Brasilien 19 juli- 30 Oktober 802nm

Gambia- Brasilien 2700 nm

Brasilien på grund av humanitära skäl

Efter 22 dagar till havs, 10 liter diesel kvar i tanken och en sydvästlig kuling rätt i näsan beslutar vi oss för att gå in till Buzios strax nordväst om Rio de Janeiro. Den ursprungliga planen var att gå längre söder ut till Angra Dos Reis för att försöka klarera in, men nöden har ingen lag. Brasiliens sjögränser är stängda på grund av pandemin, men vi ville försöka få tillstånd att stanna ändå för att vi hade en del problem med båten som behövde lagas. Vi hade fått vårt tillstånd att besöka Antarktis från Svenska Polarforskningsinstitutet, men det var för tidigt att redan nu gå söder ut mot pingvinerna. Det var fortfarande vinter så långt söder ut och kanske myndigheterna skulle ha lite överseende med oss när vi faktiskt var på väg till Antarktis? När vi kryssar in mot Buzios i mörker och ösregn går plötsligt gasollarmet! Snabbt tömmer vi kastrullskåpet ovanför gasollarmet och ser att vatten far fram och tillbaka. Läcker Sea Wind? När vi smakar på vattnet konstaterar vi att det är sötvatten och det måste ha varit kaffekitteln som skvimpat över i den krabba sjön, puh.. Under tidiga morgontimmen glider vi in i Buzios bay och ankrar upp för första gången på södra halvklotet. Höga gröna berg omger viken och en söt liten stad ligger längs en lång vacker sandstrand. Det var från början en liten fiskeby, men med Birgitte Bardot som sommargäst när det begav sig har den blomstrat upp och är nu ett tillhåll för ”the rich and famous”. Ja, som Sea Wind då..ha ha… Nu är vi uppankrade i Brasilien och ska försöka få tag i lite diesel och invänta förligare vindar innan vi tar oss vidare. Första kontakten med det brasilianska folket blir ett gäng fiskare som hjälper oss med att hämta diesel. Här pratar man inte ett ord engelska så teckenspråk och lite mix av spanska/engelska får duga. Alla är väldigt hjälpsamma och trevliga och vi fyller tanken med röd och fin diesel. Efter två dygns vila och 120 liter diesel i tanken lämnar vi Buzios i stiltje och motrar i en vacker skärgård ned till Cabo Frio 18 sjömil bort. Inne i viken som heter Hot Cove ankrar vi upp i turkost vatten och där är fullt med turistbåtar som spelar hög ”dunkadunka”musik. Här råder ingen som helst Covid-panik. Det är fullt med folk på turistbåtarna som dansar, dricker och sjunger (utan mask) och det känns helt overkligt då vi kommer från det fattiga landet Gambia där fiskare tar sig fram i små uthuggar kanoter och sjunger en stilla sång på det lokala språket. Här dundrar stora motorbåtar in med bikinibrudar och turistbåtarna är överfulla med glada brasilianare som festar loss i den ljumma sommarbrisen. Det är olika i olika kompanier….

Vi gör upp en lista på allt vi behöver åtgärda med båten innan vi går mot Antarktis och listan blir ganska lång, men det känns bra att vara förberedda inför mötet med myndigheterna. När vi lämnar Cabo Frio sätter vi kurs mot Ihla Grande och Angra Dos Reis och det blir en stilla nattsegling förbi Rio De Janeiro. Till en början försöker vi smyga lite under radarn och har satt vår AIS så att vi bara kan se de andra båtarna, men de ser inte oss. När vi närmar oss Rio De Janeiro är det så mycket båtar som tar sig in och ut ur Guanabarabukten till och från Rio att vi måste aktivera AIS:en så att de andra fartygen kan se oss och trots det får vi ett stort lastfartyg som passerar oss med bara några hundra meter. Solen är på väg ned och lyser upp den berömda Jesus statyn och sockertoppsberget och kapten får, trots all trafik, en underbar kväll på sin vakt. När vi glider in mot Ilha Grande är det vaktbyte så månen dalar och solen stiger sakta över de höga gröna regnskogsbeklädda bergen. Vattnet är turkost och himlen färgas rosa av den stigande solen och vi kan inte annat än förundras av hur vackert det är här! Det är lördag och vi bestämmer oss för att vänta med myndigheterna tills på måndag. Vi tar oss in i en skyddad liten vik som heter Saco de Ceu. Vi har hissat den gula karantänflaggan och går inte i land utan ligger för ankare i den lilla paradisviken och badar, dricker vin, äter gott och har det bara allmänt vilsamt. Vi hämtar styrka inför att gå till myndigheterna på måndagen. Vi vet ju som sagt att sjögränserna är stängda så det kommer att bli rejält pirrigt att pröva vår sak. Vi träffar några brasilianska seglare i viken och de tycker att vi ska ta ned vår svenska flagga och strunta i att klarera in. -Ni kommer bara få problem med myndigheterna! Här i Brasilien finns det många utländska seglare som seglar under radarn i flera år.

Vi tycker nog ändå att vi ska försöka att klarera in ordentligt istället för att smyga omkring olagligt i flera månader och vara orolig att bli påkommen.

Måndagen kommer och vi tar oss in till Angra Dos Reis. Kaptenen vill först ta sig in till köpcentret Piratas för att ordna med ett SIM-kort till telefonen så vi har möjlighet att kontakta våra nära och kära om det skulle vara så att myndigheterna inte vile släppa in oss. Väl inne i köpcentret ser vi en restaurang och nu börjar Caipirinha-tarmen göra sig gällande. Lunch på restaurang och en kall drink är vi väl värda efter den långa seglingen från Gambia? Oj, oj, oj vilken känsla av lyx att sitta ned vid ett bord som står still, bli serverad mat som man inte lagat själv och få en drink med is i samtidigt som vi ser en flock kapybaras simma förbi fönstret. Den där inklareringen med myndigheterna började så sakteliga kännas mindre akut. Det är ju en dag i morgon också!

Brasilien och Caiperniha, happy days!

Lasse försöker ordna ett SIM-kort till telefonen medan jag tar mig till mataffären Zona sul. Här finns allt man bara kan önska sig och efter en månad i ett fattigt Gambia går jag helt loss och shoppar ostar, vin, frukt och grönt tills kundvagnen är helt full av godsaker. I en av gångarna i butiken möter jag en lokal seglare som heter Mr.Magrini och han hälsar oss välkomna till Brasilien. Uppe i telefonbutiken stöter Lasse på problem med sitt SIM-kort. Här i Brasilien måste man ha ett brasilianskt personnummer (CPF-nummer) för att få köpa SIM-kort och mycket annat. Lasse träffar en kille som heter Frank Colon (känd perkussionist) som hjälper honom att översätta, men fortfarande inget SIM-kort. Lasse kommer ned till mataffären och jag introducerar honom för Mr. Magrini som säger att han kan hjälpa till. Han följer med Lasse till telefonbutiken och lånar ut sitt personnummer! Lasse kan nu köpa sig ett SIM-kort, mission completed! Vi bjuder Mr.Magrini på några kalla öl som tack för hjälpen och tar oss sedan tillbaks till båten för att mumsa på allt gottis vi köpt. Inklareringen fick helt enkelt vänta till morgondagen. Ja, men slutligen var det oundvikliga oundvikligt och vi tog dingen in till Angra Dos Reis för att försöka klarera in i Brasilien. I en liten byggnad i närheten av hamnen sitter fyra män iklädda jeans, t-shirts och tofflor. Det här är policia federal som hanterar immigrationsärenden i Angra Dos Reis och de här tjänstemännen ser väldigt avslappnade ut. En av dem frågar vad vi vill och vi förklarar att seglat från Gambia till Brasilien och vill klarera in i Brasilien. Mannen som möter oss i väntrummet ser allmänt förvirrad ut och går och hämtar en ung kille som pratar lite engelska. Han frågar oss igen och vi försöker förklara än en gång. Han tittar på oss frågande och säger: The port is closed you have to go back to your homecountry! Skulle inte tro det…Vi berättar att vi är på väg till Antarktis men att vi har en del problem med båten som vi behöver ordna med innan vi fortsätter. Den unge killen går tillbaka till kontoret och pratar med sina överordnande, man ringer och diskuterar och slutligen kommer han tillbaka till oss. -Come back to morrow and we will see, säger han. Now you can take your wife go shopping. Vi lämnar kontoret lite undrande över vad som hände och tar en promenad i Angra. Vi fick inga restriktioner att stanna kvar i båten utan skulle bara komma tillbaka i morgon. Vädret i Angra Dos Reis ville annat så under natten kom en sydvästlig kuling rätt in i viken och vi beslutar oss för att ta oss över sundet till Ilha Grande till en vik som heter Ubatuba. Här är det lä från de starka vindarna och vid två tiden på natten ankrar vi upp och lugnet lägger sig. I två dygn ligger vi i Ubatuba och väntar ut ovädret. Undrar just vad policia federal säger om att vi inte dök upp? Väl åter i Angra Dos Reis går vi tillbaks till det lilla kontoret i hamnen för att se vad de hade kommit fram till. Den unge killen möter oss och säger att de behöver hitta på en orsak för att de ska kunna skriva ett beslut att vi får stanna. Vi har med oss en lista på diverse saker vi behöver åtgärda innan vi kan lämna Brasilien och han tar gladeligen med sig listan till sin chef och de skriver ett beslut att vi får stanna i Brasilien 60 dagar på grund av ”humanitarian resons”. Ni kan gissa hur glada och lättade vi blev! Nu var vi lagligen inklarerade och hade 60 dagar på oss att njuta av Brasilien och ta hand om oss själva och Sea Wind efter den långa atlantseglingen.

En tidig morgon i ankringsviken i Abraao

Abraoo vårt nya hem!

12 sjömil från Angra Dos Reis ligger den stora ön Ilha Grande som har en fin ankringsvik vid den lilla lugna byn Abraoo. Mr. Magrini berättade att andra seglare hade fått covid vaccin här och vi hade också fått en kontakt via OCC portoffficer till Luciano som jobbade med en seglarskola på ön. Luciano och hans kollega David ville visa oss ön och vara behjälplig om det var något speciellt vi behövde hjälp med så vi tog oss upp till den lilla paradisbyn Abraao.

Luciano i mitten av bilden och Daniel till höger hjälpte oss med allt möjligt!

Det här blev vår nya hemmahamn i tre månaders tid och om vi inte hade varit på väg ned till Antarktis hade vi nog stannat ännu längre. Abraoo kantas av långa vackra sandstränder, höga berg klädda med prunkande regnskog och turkost vatten. Här finns ingen stress, inga bilar utan bara massor av trevliga människor med lite annorlunda livsstil. Den brasilianska musiken flyter ut över det stilla havet under månskensnätter, fica tudo bem (översättning: allt kommer att bli bra. lyssna gärna på en av våra favoritlåtar: https://www.youtube.com/watch?v=F5R4zogEyRk )

Här finns det alla förutsättningar att ta det lugnt

Pico de Papagaio håller ett vakande öga över Abraao

I viken ligger både fiske- och turistbåtar

När det inte finns personbilar på ön blir det desto fler cyklar

Här kan vi stanna upp och hämta styrka och glädje inför den sista etappen ned till Kap Horn och Antarktis. När du som långseglare varit ute några år och ständigt seglar till nya ställen behöver man ibland bara stanna upp och känna sig lite hemma. Vakna upp och veta var man ska ta sin joggningrunda, handla, besöka läkare, ha en favoritrestaurang där du hälsar igenkännande på servitören och vet vilken kaffe som är bäst. Det krävs ingen energi för att ta reda på var bästa stället att köpa grönsaker är eller var man slänger sina sopor utan man kan bara vara… Ankringsviken är fin, men de höga bergen som omger den kan ställa till med lite besvär. När vädret slår om och vinden ökar åker den ned för de höga bergen och när det blåser 40-50 knop håller inte riktigt ankaret i den mjuka lerbotten och det kan hända att man draggar. Det finns bojar man lägga sig vid, men de kan vara än värre då de inte sitter speciellt bra.

Abraao är verkligen ett bra ställe att bara vara med sin lugna, gröna, enkla tillvaro.

Vi hämtar vatten som kommer uppifrån bergen

Här lyckas vi få två doser med covid vaccin. Man var tvungen att ha ett brasilianskt personnummer men det var bara att ta sig in till Angra Dos Reis och ansöka om detta hos recita federal (skatteverket) så ett par dagar senare hade vi våra brasilianska personnummer och kunde boka tid för vaccin.

Lasse blir väl omhändertagen av den söta sköterskan

Två nöjda och nyvaccinerade seglare!

I regnskogen finns en promenadslinga som blev den nya joggingrundan där doften från eukalyptusträden, ljudet från vattenfallen och aporna blandas med vinden från havet och ditt eget flåsande till en fullständig harmoni.

Med fötterna i sanden sitter vi och njuter av den vackra solnedgången

På kvällarna kunde vi ta dingen in till stranden och sätta oss på någon av alla de beach-barerna som spelade musik. Vi kunde ta en caiperiniha och Lasse kunde gosa med en av alla vildhundar medan jag funderade på loppor och rabies. Det var helt fascinerande att se hur man löst transporter av gods och sopor i den lilla byn. Ett helt gäng med små gubbar i gulfärgade t-shirts stod redo vid kajen när färjan från fastlandet kom. Man kunde anlita en av dessa små gubbar att ta väskor eller varor som skulle till affären. De hade sin egen tavla med man och telefonnummer som man kunde ringa om de inte var på plats. De såg alltid så glada ut och hälsade på alla som kom förbi. Soporna hämtades vid kajen av den stora sopbåten i stort sett varje dag. Vid den lokala sopstationen såg man 5-6 män som jobbade med att sortera och förpacka soporna som skulle med båten. När man såg hur mycket resurser som lades vid sophantering förstår man att det var viktigt för Abraao att ha en fin och ren miljö.

Den lilla sopstationen där alla sopor sorterades

Sopbåtarna som kom och hämtade alla sorterade sopor

De glada transportgubbarna

Behöver du hjälp med transport är det bara att slå en pling

En solig dag hörde Lasses nya vän Frank Colon av sig och ville bjuda oss på lunch på en restaurang i den lilla paradisviken Saco de Ceu. Franks familj var där och det bjöds på god brasiliansk mat. Frank har spelat med Manhattan transfer och Lasse var på en konsert sent 70-tal, så det är inte helt otroligt att Lasse faktiskt hört Frank spela en gång för länge länge sedan. Tänk vilka möten livet bjuder på!

Frank och hans trevliga fru

Det var ju inte osant att vi hade en hel del att ta itu med innan vi lämnade Brasilien. Listan på saker som skulle åtgärdas var lång. Ibland går tiden så fort och man kan luras och tro att det var alldeles nyss vi lade massor av tid och pengar på att fixa ordning Sea Win. Tittar man istället på antal sjömil vi avverkat kan man förstå att det krävs en hel del underhåll. Sedan vi lämnade Las Palmas i april har vi seglat 4700 sjömil och det är i stort sett som två vändor över atlanten, vilket innebär en hel del förslitning på ”gamla Bettan”. Det som varit mest oroande är styrningen. Den har knarrat oroväckande och ratten har blivit mer och mer trög. Nu fick vi ta tjuren vid hornet och dra ut rattaxeln för att felsöka. Med block och talja och mycket mans styrka fick vi tillslut ut rattaxeln och kunde rengöra den. Här satt åratal av lager med dam, fett och smuts och när rattaxeln var rengjord gick det så lätt att föra den tillbaka och ratten var så lätt att hantera att det kändes helt overkligt. Vilken förbättring! Under vår tid i Brasilien blev det bland annat även nya batterier, batteriseparator, batterimonitor, ny kopparslang till gasolen, laga SSB-radion, tätning runt masten, ny tuta, lacka relingslist….m.m. Att beställa batterier tog sin lilla tid och våra 60 dagar började tryta mot sitt slut. Hur skulle vi tackla det här? Lasse tar sig till det lilla kontoret där policia federal håller till och ber om en förlängning. Chefen på stället härsknar till och tycker nog att vi redan har fått tillräckligt med tid så han säger att det blir ingen förlängning utan ett expertutlåtande. Vi behöver någon expert som säger att vi inte kan lämna Brasilien utan att vi får bytt våra batterier. Lasse kontaktar firman vi beställt batterierna ifrån och förklarar läget. Inga problem säger de och kommer med ett expertutlåtande. Lasse går åter till policia federal och visar upp sitt expertutlåtande. Chefen morrar lite och känner sig nog lite lurad, men vi hade gjort som han sa och i och med detta fick vi två månaders förlängning.

Ny kopparrör till gasolen installerad

I en av stuvarna gör Lasse en låda för ett av de nya batterierna och här finns det även plats att stuva lite öl

Efter ett par månader i Abraao börjar min mage att göra uppror och jag har ont och diarré som aldrig tycks ta slut. Jag besöker det lilla sjukhuset i Abraao och de tar lite prover och frågar vad för slags vatten vi dricker. Jag berättar att vi varit i Gambia och druckit vatten från kranen och att vi här i Brasilien också dricker vattnet från kranen. Läkaren suckar och tycker antagligen att vi är helt galna och det blir medicin mot parasiter samt en penicillinkur. Vår vän Mr. Magrini berättar att han alltid tar en kur mot parasiter var tredje månad för det är väldigt lätt att få i sig parasiter antingen från dricksvattnet eller om man äter sallad på restaurang som sköljts med kranvatten. Hej och hå men efter medicinen blir allt bättre och min ”babian röv” börjar att återhämta sig så sakteliga.

Rio de Janeiro

Från Abraao gick det billig och bra transport till Rio de Janeiro så när vår nya Mac-dator havererade och behövde lämnas in på service tog vi tillfället i akt och tog en tripp till den episka staden Rio. Vår vän Luciano hade en lägenhet ett par minuters gångväg från Copacabana där vi kunde få bo helt utan kostnad. Nu blev det turistande på riktigt! Jesus statyn, sockertoppsberget, Copacabana, musik och mat och gärna allt på en och samma gång. I Rio sjuder det av glädje och musik. Överallt spelas det musik och gammal som ung sjunger och dansar med. Vi var på väg ned till Copacabana när vi möttes av ett femtiotal människor som alla sjunger och dansar på gatan. Det är en sambaklubb som bjuder på musiken och alla som vill är välkomna att delta. Det känns så härligt att se blandningen av alla dessa människor och glädjen som lyser i deras ögon när de sjunger med och svänger sina höfter! Ingen kan säga annat än att brasilianare är ett riktigt party-folk. De vet hur man har roligt även om covid lurar bakom hörnet. På Copacabana dansar vi samba och Lasse får till och med möjligheten att spela med bandet. Inte alla som spelat trumma på Copacabana!

Luciano och jag på Yacht klubben och seglarskolan i Rio

Solen går ned över Cobacabana

En liten marmoset-apa på promenaden i Rio

Vi besöker botaniska trädgården i Rio

Jesusstatyn så klart! Till alla stora turistattraktioner var man tvungen att visa upp vaccin-pass

Två nöjda turister på sockertoppen i Rio

Utsikt från sockertoppen

Musik på Copacabana

Tyckte just att jag kände igen den killen längst bak i bandet

Luciano och jag mumsar god mat medan sambaskolan spelar för fullt

Nu blir det samba!

Paraty - Vagabond beach

När vi kände oss klara med båten tog vi en tur in i den vackra skärgården för att se lite mer. Vi ankrar upp en bit ifrån staden Paraty som är en historisk stad känd som en av guldrushens stora hamnar. En gång i månaden när det är fullmåne översvämmas de kullstensbeklädda gatorna under högvatten och gatorna spolas rena när vattnet sjunker undan i lågvatten. En väldigt fin och pittoresk liten stad.

Nöjd styrman på väg till Paraty

Den här bilföraren hade nog inte koll på tidvattnet

Små lummiga gränder i Paraty

Fantastisk mat på en mysig restaurang

Apekatten försöker hitta någonstans att sätta sina små fötter utan att bli blöt

Uppankrade i Vagabond Bay

Saco de Mamanguá

Sea Wind för ankare i Saco de Mamangua

Apekatten på flodexpedition

Nu var det dags att få åtnjuta lite tystnad efter vår långa vistelse i Abraao. I Saco de Mamanguá ligger Sea Wind uppankrad och inget annat än riktiga djungelljud hörs. Det har regnat under natten och fukten lägger sig som dimhöljda slöjor mellan träden och det ser helt magiskt ut. Inne i djungeln bor fortfarande indianer som brukar jorden. Vi tar dingen in i den krokiga floden som tar oss in i djungeln. Trädens lövverk hänger över oss som en portal och det är så tyst när vi paddlar oss fram i den bruna floden. Långt inne djungeln lägger vi dingen och tar en promenad för att leta efter ett vattenfall vilket vi inte finner, men vi ser indianerna och deras planteringar i den fuktiga regnskogen.

Tapeira

Tiden går och det blir dags att lämna Ilha Grande för att ta sig söder ut. Vi hade bestämt oss för att segla ned till Floranopolis för att klarera ut, men avslutar vår tid här uppe genom att stanna ett par dagar i viken Tapeira där vi möter upp vår vän Mr.Magrini och hans nya flickvän. 22 oktober lämnar vi Ilha Grande och seglar söder ut.

Avskedfest på Sea Wind

Alltid Lasse och hundgos

Alltid Apekatten i farten

Sea wind crew med Mr. Magrini

Solen går ned och våra dingar väntar på den sista turen i Brasilianskt vatten

Ilha Grande - Florianopolis

Dag 1

Det är en härlig morgon och det känns så skönt att äntligen gå söder ut mot pingvinerna och Antarktis. Vi har väntat så länge och nu är vi äntligen på väg. Vi har svag motvind hela vägen ut till öppet hav så vi passar på att köra watermakern. Det är alltid bra att ta tillfället i akt när man ändå kör motorn. Väl ute till havs får vi en ostnordostlig vind och spirar ut genuan för att gå wing-on-wing. Livet känns underbart! Natten är stjärnklar och vi går längs brasilianska kusten och kan se ljusen skymta på land.

Dag 2

Vi tar kaffe i sittbrunnen innan vi sätter stagseglet då vinden nu ökat till 20 knop. Vi har sovit gott på våra frivakter och Lasse passar på att ta en dusch. Under dagen ökar vinden ytterligare och vi har två rev i storen.

Dag 3

03.00 nu brakar helvetet lös! Barometern faller med 4 mb/timme, vinden vänder 180 grader och brakar fram i stormstyrka. Ingen av oss hinner med att reagera på det snabba vindskiftet så vi får en ofrivillig jipp trots att vi har satt preventer på storen. Tur att ingen fick bommen i huvudet. Ljudet från vinden i riggen är öronbedövande och det blir inte mycket sömn under morgontimmarna. Jag börjar känna mig sjösjuk då sjön byggt upp rejält. Det här är ingen rolig dag! Dagen fortsätter med grov sjö och hårda vindar (55 knop i byarna). Vi ligger på en tajt bidevind och kan inte hålla kursen. Nödlänspumpen går av och till och vi upptäcker att det är vatten i hela kölsvinet! När vi tittar in i akterruffen ser vi hur vattnet forsar ut från styrbordskojen. Pulsen ökar och nu är det ingen fokus på grov sjö och hårda vindar utan nu har vi bägge all fokus på att Sea Wind tar in vatten och det är inte lite! Vi får tömma hela akterkojen för att se var vattnet kommer ifrån och när kojen är tömd och träribborna bortskruvade ser vi ett hål i däcksdräneringen där det formligen sprutar in vatten. Det här känns som en djävla dejavu! Vid en segling i Karibien för några år sedan hände exakt samma sak. Då upptäckte vi att ”någon” (tidigare ägare) när de skulle sätta upp träribborna, som klär insidan av kojen, av misstag borrat i däcksdräneringen istället för i en stringer. De hade lagat hålet, men efter ett antal år hade deras lagning gått sönder och när vi låg och krängde åt styrbord stod vattnet som en kvast in i båten. Vi lagade det hålet med glasfiberspackel och kunde inte för våra liv tro att det fanns ytterligare ett hål som bara väntade på att få springa läck. Vi lyckades att laga hålet tillfälligt och fattar beslut att ta nödhamn i Seo Franscisco de Sul.

Kaos i salongen när vi tömt styrbords akterkoj

Ett ras på barometern med 4 mb per timme ger rejäl vind

Hålet.......

Dag 4

02.15 ankrar upp i Seo Franscisco de Sul. Jag fixar lite varma mackor. Det känns så skönt att vara uppankrade i en lugn vik efter stressen ute till havs. Vi är bägge jättetrötta och somnar snabbt och gott. Vi sover fram till 09.30 och då blir det ägg och baconfrukost sedan är det bara att försöka återställa ordningen i båten efter nattens drama. Lasse fixar läckan. Jag sköljer upp alla nedsaltade kläder och torkar upp allt som är blött av saltvatten. Det blir hemgjorda hamburgare till middag och när kvällen kommer är Sea Wind sitt rätta jag igen och det känns så skönt att vi är så samspelta och fungerar så bra ihop när det verkligen gäller.

Dag 5

Kvar i Seo Franscisco de Sul. Återhämtar oss och pysslar om Sea Wind så gott vi kan.

Dag 6

Nu ska sista biten ned till Florianopolis klaras av. Vi lämnar ankringsviken och motorseglar på lugnt hav. ETA i morgon förmiddag. Allt lugnt ombord.

Dag 7

Angör Florianopolis i en stilla bris och lägger oss i marinan. Vanligtvis ligger vi aldrig i marina, men idag känns det ganska gött att få lyxa till sig och ha ett par dagar med tillgång till ström, vatten och land. En lokal kille som heter Eder Souza kommer förbi och frågar om vi behöver hjälp med något och vi berättar att vi bara ska klarera ut. Denna kille visar sig vara en riktig gudagåva!

Sea Wind angör Florianópolis

Florianopolis / "Floripa"

Sista anhalten i Brasilien och här ska det klareras ut, tas covid-test och inhandla den sista provianten innan vi sätter kurs mor Puerto Williams i Chile. Vi ska passera den långa Argentinska kusten som är känd för sitt vresiga och ogästvänliga väder. Eder som tidigare erbjöd att hjälpa oss tar tag i alla de uppgifter vi ger honom och gör ett projekt av utklarering Sea Wind. Eder är skeppare på en ganska stor motorbåt som ligger i hamnen och bor med sin familj i närheter av marinan. Han plockar upp oss en regnig morgon och kör oss först till policia federal där vi nu skulle klarera ut oss från Brasilien. När vi kommer dit undrar tjänstemännen vad vi gör där? Ni får inte komma in i Brasilien. Sjögränserna är stängda. De tror med andra ord att vi vill komma in i Brasilien inte ut! När de väl inser att vi redan är inklarerade och vill lämna landet undrar de hur i helskotta vi fick tillstånd att stanna, men hjälper oss med utklareringen. Nu var det båtens tur att klareras ut och vi fick åka till recita federal (skatteverket) där de snabbt och enkelt klarerade ut Sea Wind. Då var det dags att ta ett CPR-test som vi skulle kunna visa upp för myndigheterna i Chile. Kändes lite onödigt då det kommer att vara flera veckor gammalt när vi kommer fram, men ju mer papper desto bättre! Edder hjälper oss att printa ut de negativa CPR-testerna, vaccinationspapper, tillstånd att segla till Antarktis och mycket annat. Som sagt var ju fler papper till myndigheterna desto bättre. Edder tillbringar två dagar att hjälpa oss med alla våra göromål och när vi undrar vad han vill ha betalt blir han generad och säger att han inte vill ha något alls. Han vill bara vara behjälplig! Vi försöker pracka på honom de sista brasilianska kontanterna vi hade och efter vi övertygat honom att vi inte har någon nytta för dem i Chile tar han motvilligt emot dem. Tänk vilka underbara människor vi har turen att möte på vår resa!! Tusen tack Eder!