Mars- Maj 2020 Segling från Bahamas till USA, besök av Clara samt segling längs                                     USA´s ostkust i COVIDs bakvatten 1953 nm 

Segling från Bahamas till Fort Lauderdale USA 135 nm 

Vi lämnar Bahamas, Great Harbor Cay i stålande sol och ostling vind 12 knop. Hissar fullt ställ och får en underbar slör. Det känns lugnt och tryggt då vi gått samma väg tidigare och vi vet att det gäller att ha koll på golfströmmens riktning och all den trafik som rör sig i Providence Chanel. Under den här segling vill vinden inte rikigt bestämma sig och autopiloten har lite svårt att hålla kurs när vinden avtar och strömmen blir den kraft som vinner. Rätt som det är får vi back i den utbommade  genuan och spirbommen går av! Det är ingen dramatik, men det känns synd på vår fina teleskopiska spirbom. Efter den här incidenten blir det preventer, inte bara på storbommen utan även för spirbommen när vi använder den. Man lär sig av sina misstag! 

Vi har planerat ankomsten väl och kommer in till Fort Lauderdale mitt på dagen och ankrar upp bland tre andra svenska båtar; Nausica, Samantha och Lady Bird. Lake Sylvia är nästan det enda stället du tillåts ankra i Fort Lauderdale och det är en väldigt skyddad ankring. Inklareringen går smidigt. Vi tar bara en Uber till tull och immigrationsmyndigheten och får vår stämpel i passet. 

Jag (Susanne) har bokat resa hem till Sverige så nu har vi ett par dagar innan det är dags att resa hem. Vi hade gärna rest hem samtidigt, men vi hittade ingen lämplig plats eller rimligt pris för att lämna Sea Wind här i Florida så nu åker vi hem i två omgångar. Vi får några sköna dagar att bara vara utan att behöva tänka eller planera inför kommande segling. Ibland behöver man verkligen stanna upp för att inse hur bra men har det och hur mycket man tycker om att vara tillsammans. Min underbara man uttryckte det så fint en kväll när vi satt och just bara var..

”-Jag är så kär i dig. När jag tittar på dig blir jag alldeles varm i hjärtat. Ibland måste jag titta bort så hjärtat inte exploderar!” 

Kan man få en finare kärleksförklaring? Lasse stannar kvar och jobbar med båten medan jag reser hem och bara frossar i att umgås med barn, barnbarn, systrar, pappa och vänner. Under den här resan händer något fantastiskt. Min yngsta dotter och jag har inte haft någon fungerande kontakt under ett långt tag, men nu lyckades vi mötas på samma våglängd och fick återknyta kontakten! Ni kan inte ana hur lycklig jag är för detta! Det är som om ett stort ok har lyfts från mina axlar och hjärtat är så fyllt av glädje och kärlek! Inget är som att få hålla om sina barn och visa sin kärlek, få träffa sina barnbarn och bli en del av deras liv trots att man är sjörövarmormor och inte finns där i vardagen. Att inte finnas där i vardagen är en av de saker man får betala för att leva ett liv som seglande vagabond och ibland gör det mer ont i hjärtat än annars, men det finns ju trots allt möjligheter till att hålla kontakten via sociala media och videosamtal om man redan har en god kontakt. Att försöka lösa konflikter på distans är inte lätt. Vissa saker behöver lösas face to face helt enkelt. Jag bjuder med Clara till båten så att vi ska få mer tid tillsammans och att hon ska få lite insikt i vilket slags liv hennes mamma lever nu för tiden och till min lycka tackar hon ja!! Det är första gången som Clara reser så långt, så det känns skönt att vi är två åtminstone på ditvägen. Clara inrättar sig i båten snabbt och vi passar på att göra utflykt till Shark Valley där vi fick se alligatorer både stora och små bäbisar. 

Jag och Clara gör oss redo för att möta Alligatorerna

Mamma räddar sin unge från alligatorn

Vi hade hört om något virus som kallas Corona, men det var ännu inga alarmerade nyheter eller restriktioner och i Fort Lauderdale fortgick ”springbrake” med hundratals ungdomar som festade på beachen och hade allmänt roligt. Corona var fortfarande bara något som kunde göra en bakis om man drack för många…Inte kunde vi ana att bara en vecka efter Clara varit på besök skulle alla restauranger, barer och även beachen vara helt stängd och gatorna gapa tomma med undantag för några ensamma själar på promenad samt poliser som hade som uppgift att se till så att det inte uppstod folksamlingar. Men nu var nu och vi njöt av värmen och gick och såg en helt fantastisk show på restaurang Mai Kai.

En helkväll på Mai Kai

Här dansades och sjöngs på olika polynesiska vis och både dansare och musiker var superproffsiga. När vi klev in på restaurangen var det som att förflytta sig till söderhavet. Det var en riktig härlig upplevelse! Det här blev en riktig lyxvecka med så mycket kärlek och glädje och det var väldigt mysigt att Lasse och Clara fick lära känna varandra lite bättre. Tänk att det kan vara stort att bara få hålla om sin unge och få säga att man älskar henne utav hela sitt hjärta!

Lyxiga drinkar intas på Madonnas place

Beachen i början av Covid

En vecka senare

Lasse som hade bokat resa till Sverige fem dagar efter att vi kom till Fort Lauderdale fick i sista minuten det chockartade beskedet att USA skulle stänga sina gränser! Hade han hunnit åka iväg hade han varit fast i Sverige och jag ensam i båten i USA. För hur länge visste vi inte då utan var bara tacksamma över att jag hunnit komma tillbaka och att Lasse inte hunnit åka. Vi var åtminstone tillsammans i Sea Wind i dessa märkliga tider, men hur blir det nu för Clara? Hon skulle ju åka hem bara ett par dagar efter Trump hade stängt den Amerikanska gränsen. Vi tittade på nyheterna och det verkade inte som om det skulle blir några problem för svenskar att ta sig hem, men situationen ändras snabbt från dag till dag och rätt som det var fick vi meddelande om att hennes hemresa var inställd! Nu började vi bli lite nervösa för Claras skull och försökte boka om hennes resa. Hon har ju två barn hemma i Sverige och kan ju inte sitta fast hos sin mamma i alla evighet, även om jag hade tyckt att det hade varit väääldigt mysigt att få behålla henne hos oss. Ombokningen gick bra och hon skulle nu åka från Miami istället för Fort Lauderdale en dag tidigare än beräknat och det skulle bli ett byte i Paris istället för direktflyg till Arlanda. När Clara hade landat i Paris hör hon av sig och är alldeles förtvivlad. Flyget från Paris till Stockholm existerar överhuvudtaget inte! Hon försöker få hjälp utav Norweigan airs personal, men de säger bara att hon måste köpa en ny biljett. Hon hittar en biljett som går med Norweigan från Paris till Oslo och sedan övernattning på Oslos flygplats och kalaset går på nästan 7000 SEK! Hu, vilka dagar detta var! Vi var så oroliga för att nästa flyg också skulle bli inställt och att Clara skulle bli strandad i Paris. Hur som helst kommer hon med flyget till Oslo och sover på en bänk på flygplatsen. Hon får inte lämna flygplatsen för Norge har också stängt sina gränser. Hela världen har blivit små öar av karantäner! Morgonen kommer och nu är det dags för den sista biten hem till Sverige. Utanför gaten sitter bara tre andra passagerare och väntar och Clara är riktigt orolig för att planet ska vara inställt, men hon kan pusta ut då personalen tar emot de tre passagerarna. Planet fylls med flygplanspersonal som ska hem till Sverige och de serveras kaffe medan de tre passagerarna sitter trötta i sina stolar utan att bli erbjudna kaffe! Jag måste verkligen säga att Clara, som reser för första gången på egen hand, verkligen var tapper som fixade alla motgångar och den långa resan hem! Well done Clara! Vi hoppas att hon inte blev allt för avskräckt av upplevelsen utan faktiskt vill komma tillbaka till oss när allt lugnat ned sig med Corona viruset. 

När mammas älskling väl var hemma var det nu dags att fatta beslut om vi skulle investera i en watermaker. Vi har sedan vi lämnade Sverige för tre år sedan funderat och funderat. Tar den mycket energi? Kommer det att låta mycket? Kommer vattnet att smaka gott? Var ska vi placera alla delar? Ska vi verkligen ha ytterligare en sak som måste underhållas och lagas? Nu hade vi hittat en enkel modell som var förhållandevis billig som hette Seawater Pro. Det var ett litet familjeföretag och vi besökte deras lokaler i Fort Lauderdale och blev så väl mottagna. Det fanns ingen hejd på deras tjänstvillighet att svara på frågor eller hjälpa till så vi fick ett gott intryck av både företaget och produkten. Sagt och gjort nu blev Sea wind med watermaker! När man långseglar i en liten båt är det alltid lika spännande var man ska installera nya manicker då de flesta utrymmen redan är fulla av ”bra och ha saker”, men vi lyckades stuva om lite och hittade bra placeringar för både filter, motorer och membran. 

Alla delar till watermakern

Filter och timer installeras bakom toaletten

Membranet fick plats under en stuv i salongen

För varje dag som gick stängdes Forida mer och mer och nu kändes det väldigt lägligt med att vara självförsörjande på färskvatten. I affärerna är det nästan upploppsstämning och folk hamstrar konserver och toalettpapper, så det blir lita annorlunda att proviantera för vår färd norr ut. Helt plötsligt blir alla framtidsplaner väldigt osäkra, men vi bestämmer oss för att segla vidare norr ut ändå. Vi tar en dagsetapp till North Palm beach och träffar våra vänner Kaj och Pavlina på den fina och stora motorbåten Ammonite. Alltid ska det vara något som behöver fixas och just nu är det vår ankarlanterna som inte fungerar som den ska. Vi får hänga med Kaj och Pavlina i deras lyxiga hyrbil och hittar en båttillbehörsaffär där vi köper en svindyr ny kabel som ska fixa biffen med den trilskande ankarlanternan. När vi väl ska dra ut den gamla kabeln ser vi att det är ett brott på den så vi bara klipper av den trasiga biten och vips så fungerar allt som det ska! Lycka är att ha en fungerande ankarlanterna! Särskilt med tanke på att vi nästan alltid ligger för ankare. Vi får en tur ombord Ammonite och det är fascinerande att glida omkring i en båt som har bubbelpool, flera frysar, kylar, tvättmaskin och torktumlare och heltäckande mattor. Allt ser så perfekt ut och det är verkligen inget som saknas. Kvällen bjuder på matjesill och nubbe och nubbevisor så klart! Tack Kaj och Pavlina för en super trevlig kväll.

Ammonite

Kaj visar sitt fina utekök på Ammonite

Det tar oss tio dagar att segla norr ut till Oriental med ankarstopp var natt och vi får se så många vackra och ödsliga ankringsvikar på vägen. Det är märkligt att man inte ens reflekterar över att man inte har varit i land på flera veckor utan att det är en helt naturlig tillvaro att leva på båten. Det hjälper ju till att vi ser nya platser och inte ligger stilla på en och samma plats så klart, men det är ändå ganska fascinerande att det känns så naturligt. 

En tidig morgon lämnar vi ankringsviken i ICW  och dimman gör det trollskt

Överallt häckar fiskljusen i sina bon
 

Långa delar av ICW är ren vildmark

Fiskljusen är ute på jakt till sina ungar

En tupplur i solen är aldrig fel

Vissa delar av färden norr ut tar vi ute till havs

God mat ombord är en av de viktigaste sakerna för en trivsam tillvaro

När man inte kan komma iland och tvätta får det bli handtvätt ombord

Vattnet i iCW är brunt men delfinerna trivs och frodas här

När det blir långt mellan platserna att proviantera är det bra att det finns torrjäst ombord

Nöjd besättning är bra besättning

Go medvindssegling längs USAs ostkust 

Påskfirande i Corona-tider

Ju längre norr ut vi kommer desto kallare blir det. Nu är det skönt att ha en kamin ombord.

Dingy-driftning i Oriental

Magisk morgon 

I Oriental är det två veckors karantän så vi får inte gå iland här heller, men som tur är har vi vännerna Johan och Maria på Samatha och Anders på Nausica som ligger här och har varit här länge. De hjälper oss att handla och lämnar matvarorna på karantänbryggan där vi plockar upp dom. Det är gött med fina vänner! Vi blir inbjudna till en liten dingy-drifting (man träffas i sina jollar och knyter ihop dom och driver med strömmen medan man har lite gott att drick med sig) i south river som ligger åtta nm från Oriental. Det blir ingen direkt drifting men alla knyter ihop sina dingar och försöker hålla distansen för att minska smittspridningen av Covid. För egen del känns det som vi redan har varit isolerade på båten så länge att det är högst osannolikt att vi skulle bära på någon smitta, men det räknas tydligen inte. När vi lämnar Oriental fortsätter vi upp i Pungo river och nu har vi vår första tornadovarning! Vi hittar en lämplig ankring och lägger ut rejält med kätting. Vi har ju ingen aning om vad som händer om det kommer en tornado. Kommer Sea Wind och besättning flyga upp i det blå? Det ligger ytterligare en segelbåt i viken och de hör av sig och undrar om allt är okej med oss. Det känns lite pirrigt när vinden ökar och regnet anfaller oss och det låter som om en hammare slår på taket. Vi lyssnar på VHF-vädret och får höra att det värsta är över och att tornadon har passerat en bit ifrån oss.

Massor med vackra fyrar i inloppen till ICW

Efter en dagstur på ICW är det gött med en ankardram

Lugn och stilla ankring 

Solskenskaka med äpplen och kanel

Salong Sea Wind för tjänstgöra i Covid-tider

På väg upp mot Washington åker sjöstället på 

Jag tar upp snubberlina och ankare en tidig morgon

 Vi är ju på väg upp till Washington för att Lasse har en tid hos den Svenska ambassaden för att göra ett nytt pass. Tanken var att han skulle göra ett nytt pass när han var hemma i Sverige, men nu blev ju resan till Sverige inställd. Vi ska upp i Chessapeak bay och in i Potomac river för att ta oss till Washington och vi stöter på ”hazardous weather” med 35 knop rätt i näsan och branta korta vågor som nästan stoppar Sea Wind. Nu blir det till att leta efter skydd och vi hittar en liten vik som heter Breton bay där vi ankrar upp. Man kan nästan inte tro att det blåst så när vi ligger och njuter av solen i lä av land. Här är alldeles stilla och vi pustar ut och äter gott. Dagen därpå fortsätter vi upp i Potomac river hela vägen till Washington och angör vår ankringsplats efter solen gått ned. Vi ser lamporna från alla skyskrapor och det belysta Washington monument och det är så stilla och vackert! Många seglare drar sig för att ta sig vägen upp i Potomac river, men det är seglingen väl värt att få ligga för ankare mitt inne i Amerikas huvudstad! OCC har en portofficer här som heter Scott Berg och han hälsar oss välkomna på COVID-säkert avstånd. För 10 USD/dag får vi lägga dingen i marinan, använda duschar och tvättstuga samt använda Yachtklubbens adress om vi behöver beställa något från internet. På gatorna patrullerar mängder med nationalgardister för att hålla koll på att folket följde de givna reglerna. När vi funnit oss till rätta får vi ett meddelande från en seglingsbekant som vi träffade på Curacao för två år sedan. Hon har en vän som bor ett stenkast från vår ankring och förde samman oss med Brita Askey. En österrikisk kvinna som i sina unga år tyckte att Österrike var för litet för henne. Hon flydde fältet och har sedan dess levt ett rikt och spännande i liv på olika platser på jorden. Hon öppnade upp Washington för oss och tog oss under sina vingar. Visade oss runt och bjöd hem oss på drinkar och middagar. Washington hade inte varit det samma utan härliga Brita. Lasse får sitt pass gjort på ambassaden och när det är klart ska det hämtas ut i Boston. Att turista i den gröna och vackra staden Washington under en COVID-pandemi är väldigt speciellt. Alla vackra hus och gröna parker finns ju där att beskåda även om museer och restauranger är stängda. Jag hade inte alls trott att Washington skulle vara så vackert men blev glatt överraskad över den mysiga och vackra staden med sina bevarade grönområden. Grädden på moset är att det inte finns några turister ute. Det är bara vi och Washingtonborna som traskar runt i denna vackra stad. Vi har alla fina sevärdheter för oss själva! 

Sea wind för ankare i Washington

Lasse utanför Svenska Ambassaden. Nytt pass på G!

Washington monument helt utan turister

Är Mr.Trump hemma tro?

Staden lämnar över till de små korrarna

En näktergal sjunger så vackert för oss

De hemlösa sover på Washingtons gator 

Jag och vår nya vän Brita

När vi lämnar Washington beger vi oss norr ut i Chessapeak bay när vi väl kommit ut ur Potomac river. Alla pratar så gott om Chessapeak, men de dagar vi seglade där var ganska stöniga med kryss och tjoppig sjö. På vår väg norr ut tog vi tillfället i akt att besöka Annapolis där våra dansk/svenska vänner Mads och Lotta låg med sin båt Looma IV. De skulle sälja sin båt och flytta tillbaks till Portugal där de numera är bosatta. I processen med att sälja båten fanns det ju så klart en mängd saker i båten som de behövde bli av med så Sea Wind fick nöjet att bland annat köpa en frys och ett blåtands-headset för kommunikation sk. ”marriagesaver”. Att ha en liten frys ombord ökar verkligen komforten och speciellt när vi fiskar mycket kan vi nu slänga fina fisken i frysen till ett annat tillfälle och slippa äta fisk tills vi storknar. De nya blåtands-headseten är riktigt bra när man ska ankra. Den ena står ju vid ratten och styr med motorljudet i öronen och den andra står framme i fören med vinden i ansiktet och det blir lätt kommunikationsmissar när man inte hör vad den andre säger. Nu kan vi prata i normal samtalston och det känns nästan som när vi träffades och vi pratade med varandra i telefon, som Lasse sa : man blir ju nästan nykär…

Lotta och Mads på besök i Sea Wind

På väg norr ut ankrar vi i fina vikar och från Cape May tar vi en två dygns segling upp till New Bedford/Fairhaven. Autopiloten får spunk ett par gånger på vägen och när Lasse inser att det är ett kabelbrott klipper han av kabeln till handenheten och efter det fungerar den som den ska. Alltid ska det vara något! Den trasslande autopiloten och våra osäkra planer får oss att komma i obalans. Jag är trött och känner mig ledsen och Lasse muttrar och är irriterad för att autopiloten inte fungerar. Vi har varit på väg norr ut i två månader och ännu vet vi inte hur det kommer att bli med våra drömmar om att segla in i Kanada. Vi har också tillbringat mycket tid ombord på grund av karantänbestämmelser. Det tär på oss bägge, men jag tror lite extra på mig då jag varken har möjlighet att motionera eller planera. Lasse är mer ”chill” och är bättre på att bara vara, medan jag tappar energi och känner mig lite deppig. Det kan ju vara så att det är den tiden på månaden också…vem vet…inte jag….

Vi kommer i alla fall fram till Boston och vi kan hämta upp Lasse nya pass och mitt nya sjöställ från Gill. Jag köpte mitt sjöställ för fyra år sedan i Kanada och nu har membranet i både byxor och jacka torkat ihop. Lasse la mycket tid och energi på att reklamera sjöstället och tillslut lyckades han med konststycket att få ett helt nytt sjöställ från Gill. Tack darling och tack Gill det är mycket uppskattat!!!

Klockbojarna klämtar så fint i olika toner

Skarvar

Lokala hummer fiskaren på väg ut för att slänga i sina burar

Sanddyner i Plymoth strax söder om Boston 

När man seglar i USA ska man meddela sin ankomst när man angör nya hamnar. Vissa stater vill att man ska ringa custom och boarder protection (CBP) så fort man flyttar på sig och andra stater verkar knappt bry sig. När vi väl fick tag i CBP i Boston beslutar de för att skicka två tjänstemän för att kolla upp oss. Vi låg för ankare och trodde naturligtvis att de skulle komma med en patrullbåt ut till ankingsplatsen, men icke! När de väl är på plats undrar de om vi kan ta en båt-taxi in till land eller komma och hämta dem med dingen. Vi beslutar oss för att ta Sea Wind in till kajen för att möta upp dem. De bägge tjänstemännen undrade om vi hade något att förtulla och vi sa att det vi har ombord är från USA då vi redan vistats tre månader i landet. De verkade minst sagt förvirrade och visste inte vad de gjorde där, men de var glada över att vi var svenskar och de tyckte vi kunde stanna hur länge som helst. När de lämnade oss satte vi segel och hade en skön kvällssegling till Gloucester. Nu har vi varit i Gloucester så många gånger att det känns som att komma hem. Jag passar på att ta en joggingtur längs den vackra strandpromenaden och nu känns livet mycket bättre. Tänk vad lite motion kan göra för själen. Vi köper 4 stycken fina humrar för 20 USD och nu blir det hummerfest med nybaktbröd och aioli i Sea Wind. 

Vidare norr ut för en date med våra vänner Nichola och Simon på S/Y Parati i Southwest harbor i Maine. För ett år sedan tappade vi vår dinge på samma plats och Parati erbjöd oss att låna deras 3 Hk utombordare. Vi tackade ja så klart och använde den tills vi kom ned till Sint Martin och köpte en ny 9.8 Hk utbombordare. Sedan dess har Paratis utombordare suttit på vår akter och väntat på att förena sig med sina rättmätiga ägare och nu ett år senare var det dags! Utombordaren lämnas tillbaks och vi får ett par trevliga kvällar med middagar och drinkar tillsammans med våra fina vänner Nichola och Simon. När vi ligger i Southwestharbor får vi ett mejl från Dave som har sett Sea Wind i viken och här startar en ny och fin vänskap med Dave och hans underbara fru Patty som hjälper oss med så många saker så som bland annat shopping och fantastisk middag i deras fina hem. Tänk vad många fina och hjälpsamma människor det finns på vår jord! 

Southwestharbor i Maine

Vår plan var ju som sagt var att segla in och utforska Kanada redan i maj men nu var det juni och Lasse som inte fick möjligheten att åka hem och få en ny stämpel i passet har nu ett problem. Hans visumsstatus i USA, I 94, går ut den 3 juni och han får inte längre vistas i USA. Han skulle kunna påbörja en process om en förlängning vilket innebär en kostnad på flera tusen kronor och oändliga papper att fylla i. Vi beslutar oss för att ge Kanada ett försök och hoppas innerligt att de förstår vår situation. Det är åtminstone värt ett försök tycker vi så vi lämnar USA och seglar mot Halifax Kanada.