler och fler vita fläckar och de kartlagda områdena kunde visa flera minuter fel eller helt enkelt sakna information. Ibland seglade och ankrade vi, enligt sjökorten, på land.  Det var en utmaning att snirkla sig in i fjordar och små sund med stora isberg för att komma till en natthamn, speciellt i dålig sikt. En eftermiddag när vi skulle angöra Qajartaliq svepte dimman in och vi fick radarnavigera med sjökort som inte stämde och stora isberg i vår väg. I situationer som dessa känner man sig ganska liten och får inse sin begränsning och ta det väldigt lugnt. Allt gick trots allt bra och inget är som den goa känslan när ankaret sitter tryggt i botten och vi tar vår angöringssnaps i sittbrunnen!

Det var en speciell känsla att ge sig ut på denna kust där vi var helt utlämnade till oss själva. Det kändes både lite läskigt och helt underbart. Vi var väldigt glada över att vi hade en guidebok med utmärkta natthamnar för här duggar de inte tätt (7 stycken på 300 sjömil). 

Kuugariot Lindenow fjord

Efter en lång dag till havs glider vi in i Lindenow fjord och tar oss in till en ankringsplats som ligger insprängd mellan svarta, kala, runda klippor och i fjärran lyser snön från otaliga glaciärer. När väderprognosen för vårt område visar nordlig kuling bestämmer vi oss för att stanna en dag och ger oss ut på en vandring upp till glaciären. Trots den utlovade kulingen till havs får vi en lugn och stilla dag i land. På en kulle ligger ett litet hus där sjöfarare kan söka skydd. Det finns en järnspis, kamin och madrasser och en gästbok där vi hittar ett inlägg från en svensk seglare som sökt skydd här på grund av is och stormar i slutet på 90-talet. Nu när vi är i områden där det kan finnas isbjörn tar vi med oss en bössa för att kunna skrämma bort björnen om den skulle vara allt för nyfiken eller aggressiv. 

Hilton Hotel

Utsikten från glaciären är helt magnifik

När vi klättrat upp på glaciären och ser ut över ett land som är lika kargt som ett månlandskap på ena sidan och en bergskedja med glaciärer, vattenfall och en smaragdgrön fjord på andra sidan kan man inte annat än känna sig ödmjuk och tacksam över att få stå där tillsammans med sin livskamrat och bara förundras över denna vilda kust. Här är så tyst här att det ringer i öronen. Vi har nog aldrig upplevt en plats med en så ”öronbedövande” tystnad. Det är som om hjärnan måste hitta på något eget ljud för att fylla ut det vakuum tystnaden skapar. Den moderna människan får sällan möjlighet att uppleva tystnaden på riktigt och för oss känns precis lika mäktigt att få vara med om tystnaden som att se den storslagna vyn. . 

Ofattbart härligt!

Grydevik, sitta på ett isberg

Uppankrade i Grydevik

När vi fortsätter norr ut passerar vi Kap Wallö och går in i Kangerdluaraq fjord där det finns ett intjack i berget som kallas Grydevik. Här ankrar vi på 20 meters djup och lägger ut två linor i land från aktern. Det är första gången som vi har den här typen av ankring och det fungerar riktigt bra. Vi ser det obligatoriska vattenfallet från fönstret i byssan och hör hur det forsar glaciärvatten nedför berget och ett mindre isberg glider omkring inne i ”grytviken” De större isbergen kommer inte in här då inloppet bara är 10 meter djupt. När vi lämnar Grydevik ökar vinden när vi kommer ut till sjöss och vi får den rätt i näsan med gropig sjö så vi beslutar oss för att ta gå tillbaka istället för att stånga oss blodiga i 30 sjömil till nästa möjliga ankringsvik. 

Inne i fjorden är det lugnt och vi utforskar de stora isbergen som fastnat inne i fjorden och nu kan jag inte håla mig längre! Jag bara måste få känna hur det känns att sitta på ett isberg. Vi väljer ett som ser stabilt ut och iförd min flytoverall och isdubbar segar jag mig upp på isberget. Ha, ha det är hur halt som helst och jag får stå på knä för att håll balansen, men det är något magiskt att få känna tyngden och den släta blöta ytan under mina händer. Is som kanske är tusentals år ligger nu under min hand. Kan den berätta sin historia? Jag tror att jag hör den….

Happy Girl!

Många och stora isberg inne i fjorden

Lasse kommer med dingen för att hämta sin Apekatt

Kontrasterna mellan den storslagna, vilda och kalla miljön och Sea Winds varma och ombonade lilla bubbla är större än någonsin och vi inser att det är just det här som gör en sådan här resa möjlig och så fantastisk dvs möjligheten att få känna sig trygg i en miljö där man annars kan vara ganska utsatt.

Qudleq att ankra i ett grustag

Näst sista ankringsplatsen blir på ön Qudleq som ligger ganska oskyddat och tar in en del svall och botten verkar bestå av sten och mer sten, men tack vare att det var svaga vindar räckte det med att skicka ut närmare 80 meter kätting på botten för att få en god natts sömn innan sista etappen på 75 sjömil upp till Tingmiarniut. Nästa morgon lättar vi ankar och avseglar mot den uppåtgående solen. 

The Grand Finale

Tingmiarmiut skulle bli vår sista hamn på Grönland och anledningen till att vi bestämde oss för att ta oss dit var att vi fått tips av en grönländare att det fanns möjlighet att se isbjörn här uppe. Bergen blir vitare och vitare och snö och is går rakt ned i havet och fortsätter i all oändlighet. Miljön blir kalare och här finns inga gröna växter utan bara någon sorts lava som färgar bergen gula. Isbergen trängs i inloppet till vår ankringsvik, men vi lyckas ta oss förbi dom och snirkla oss in i den skyddade viken. 

 

Den gamla väderstationen i Tingmiarmiut

Resterna från en övergiven väderstation ligger kvar i land och vi väntar ivrigt på att få se en isbjörn. Vädret slår om och vi får en dag med kuling och regn och ligger bara och myser i båten, men när vädret lugnar ned sig vill vi i land för att se om vi kanske kan få se en björn innan vi lämnar Grönland. Natten kommer och vi sover gott i den skyddade viken och när morgonen kommer går Lasse upp tidigt för att försöka få ned e-mail och väder på kortvågsradion. Pang! Han hör en konstig smäll och går ut för att titta vad det kan vara. Är det ett isberg som krockat med oss? Hm, det brukar inte låta så här. Lasse ser svallvågor runt båten och upptäcker att vår flaggstång och flagga ligger och flyter ett par meter från båten. Hur i hela friden har den hamnat där?? Oj, där var visst en isbjörn!! Björnen har brutit av flaggstången och dragit ned flaggan med sin mun eller tassar.  

 Där står vi i pyjamas och morgonrock med en isbjörn ett par meter från båtens akter. Fram med kamera, bössa och ett par kastrullock. Björnen tar tid på sig och leker med flaggan och flaggstången och börjar sedan simma mot oss. Björnen sniffar med nosen och höjer sitt huvud över vattenytan. Tänk om han försöker komma upp i båten? När björnen bara är någon meter från båten smäller jag i kastrullocken och det gillar den inte så den vänder sig ned i vattnet och fortsätter att leka med flaggan en stund innan den tar sig upp ur vattnet för att undersöka den övergivna väderstationen för att sedan lufsa iväg. 

När björnen hade försvunnit kunde vi inte tro att det är sant! Tänk att vi fick se en av de utrotningshotade isbjörnarna på så nära håll. Den var så fin och lekfull trots att den är ett av jordens farligaste rovdjur kan man inte annat än att älska den. Nu hade vi fått se allt vi drömt om och det var dags att lämna Grönland för två veckors segling mot Azorerna. Det var ett känslosamt farväl när vi gled ut mellan isbergen och bergstoppar pudrade med nysnö. Grönland har varit en helt unik upplevelse som inte går att jämföra med någonting annat vi varit med om och våra ändrade planer blev bättre än vi någonsin kunnat ana så försök att se hinder som en möjlighet till något bättre! Det gör vi!