Gambia 363 nm 12 maj- 24 juni 2021
|
Vår symbol för Gambia, hett och som peppar och fullt av kärlek som Ebrimas händer formas till ett hjärta! |
Förberedelser
Hur kommer det sig att man väljer att segla till Afrikas fattigaste land, Gambia? Planen inför den här resan startade redan i december 2017 då vi deltog i en träff hemma hos Augustine Martin som är portofficer på Kanarieöarna för Ocean Crusing Club. Alla deltagande i träffen var på väg över atlanten och stämningen var uppslupen och hög. I sitt hem hade Augustine flera Afrikanska konstföremål och vi undrade hur det kom sig. Då berättar han att han varit i Gambia och där rekryterat en man som portofficer för OCC i Gambia. Han visar bilder från hans resa i Afrika och vi förundras över de fantastiska bilderna. Det här verkar vara något över det vanliga! Vi tar kontakt med Samba Sey, Gambias portofficer för OCC, via facebook, och berättar att vi är intresserade av att besöka Gambia. Under tre års tid har vi sporadisk kontakt med Samba, men Covid och vår segling i nordatlanten ändrar vår tidsplan. Väl framme vid året 2021 befinner vi oss åter på Kanarieöarna hemma hos Augustine Martin och nu ligger Gambia inom räckhåll. Augustines dotter arbetar på ett apotek och när de har utgången medicin förpackar de detta och skickar det till en klinik i Gambia. Under Covid har postgången inte fungerat tillförlitligt så nu står det två stora kartonger med mediciner hemma hos Augustine. Han frågar om vi möjligen skulle kunna ta med oss medicinen om vi seglar till Gambia. Vi ber att få ta oss en funderare och rådslår hemma i båten. Om vi nu åtar oss att ta med medicinen finns ingen återvändo, då måste vi segla till Gambia. Det skulle kännas bra att få göra en god gärning för ett fattigt folk, så vi beslutar oss för att leverera medicinerna till kliniken i Banjul. Det blir ett annorlunda äventyr som kommer att berika oss för all framtid.
|
Hämtar medicin hemma hos Augustin Martin i Pacito Blanco som vi ska segla ned till Gambia |
|
Kartongerna i tryggt förvar i Sea Wind |
Under vår tid i Las Palmas blir vi vänner med ett par från Slovenien, Borstian och Stacha. De hade precis tillbringat nio månader i Gambia. De blir en källa för massor av information och inspiration. De lämnar även över en guidebok för Västafrika och ett paket med Malariatabletter. Om man läser guideboken som är skriven av en engelsman för tjugofem år sedan, tror man att man definitivt kommer att ådra sig sjukdomar, bli rånad eller aldrig komma därifrån levande så det var tur att vi hade våra slovenska vänner som motpoler. Deras berättelser om fantastisk natur och underbara människor fick oss verkligen upp på banan och när väl medicinpaketen låg i båten var allt klappat och klart. Vi skulle segla först till Kap Verde och sedan till Gambia för att lämna medicinerna, kanske segla upp i floden en bit och sedan segla till Brasilien. På Kanarieöarna stockade vi upp båten med mat, dryck, malariatabletter, fixade nya myggnät och vi hade redan innan avfärd från Sverige vaccinerat oss för gula febern. Gambia here we come!!
Lite fakta om Gambia
Som den minst staten i Västafrika ligger den belägen på bägge sidor om Gambiafloden med Senegal som omsluter landet förutom just vid kustlinjen. Gambia är en fd. brittisk koloni och blev självständig 1965. Historien sedan dess vittnar om militärkupper och ansträngd pressfrihet, men nu råder demokrati och Gambia har av presidenten utropats som islamisk stat. Det bor cirka 2 miljoner människor i Gambia som är ett land med många olika folkgrupper så som Mandika, Fulani, Wolof, serahuli och många fler. Var folkgrupp har sina egna lokala språk, men det officiella språket är engelska.
Anländer Banjul
Efter fyra dygns fin segling från Brava på Kap Verde närmar vi oss Banjul. Havet färgas grönt av allt sediment från Gambia floden och något vackrare skådespel än den mareld som lyser upp i natten får man leta efter. Det ser ut som om hela stjärnhimlen har fallit ned i havet och nu ligger på ytan och lyser upp vägen för oss som en enda lång paradgata. När morgonljuset sakta träder fram bakom ett gult dis ser vi alla de små färggranna öppna fiskebåtarna som värmer lite mat i koleldade kärl mitt i båten. De vinkar glatt och det är med spänning vi tar oss in till hamnen. I hamnen ligger stora kontainerskepp och det yr av damm. Likt Göteborg finns här kranar som pryder hamnen och Lasse känner sig som hemma som den göteborgare han är. Vi ropar upp hamnmyndigheterna som säger åt oss att ankra och komma i land.
|
Livliga kvarter? |
Området där vi ankrar kallas för Half Die efter tidigare koleraepidemier och här ligger några rostiga vrak, fiskebåtar och en röd liten husbåtslänga med kinesiska fiskare och lilla SeaWind. Vi hoppas att det inte ska vara så farligt som det låter! Guideboken säger att om man klarat sig helskinnad genom inklarering i Banjul så har man klarat det värsta. Kaptenen tar sig i land och på bryggan, som vi kommer att ha vår dinge när vi går iland, finns säkerhetsvakter som registrerar båten och oss för att ha lite extra koll. Lasse hör sig för var och hur inklareringen går till och Mohammed, som jobbar i vakten, erbjuder sig att bli agent mot en summa av 50 USD. Nja, Lasse tycker att det lät lite väl dyrt men då föreslår Mohammed att när inklareringen är klar så får Lasse bestämma vad han tycker att arbetet är värt. Det är dagen för helgdag (slutet på Ramadan), så det är bara immigrationsmyndigheten som har öppet. Agenten Mohammed pratar på Wolof med immigrationsmyndigheten och för lite ”kaffepengar” (ca 40 SEK) löser sig allt. Susanne behöver inte infinna sig på kontoret, båten behöver inte kontrolleras utan allt är okej med immigrationsmyndigheten. Den här inklareringen kom att ta tre dagar, mer kaffepengar och tack vare Mohammed löste sig allt och vi fick tillstånd att vara i Gambia en månad. Mohammed hjälpte även till med att fixa sjökort över Gambiafloden, telefonkort och klockbatterier. I slutändan var Lasse väldigt tacksam och glad över att han anlitat Mohammed som agent då det var svårt att hitta de olika myndigheterna och det var till stor hjälp att ha någon som visste hur man hanterade de Gambiska myndigheterna på rätt sätt. Gambiska telefonkort går att köpa lite var stans och är inte dyra och vi hade till och med täckning långt upp i flodens djungel.
Vårt första möte med människorna i Banjul
Dagen efter ankomst tar vi dingen i land för att utforska Banjul. Vi får sällskap av Mousa som erbjuder sig att visa oss Banjul. Vi säger att vi klarar det gott på egen hand, men han hänger på ändå i hopp om att få en liten slant när dagen är över. Luften är torr och het och vinden för med sig ett fint brunt damm som lägger sig överallt. Stundtals känns dammet som om det sätter sig i tvären i halsen. Vägen vid hamnområdet är fullt av män som står utanför grindarna till hamnen. De har varselvästar och hjälmar på sig. De söker dag-jobb i hamnen där fraktfartygen lassas och lossas. Alla vill få möjligheten att tjäna några Dalasi (Gambias lokala valuta) till sin familj. Ett fåtal får komma in och arbeta och resten hänger kvar utanför i hoppet om att det ska bli en ledig plats. Längs vägen står stora rostiga långtradare som även de väntar på att få en del av lasten och köra ut till andra platser i Gambia och närliggande länder. De uttjänta Scanialastbilarna med rostiga balkar och slitna däck har passerat utgångsdatum för lääänge sedan. Redan här förstår vi att arbetstillfällena är få och kampen för att försörja sin familj är hård och slitsam. När vi lämnar hamnområdet kommer vi ut i en stadsdel som ser ut som den är krigshärjad. Vägarna är fulla med stora hål, diken stinker av smuts och lera är fulla med sopor, husen håller knappt ihop och väggar och balkonger som har raserats lämnar gammalt byggnadsmaterial på trottoaren. Banjul är nog den fulaste staden vi någonsin besökt under vår segling, men trots detta har den en speciell plats i våra hjärtan.
|
EU skylt om att hålla staden ren. Här är det fortfarande muskelkraft som drar kärrorna. |
Gambia kalls ju för The smiling coast och det kan man verkligen förstå. Trots denna fattigdom och misär är människorna glada och hälsar på oss så glatt. Barnen kommer springande barfota i trasiga t-shirts och ropar Toubab Toubab och vill hålla din hand, ta på ditt vita skinn och frågar om du har något gottis till dem. Även om de får ett nej är de fortfarande lika glada och hänger med dig en bit på din promenad. Toubab betyder människa med Européiskt ursprung och om en vuxen använder detta ord kan det uppfattas som kränkande, men för barnen är det bara någon som ser lite annorlunda och ljus ut.
|
Glada barn hälsar oss välkomna till Banjul. |
|
Vi vandrar genom staden och kommer tillslut den stora marknaden Royal Albert Market. |
|
Royal Albert Market |
Under presenningar i den tryckande värmen sitter försäljarna med sina varor. Det kan vara färsk fisk som ligger på en bit kartong omgivna av ett moln av flugor, grönsaker, stora säckar fulla med hibiskusblommor, mjöl eller ris, vanliga turistsouvenirer eller kopior av märkeskläder. Alla försöker med alla medel de har att bringa in lite Dalasi till sina familjer. Värmen under dukarna förstärker den kväljande lukten av fisk och kyckling som sakta börjar ruttna framför försäljaren och köparens ögon. Här är man van vid dessa lukter, men vi är ovana vid värmen och alla de dofter som frodas under presenningarna och det är en lättnad att komma ut på stranden efter besöket på marknaden. Havsbrisen renar både kropp och själ, men stranden är full av sopor och gamla bildäck så bilden av den Afrikanska kusten får sig en törn. Allt detta skräp som kommer från varor gjorda i västvärlden som dessa människor inte har resurser eller kunskap att ta hand om förpestar nu miljön på många ställen i Gambia. Här har man varit vana vid att använda naturprodukter som inte skapar sopberg. Ett exempel kan vara en lerkruka som man förvarade sitt vatten i som nu kommer i plastbehållare av olika slag. Lerkrukan använde man om och om igen, medans plastflaskor eller bägare slängs överallt i staden.
Ute på stranden träffar vi en familj som har en liten restaurang….eller matställe…Far och mor och två döttrar hjälps åt att laga mat, diska och servera. På en enkel träbänk ligger färska kryddor, kyckling, lök och paprika som tillreds och kokas på kärl som hänger över koleld. Pappan pratar god engelska och berättar att han ser till att hans söta döttrar får gå i skola. -Det är viktigt med utbildning för flickor poängterar han och här i Gambia är det många flickor som inte får möjligheten att utbilda sig. Det kostar pengar och de små medel man har används många gånger till att utbilda pojkarna, flickorna ska ju ändå bara ta hand om hemmet och barnen. Under vår tid i Gambia märkte vi att just äldre kvinnor väldigt sällan talade engelska utan bara talade sitt lokala språk, medans männen mer ofta hade utbildats i engelska. Den äldsta flickan tyckte det var spännande och roligt att dela med sig av sina tankar och ville byta kontaktuppgifter med oss. Med väldigt små medel hade den här lilla familjen lyckats skapa förutsättningar för att driva en rörelse på stranden och utbilda sina barn.
|
Flickorna hjälper till med att tillreda maten i restaurangen |
|
Mamma och pappa |
|
Making friends |
|
Skräpigt paradis. Riktigt sopigt! |
Vidare på stranden tar Mousa oss till sina fiskare. Båtarna som kallas piroger är öppna och har en utombordsmotor i aktern. De är målade i fina färger och mönster. När de inte används ligger de uppdragna på stranden. Fiskarna som alla är ganska unga pojkar ger sig ut till havs och stannar ute i tre till fem dygn. Under den tiden kokar de mat på öppen eld i båten och sover i skift. Det är en tuff tillvaro under dessa dagar då de är ute och fiskar. Förhoppningsvis kommer de tillbaka med massor av fisk som kan ge dem lön för mödan, men nu har stora Kinesiska trålare fått tillstånd av presidenten att fiska i Gambiska vatten och de formligen dammsuger floden och vattnet utanför kusten. Lokalbefolkningen står sig slätt i sina små piroger mot dessa kapitalismens monster….eller hur var det nu med Kina?! Fiskarna lagar mat på stranden och bjuder mer än gärna på de starkt kryddade havsräkorna. Även om man är fattig delar man med sig av den mat man har, för det är det enda man har att dela med sig av.
|
Den lokale fiskaren visar stolt hur man hissar segel i de små pirogerna |
|
Mousa visar en av hans fina båtar |
Även Mousa bjuder in oss till hans familj. I ett litet rum med mörklagda gardiner står en gammal soffa och på golvet ligger en orientalisk matta. Ljudet från tv:n sorlar i det skumma dunklet. I soffan sitter en kvinna med ett barn och hennes man hälsar oss välkomna. Det här blir vår första erfarenhet om hur man intar mat i Gambia. En skål med en brun kräm ställs fram på golvet. Det är en kräm gjord på frukt från baobabträdet och det är sött och äts som dessert. En sked är nedstucken i krämen och med den skeden äter alla som vill ha om man inte äter med fingrarna. Krämen är söt och god, värdparet med sin lilla dotter lika så.
|
Mousa med sin släkt i den lilla bostaden |
Jag tror aldrig vi haft en dag som varit så intensiv och färgstark. Vi är tacksamma och lyckliga över alla dessa möten, men väl ute i båten är det skönt att få sitta en stund i sin ensamhet och smälta dagens alla intryck.
Under flera år har vi befunnit oss i länder där det är lätt att använda kontokort, men i Gambia råder ordspråket Cash is King! De små butikerna och marknaden tar inte kontokort och om du ska ta ut pengar i bankomat kan du endast ta ut 4000 (ca 800 SEK) dalasi åt gången. De mindre byarna har inga bankomater så se till att ta ut pengar i Banjul om du planerar att ta dig upp för floden.
Då var det dags att lämna den medhavda medicinen till Dr. Gaye på diabeteskliniken. Vår vän Mousa och Occ portofficer Samba hämtade upp oss vid hamnen. Mousa slängde upp medicinpaketen på huvudet och så traskade vi iväg genom staden till kliniken. Dr.Gaye blev naturligtvis tacksam över att få medicinerna och han berättade om de små resurser han förfogade över för att behandla diabetespatienter. Det finns inga läkare som behandlar barn med diabetes utan Dr.Gaye har tagit sig an barn med diabetes på eget bevåg och försöker hålla dem levande genom handledning gällande kost och motion.
|
Mousa och Samba på väg till kliniken |
|
Vi lämnar över medicinerna till Dr. Guyes klinik |
Efter vårt besök på kliniken tar vår vän Samba med på lunch hemma hos några vänner till honom. Lunchen avslutas med den obligatoriska koppen sött te som de flesta Gambier åtnjuter. En liten kanna med te kokas på koleld och en rejäl nypa socker hälls i ett glas och sedan blandar man socker och te igen och igen tills det skummar och sockret lösts upp. Familjen vi besökte hade många barn och barn är lika var man än kommer i världen. De tycker om att busa och leka..precis som apekatter….
Högt där uppe/High up there
Och långt där nere/ and low below
Ett spöke bor/ a ghost lives
Är han farlig?/is he dangerous?
Nej nej nej /no no no
Han vill bara säga/he just wanna say
HEJ!!!/hello!!!!
Jag vet inte hur många gånger jag drog denna ramsa, men ungarna älskade det. Kids are Kids!
|
Hemma hos Samba i hans lilla hus som ligger i närheten av hamnen |
|
Barn hemma hos Sambas släktingar |
|
Kids are kids! |
I Gambia är ca 95% muslimer, 4% kristna men man har även sina Afrikanska voodoo traditioner kvar. Varför satsa på ett kort när man kan gardera sig med både Muhammed och några jojo amuletter som håller onda andar borta? Man skulle kunna tro att det i detta land av olika folkgrupper, religioner och språk skulle finnas stora motsättningar, men icke! Här ligger kyrkor och moskéer huller om buller och man gifter sig över både religions- och stam gränser. Det spelar ingen roll vilken färg du har på huden ditt blod är ändå rött och hur du tror på din Gud spelar heller ingen roll så länge du är en vänlig människa. Vi både förvånas och förundras över denna sköna, gränslösa inställning till kategorisering av människor som annars kan skapa krig och förstörelse. Lasse är den av oss som har ett närmare förhållande till kyrkan och Gud än mig och han var nyfiken på hur det skulle vara att delta i en ceremoni i moskén, men tyvärr missade han fredagsbönen pga. den långdragna inklareringsprocessen. När det blev söndag beslutar vi oss istället för att delta i en katolsk mässa i kyrkan som ligger mitt i Banjul. Här är man noga med att alla bär mask och vi sätter oss bland övriga församlingen på de hårda träbänkarna. Vi är de enda vita personerna som deltar. Mässan förrättas mestadels på engelska men ibland även på Wolof. Kyrkan är nästan full och på bänken framför mig sitter en mor med sin söta fem månaders lilla flicka. Flickan, iförd sin finaste rosa klänning med det svarta lockiga håret uppsatt i små tofsar, tittar storögt på mig och skrattar. Jag vinkar och ler. Mamman ler också när hon ser att jag verkar tycka om den lilla. När det är dags att gå ned på knä och bedja så tittar mamman på mig och överlämnar sitt barn till mig. Det finaste hon har lämnar hon över till den vita kvinnan som hon innan aldrig träffat! Såg hon kärleken till alla barn som lyste i mina ögon? Kände hon samhörigheten mellan två mödrar? Eller var det bara praktiskt att få lämna ifrån sig barnet för att få bedja ifred? I mammans ögon såg jag glädje och samförstånd och jag väljer att förvalta den gåva hon gav mig genom att tolka den som en symbol för den gambiska vidsyntheten. En vidsynthet som leder till glädje och kärlek.
|
Den katolska kyrkan i Banjul |
|
Susanne vann just högsta vinsten! |
|
En liten prinsessa fick jag låna |
|
Överallt inne i Banjul kokas det söta teet |
|
Gambiska prinsessor kan hittas överallt .. |
|
Och de finns i alla storlekar |
|
I affären kan man hitta både det ena och det andra |
|
OCC-portofficer Samba Sey på besök i Sea Wind |
Innan vi seglar upp i gambiafloden behöver vi bunkra diesel och vatten, proviantera och fixa ett papperssjökort. Våra elektroniska sjökort tar oss bara en liten bit upp i floden och vi har nu bestämt oss för att gå 160 sjömil upp till Janjanbureh (fd. Georgetown) då vår vän Samba har kontakter där uppe som gladeligen möter upp oss och visar oss staden. Bensinmacken ligger nära hamnen så med lite hjälp av en av alla dessa hamnarbetare kör Lasse och mannen dieseldunkar med en pirra till dingen. Dieseln kostade 10 kr/liter. Vatten fanns att få från en tapp nära bryggan och på samma sätt som dieseln kärrades vatten ut till Seawind. Att proviantera färskmat blir ett äventyr och man får handla lite här och lite där för att få ihop det man vill ha. Det är riktigt hett och dammet yr så att det svider i ögonen och man får hostattacker trots att masken för munnen skyddar en del. Nu ska det bli skönt att komma ifrån ”storstaden” och ligga för ankare i en lugn och skyddad vik alldeles allena. Det har varit en intensiv vecka i Banjul med många möten och intressanta upplevelser som nu behöver smältas för att lämna rum åt nya.
Up The River Gambia
Gambiafloden vindlar sig fram genom Gambia, Senegal och Guniea 1100 kilometer. Ju längre upp i floden du kommer desto mer bräckt är vattnet vilket ger liv och hem åt insekter, flodhästar och varierad flora. Sjökortet vi köpt är uppdaterat 1942 så här saknas uppgifter på broar och elkablar. Vi försökte ta reda på höjden på bron som ligger 35 sjömil från Banjul och fick svar som var mellan 17-20 meter. Vi har en masthöjd på 16 meter så det skulle NOG gå bra.
Flodinloppet är brett och här blåser havsbrisen så det blir en skön dagsetapp från Banjul till Kunta Kinteh Island (James Island). Vi ankrar upp strax utanför ön och får bra fäste med ankaret, men tidvattnet för Seawind fram och tillbaka i åttor. Ön var en viktig plats för den västafrikanska slavhandeln och alla ni som sett tv-serien eller läst boken Rötter kanske minns hur Kunta blev bortförd av slavhandlare. Ön är sedan 2003 ett världsarv. Det är en liten ö med ruiner av byggnader och kanoner och stilla vandrar vi omkring på denna slavhandelns utpost.
|
Kunta Kinthe Island |
|
Sea Wind för ankare i floden |
|
Ruinerna på Kunta Kinthe Island |
|
Lokal fiskare kämpar med sina nät |
När vi fortsätter upp för floden som kantas av tät mangrove följer delfiner vårt kölvatten och nu ska vi försöka ta oss in i en av alla bifloder för kvällens ankring.
|
Lokal fiskare i traditionell klädsel |
|
Solen går ned över våtmarken i Mandori Creek |
Mandori creek ligger 35 sjömil från Kunta kinthe Island så vid femtiden på eftermiddagen är vi framme och har tidvattnet med oss. Tidvattnet gör en skillnad på mellan 1-1,5 meter vilket kan var avgörande när du ska leta dig in i en biflod. Det gäller att hitta mittfåran och glida in över den kant av slam som floden för med sig vid tidvattenskillnaderna. Sakta letar vi oss in med ett extra öga på djupmätaren. Har man väl passerat inloppet är det ofta väl så djupt inne i själva bifloden. Inloppet är trångt och grönskan hänger ned över det varma flodvattnet. Vita hägrar flyger över vattnet när vi stör dem med vårt motorljud medans andra fåglar i mangroven sjunger för oss. Bifloden slingrar sig genom våtmarker och här känner vi oss som riktiga uppräcksresande. Ankaret fäster fint i leran och vi sätter oss i sittbrunnen och bara njuter av att få vara i naturen. När morgonen kommer och det är dags för frukost dyker plötsligt en man i en uthuggen kanot glidande förbi båten. Det är så stilla och så tyst att till och med dropparna som glider av hans paddel hörs när de återförenas med sitt rätta element. Det fanns säkert någon liten bosättning långt in i bifloden som den ensamme fiskaren kom ifrån. Ett möte med något okänt som i dröm just flöt förbi oss.
Nu var det Gambia bron som stod i tur. Skulle vi komma under den? Vi satsar på att vara framme vid bron när det är lågvatten så att vi har alla marginaler med oss. Trots detta är det alltid pirrigt att gå under en bro där det inte är helt säkerställt hur hög den är. Sakta gled vi under bron utan problem, puh! Nu är det fritt fram ända upp till Janjanbureh. När vi passerat bron ser vi att de håller på att bygga stora kraftledningstorn. Vi får innerligt hoppas att de inte blir lägre än bron eller att de i så fall inte blir färdiga förrän vi passerat bron på tillbakavägen.
|
Lokal fiskare hejar glatt |
|
Pirog-parkering vid kanten av floden |
|
Flyttlasset går upp i floden |
|
Pied Kingfisher/Kungsfiskare |
|
Mudskippers hasar sig fram i leran |
|
Pelle Pelikan ute på glid |
|
Afrikan Darter |
|
Sea Wind uppankrad i diset |
|
Solnedgång i Gambiafloden |
Nu smalnar floden av och växligheten ändrar karaktär till att bli tätare och mer djungellik. Vi passerar den första friliggande ön Elephant Island och det här är en underbar passage med mängder av pelikaner, hägrar, skarvar och mängder med okända färggranna fåglar som far mellan palmer och mangrove.
|
Undrar vem som bor på toppen av kullen |
|
En herde vattnar sina får i det bräckta vattnet |
Strax efter Kau-Ur ankrar vi upp mellan Papa Island och fastlandet. Så här långt upp i floden har vinden försvunnit och det står helt stilla i eftermiddagssolens hetta. Vi har mellan 35-38 grader i båten när solen väl dalat. Nu gäller det att ta vara på sig och dricka mycket vätska och tillsätta vätskeersättning för att inte få men av värmen. Här gör vi en utflykt med dingen bakom Papa Island in bland små trånga bifloder. En biflod var så trång och tät att jag nästan fick panik. Tänk om det skulle dyka upp en stor krokodil eller flodhäst? Skulle vi kunna ta oss därifrån i så fall? Vi vände om och hittade en biflod med liiite mer utrymme. Det var som att glida fram i en dröm av fåglar i alla möjliga färger turkosa, gröna, vita, svarta, röda och rätt som det var dyker ett par stora horn upp ur gräset. Här gick kor i lugna ro och betade i våtmarken. På väg tillbaks till båten lägger utombordaren av och vi glider sakta med strömmen som turligt nog gick åt det håll båten låg. Här upptäcker vi hur oförlåtande solen och värmen kan bli. Solen gassar på våra huvuden och som tur var hade vi åtminstone en stor flaska vatten med oss, men det var allt. Lasse kämpar med motorn och får efter ett tag igång den, dagens hjälte! Att bli sittande i en dinge i den förödande eftermiddagssolen för länge hade kunnat bli farligt och efter den här incidenten förbereder vi oss bättre när vi ger oss ut på sådana äventyr i ödemarkerna.
|
Vi ger oss ut på dinge-tur omkring Papa Island |
|
Grönskan tätnar allt mer |
|
Är det verkligen vettigt att glida in här? |
|
Muuu säger kossan |
|
Blå häger |
|
Här bor Rose och hennes man vid sidan av floden |
|
Vi blir bjudna på mat hos Rose och hennes man |
|
Öh...va? |
|
Överallt flyger de vita hägrarna när vi kommer i vår dinge |
|
Kvällen avslutas med att kaptenen börjar prata med de andra hannarna i närheten och djungeln kokade av upprörda babianer. Här är en hanne som har full koll på oss. |
Längs floden ligger små byar där barn och vuxna vinkar och hejar på oss. Hyddor med vasstak, kvinnor som bär vattenkrus på huvudet och barn som badar i floden. Livet i de små byarna går sin gilla gång medan vi glider förbi i vårt lilla hem. |
De vackra Baobabträden |
|
Vacker beväxtlighet längs floden |
Flodens absoluta höjdpunkt blir Baboon Island som är River Gambia National Park. Ett område som skyddas av de parkvaktare som arbetar för nationalparken. Här får du inte ankra var som helst och inte åka omkring i din dinge på egen hand utan här ska du ha med dig en parkvaktare som visar och informerar dig om djuren på säkert avstånd för en mindre avgift. När vi kom dit blev det ett missförstånd mellan parkvaktarna och oss och vi råkade ankra upp i själva nationalparken. När vi höll på att ankra såg jag ett litet djur som simmade mot land. Är det en björn? Nej, det var en babian. Inte visste jag att babianer kunde simma. Den första kvällen och natten vid Baboon Island är bland det mest magiska vi varit med om. Värmen dallrar över det stilla vattnet där flodhästarna frustar och dyker. I djungeln hör vi en flock schimpanser ordna med sina sovplatser i träden. Det brakar och knakar och det verkar som om aporna kivas om vilken plats de ska ha. Stilla glidande kommer en lokal fiskare i sin uthuggna kanot och sjunger en sång på det lokala språket.
|
Här har man inte bråttom |
|
Flodhäst som glider förbi vid Baboon Island |
|
Solen dalar bakom Baboon Island |
Långt borta hörs ljudet från en minaret, en böneutropare kallar till kvällsbön. Allah vill ha kebab…Allah vill ha kebab....låter det som i Apekattsöron, men jag vet ju att de kallar till bön och inte till kebab. Vi har ett stort myggnät från IKEA som täcker hela sittbrunnen, men det är inte alls så besvärande med insekter som man skulle kunna förvänta sig här uppe i floden. Solen dalar och ger sceneriet ett ljuvligt skimmer, som om något slängt guldstoft över hela Baboon Island. Mörkret inträder vid sextiden på kvällen och vi njuter av djungelns ljud som nu skiftat karaktär. Flodhästarna tar sig upp ur vattnet och letar sig fram till sina betesmarker för att äta när den Afrikanska hettan minskat. Under natten vaknar jag till av att båten gungar våldsamt och när jag går ut hör jag flodhästar frusta på nära håll! En av dem hade tydligen trampat på vår ankarkätting. Ja, tänk vad vi får vara med om! Isbjörn som knäcker vår flaggstång och flodhästar som kliver på vår ankarkätting. Det här är äventyr på riktigt!
Vi får förmånen att se en schimpans hona med sin unge nere vid vattenbrynet. Hon hade lämnat flocken för en stund för att få lite lugn och ro med sin nyfödda. Hon höll så fint om sin unge när hon gick ned till vattnet för att dricka. Hon tittade på oss och jag kunde känna den samhörighet som finns mödrar emellan precis som med mamman i kyrkan. Vi är två olika arter, men ändå mödrar och så lika.
|
Schimpanshona med sin baby på väg ned till floden för att dricka |
|
Ungen tappar sin snutte |
|
Ödla på Baboon Island |
|
Lokala fiskare kastar sina nät |
|
Babian vid Baboon Island |
|
Familjen Flodhäst |
|
Bråka inte med mig! |
|
Kungsfågel |
Janjanbureh fd. Georgetown
Hit men inte längre kan vi ta oss med Seawind. Det hänger en elkabel tvärs över floden som varken vår eller våra vänner Bastian och Stachas båt kommer under. De körde rätt in i den och förstörde sitt förstag, men tack vare deras berättelse var vi väldigt uppmärksamma och undvek att gå så långt in i floden.
|
Lokale underhållaren Tikitaka välkomnar oss till Janjanbureh med trummor och sång |
Janjanbureh var en av de strategiskt viktiga platserna för den västafrikanska slavhandeln och blev ett hem för frigivna slavar när slavhandeln övergavs. Vår vän Samba kopplade ihop oss med Sir Farimang Singhateh som är son till den siste guvernören i Gambia som löd under Queen Elisabeth II. Farimang har sina rötter i Janjanbureh, men bor nu i USA och har startat en välgörenhetsorganisation för att hjälpa folket i Janjanbureh. Hans organisation bidrar i olika projekt för att förbättra levnadsstandarden i byn med tex solcellsdrivna gatlampor, utbildningar för ungdomar, solcellsdrivna brunnar till kvinnornas trädgårdar och mycket annat. Farimang hade informerat lokala politiker och hans medarbetare i frivilligorganisationen att vi skulle komma så när SeaWind ankrar upp hör vi trummor och sång i land. Welcome to Janjanbureh Lars and Susanne! Nu startar “the grand tour”! I middagshettan går vi ned i ett av slavhandelns nästen som nu är ett museum. Här tuktades och förvarades slavar. Man stängde dörren till en mörk källare och de starkaste och tuffaste låste man in i små celler. Här finns fortfarande kedjor och handbojor kvar och hemskast av allt var nog de tunga, grova handbojorna som var avsedda för barn. Man känner hur ångest och smärta än i dag sipprar fram mellan väggarnas tegelstenar. Är det för att de som besöker denna förnedringens håla alltid ska minnas de människor som belagda med kedjor fick sin frihet berövad? Idag bebos denna grymma källare av stora vita fladdermöss som kan flyga fritt in och ut som de vill.
|
Vår guide visar kedjorna som suttit på mången slav |
|
I de trånga cellerna hänger fortfarande kedjorna kvar |
|
Fladermöss i taket på slavmuseet |
|
Susanne med Janjanburehs politiker och Tikitaka |
Fint ska det vara när Seawind kommer på besök så vi presenteras för den politiska ledningen. De berättar om de svårigheter de upplever med att leda en region eller en by när det inte finns några ekonomiska förutsättningar, men samtidigt åker regeringens tjänstemän i fina suvar och sitter i luftkonditionerade rum med stora flådiga skrivbord.. Med det sagt måste vi säga att det även finns lokala politiker som gör allt i sin makt för att skapa ett bättre Janjanbureh. Vi blev god vän med borgmästaren i Janjanbureh och han arbetade dag och natt för att uppfylla sina löften till folket som valt honom. Politikerna hoppas på att få kontakt med politiker i andra länder för utbyte av idéer och tankar.
|
Besöker fängelset i Janjanbureh |
Som gammal kriminalvårdsinspektör kunde jag ju inte låta bli att fråga om det fanns ett fängelse i byn. Trots att jag lämnade kriminalvården när vi seglade iväg för mer än fyra år sedan finns fortfarande intresset för hur olika delar av världen ser på kriminalitet och straff. Borgmästaren ringer upp fängelsedirektören och vi får till och med komma in och göra ett besök i fängelset. Fängelsedirektören möter upp oss utanför de höga murarna. Murarna runt fängelset är höga och i mitten finns en ståldörr med en liten lucka i. Fängelsedirektören knackar på dörren och hans medhjälpare öppnar luckan och räcker ut nyckeln till fängelsedörren. En ranglig dörr med ett lås som ser ut som man skulle kunna dyrka upp det med hjälp av tandpetare är fängelsets skydd mot intrång. Det lokala fängelset har rum för 70 fångar och tar både kvinnor och män. De två kvinnor som för tillfället är intagna bor i ett rum nära vaktkuren och blandas inte med männen. Deras rum är stort och ljust med två rostiga sängar i varsitt hörn. De har en sliten byrå att lägga sina kläder i och över den hänger en griffeltavla med några engelska ord skrivna. De får skolning i engelska av en lärare som besöker fängelset sporadiskt. Den ena kvinnan är klädd i en blå dräkt med huvudduk och hon ser ut som en nunna medan den andra kvinnan är civilklädd. Skillnaden är att kvinnan i den blå dräkten är dömd medan den civilklädde bara är häktad och väntar på sin dom, så lite likheter med Sverige är det ändå. Mat får de intagna laga själv. Man får en fisk och lite ris per intagen. Fängelsedirektören visar upp sitt kontor med pärmar med de intagas domar. Två kvinnor arbetar på hans kontor, som knappt är 6 kvadratmeter, med att kontrollera de aktuella domarna etc. Jag frågar honom vad de intagna är dömda för och han uppger att många sitter dömda för landtvister. Man träter om vilket område som tillhör vem och så blir man arg och går till handgemäng. Hur tänker kring rehabilitering av de intagna? Han suckar och säger att officiellt går man ut med att man har programverksamhet som behandlar drogmissbruk och kriminalitet, men i verkligheten finns inga resurser att genomföra detta. Janjanburehs fängelse är litet och får ta de fångar som inte får plats i de stora riksfängelserna vilket skapar en stor blandning av olika typer av kriminalitet som behöver olika åtgärder vilket det inte finns pengar till. Fängelsedirektören är bara glad om han lyckas hålla fångarna på plats och att ingen skadas. Det är ändå fascinerande att i mötet med en kollega i ett så vitt skilt land som Gambia så finner man likheter och förståelse för varandras skilda problem och tankegångar.
Dagen efter får vi nöjet att besöka en av skolorna i Janjanbureh, Armitage Senior Secondary School. Det är en stor skola med cirka 800 elever. De flesta eleverna bor på skolan under terminerna och flickor och pojkar har separata sovrum. Som många internatskolor har man delat upp eleverna i olika grupper/hus där en elev har särskilt ansvar för sin grupp/hus. Det tävlas mellan husen och man tänker osökt på Harry Potter. Allt skolmaterial måste eleverna själva stå för och det finns också mat att köpa i campus om man vill ha mer mat än den som skolan serverar. Det är en skön stämning i skolan. Eleverna verkar glada och kunskapstörstande och delar gärna med sig av sina erfarenheter av skolan. I ett stort rum står 10-12 sängar med myggnät ovanför och de flickor som inte är på lektion ligger och läser, lyssnar på musik eller pratar med sina kurskamrater. Jag tänker att ungdomar är lika var än de kommer ifrån. En flicka tar kommandot och för talan och nu ska här fotograferas och pratas! De skrattar och tycker att det är väldigt spännande med besök. I det stora skolköket lagas maten av tre kvinnor i väldiga kokkärl över öppen eld och brödet bakas av en man som knådar degen i ett badkar. Man tager vad man haver… Vi erbjuder oss att komma förbi en kväll och hålla ett fördrag i skolan som tack för att vi fick besöka dem, så en kväll är samlingssalen full av elever och vi berättar om vårt liv som seglare på de sju haven.
|
Bagaren |
|
Flickorna har lektion |
|
Making Friends |
|
Making friends at Armitage School |
|
Föreläsning om ett liv till havs |
Hettan i Janjanbureh börjar närma sig smärtgränsen för våra skandinaviska kroppar när temperaturen passerar 40 sträcket. Det är så varmt att det känns som om man ska skrumpna ihop som ett litet russin och nu börjar min (Susannes) mage krångla också. Till och från får jag riktigt ont i magen och diarréanfall. Tack gode gud för Imodium som sätter stopp i tarmarna. Är det något jag ätit, biverkningar av malariamedicinen eller är det någon parasit som byggt bo i min mage? Oklart…
|
Green Vervet monkeys |
|
Hornbill heter den här vackra fågeln |
|
Blå och gul som svenska flaggan |
|
Överallt träd som dignar av mangos |
|
Farimangs medarbetare och en av våra guider i Janjanbureh; Mousa och hans fru |
|
Små fågelungar väntar på mat |
Efter en vecka i Janjanbureh känner vi att vi vill stanna lite till och att det vore läge att förlänga vårt uppehållstillstånd, så Lasse åker in till den lokala immigrationsmyndigheten med vår nya vän Ebrima (borgmästaren). Vi brukar alltid ta med oss den handburna WHF:en när någon av oss går i land och den andre är kvar i båten, men denna gång glömde vi av det. Jag passar på att tömma de sista vattendunkarna i tanken och sitter på rufftaket och filosoferar när en öppen motorbåt med tre män i kommer farande. Jag tänker att det kanske är kustbevakning eller marinpolis som vill göra någon kontroll och vinkar glatt. När de närmar sig i hög fart ser jag att en av dem är maskerad och håller ett vapen. De andra två är också beväpnade. Det finns ingen märkning av båten. Jag vet inte om det är pirater eller poliser! Allt går väldigt fort och de kör in i Seawinds styrbordssida. Den ena mannen hoppar upp på Seawind utan att be om lov. Männen uppträder aggressivt och talar högt och frågar vad jag gör här. De säger att de sett oss uppankrade under veckan och att de försökt få tag i oss, men att vi inte har varit i båten. De säger att vi är uppankrade utanför guvernörens hus och att detta är förbjudet. -Var är kaptenen? -Får vi se era pass? -Du måste flytta din båt! Passen hade Lasse med sig till immigrationsmyndigheten så de kunde jag inte visa upp, men jag berättade att var han var och att han var tillsammans med borgmästaren. De nöjde sig inte med detta utan krävde att jag skulle följa med dem i sin båt. -Aldrig i livet sa jag. Jag stannar i båten till dess kaptenen kommer tillbaka. Känslorna hann i fatt mig och jag börjar känna mig både rädd och förbannad. Inte kunde jag ropa till Lasse heller då han hade glömt VHF:en. Tillslut lämnar de mig och åker in till stan för att hitta Lasse som i lugn och ro satt på immigrationsmyndigheten i trevligt samspråk med tjänstemän och borgmästaren. Det var inget problem med förlängningen och den kostade 2000 dalasi (ca 400 SEK). Plötsligt får Ebrima ett samtal och går ut. Det är männen från marinen som ringer honom gällande mig och Lasse. Nu blir Ebrima rejält förbannad och läser lusen av männen över att de trakasserat oss som var inbjudna gäster till Janjanbureh!! Männen tar sig ut till mig igen och säger flinande att nu är allt okej för att de pratat med borgmästaren så om vi bara flyttar oss lite blir allt bra. Jag känner mig rosenrasande och deras flinande gör inte saken bättre. Nu kan jag inte hålla tand för tunga utan säger: Nej, det är inte okej! Ni kommer maskerade och beväpnade till min båt och uppträder aggressivt! Berättar inte vilka ni är och vad ert ärende är. Det är inte okej! Männen från marinen lämnar mig och äntligen ser jag Lasse och Ebrima på väg ut till mig i båten. De tidigare så aggressiva männen hälsar nu så glatt på Lasse och Ebrima. När min kapten väl kommer till båten släpper spänningen och tårarna börjar falla på mina kinder. Det här var ingen rolig upplevelse! Framförallt var jag inte beredd på att det skulle hända här där vi blivit så väl mottagna. Gambia har under många år lytt under en militärdiktatur så militären har ännu inte klart för sig vilken roll och vilka befogenheter de har.
|
Lasse hänger med grabbarna på Bendula (lokala puben) |
|
Kangkurang (se text om Lamnin Lodge för mer info.) |
|
Pojke med sin åsna |
|
En eftermiddag tar jag dingen över till våra grannar som sköter om sin trädgård |
|
Mannen är den enda som talar engelska |
|
Här använder man forfarande lerkrukor att förvara sitt vatten i |
|
I flera dagar har de ropat och hejjat på oss och nu fick de äntligen sin nyfikenhet stillad och jag hade med lite kakor som uppskattades väldigt |
|
Imamerna läser Koranen för att kvinnornas skörd ska bli lyckad |
|
Tvätt ska tvättas oavsett vilken världsdel du befinner dig i |
|
Barn från Janjanbureh |
Till skillnad från Banjul upplever vi Janjanbureh som en ren och fin stad, men när vi tar en promenad utanför byn hittar vi stora områden där man uppenbarligen slänger sina sopor. Ebrima (borgmästaren) beskriver problemet med sophantering. Byn har inte medel att ens köpa in soptunnor än mindre för att en traktor för att köra iväg sopor. Ja, var ska man börja någonstans? Vi som skandinaver och Lasse som ingenjör börjar genast tänka på hur man kan lösa problemet. Ska vi starta en insamling för tunnor och traktor? Men vad händer när traktorn går sönder och det inte finns några reservdelar? Kommer den att stå och rosta sönder mitt i stan? Är det här vår lösning att bringa ordning på ett problem som vi själva upplever som akut för att vi själva ska må bra? Det är otroligt komplext att implementera sina egna lösningar i ett land med en helt annan kultur, ekonomi och tankesätt. Vi funderade mycket på hur vi skulle kunna hjälpa, men kommer till sist fram att hjälp till självhjälp är nog det enda som fungerar i ett långsiktigt perspektiv.
Med nya vänner och traditionella Gambiska kläder i bagaget lämnar vi Janjanbureh efter 10 fantastiska dagar och beger oss tillbaks till Banjul.
|
Kungen och jag! Sea Wind crew i traditionella Gambiska kläder |
På hemvägen upptäcker vi att den nya elkabeln innan bron är installerad och det blir med extra spänning vi sakta kryper under med lyckat resultat.
Lamin Lodge
Ett par sjömil från Banjul väl skyddat i vikar av mangrove ligger Lamin Lodge. Här ligger ett tiotal båtar uppankrade, men endast några är bemannade. Karim och ett gäng pojkar arbetar på Lodgen och tar hand om de båtar som kommer hit. Alla är vänliga och hjälper dig mer än gärna. Du kan till och med få färskt bröd levererat på morgonen om du vill så det här är lyx de lux för att vara Gambia! Man kan få hjälp med att hyra bil, hämta vatten och precis allt du kan tänka dig. Det var en tysk seglare som byggde upp denna lodge som nu är restaurang, bar och även en plats där kvinnorna i byn tar hand och processar de ostron de fångar i floden. Det är verkligen helt fantastiskt hur de tar hand om precis allt som finns på ostronet. Först pillar man ut själva ostronköttet och de stora går till hotellindustri medan de små går till försäljning till lokalbefolkningen. Skalet till ostronen eldas och krossas och en del används till kalkrikt hönsfoder och det riktigt fina pulvret används för tillverkning av lokalcement och färg. Det här med färgen är ju riktigt fiffigt! I Gambia finns det mycket termiter och det är ju inte så roligt att få in de ettriga myrorna i sitt hus, men om man använder färg från ostronskalen slipper man termiter då myrorna inte är förtjusta i salt, vilket färg från ostron är.
|
En av ostronkvinnorna |
|
Red cheeked cordonblue |
|
Här gör man tegelstenar på plats |
När man inte har så mycket blir det viktigt att ta vara på de produkter som ändå finns och går du förbi ett nybygge kan du se hur de tillverkar egna tegelstenar på plats. När vi besökte lodgen var det ganska glesbefolkat pga. Covid och regnsäsong, så pojkarna hade inte så mycket att göra. Det kändes som de var the lost boys i Peter Pan. Det är cirka tio minuters gångväg upp till den närmaste byn som heter Lamin och vi blev inbjudna att delta i en del festligheter bla. i en omskärelse ceremoni. De flesta gambier är ju muslimer och som traditionen bjuder ska pojkarna omskäras. Tidigare gällde det samma för flickorna, men detta är nu förbjudet i Gambia. Det är ganska nyligen förbudet infördes och det lär nog ta tid innan förändringen helt är implementerad ute i de små byarna. Pojkarna blir förda ut i bushen tillsammans med äldre pojkar/män som ska lära dom vad som krävs av en man i just deras kultur. De stannar där tills såren är läkta. Pojkarna har en slags ande med sig som skyddar dem mot allt ont när de är känsliga efter omskärelsen. Anden kallas för Kangkurang och kommer i många olika skepnader och syften. Efter tiden i bushen blir det ett högtidligt festande där hela byn deltar. Man samlas och sjunger och ger pojken pengar och det är ett allmänt kaos med människor som dansar och skriker. Vi slås av hur trygga och tillitsfulla barnen i Gambia verkar. I röran av alla människor kommer en liten pojke och håller Lasses hand och två flickor sätter sig i mitt knä. De verkar lita fullt och fast att de ska bli väl behandlade av oss. Det finns ett fint Kangkurang-museum i Janjanbureh som visar de olika Kangurangerna och beskriver vilka stammar de tillhör.
|
Karim från Lamin Lodge och vi på omskärelsecermoni |
|
Kangkurang |
|
Barn i Lamin |
|
Blir liite förvånad att få en hästmule i ändan.. |
|
Lamin transportservice |
|
Vävarfågel |
|
Little Bee eater |
|
African Golden Orian i Daranka |
|
Trädgårdarna i Daranka som är grannby med Lamin |
|
Kvinnorna kommer ut ur grönskan med del av skörden på huvudet |
|
Senegalesisk papegoja |
|
Kvinnorna sköter om sina odlingar |
|
De handgrävna brunnarna ger gott om vatten |
|
Utsikt från Daranka |
|
Lamin Lodge ställer sina båtar på grundområden vid högvatten och arbetar med dem vid lågvatten. |
Nu börjar vår tid i Gambia tryta mot sitt slut och vi hyr bil med chaufför en dag för att proviantera, fylla på gas och samtidigt passa på att undersöka hur de ”riktiga” turistställena ser ut. Ta en drink på en strand och vara riktig Toubab. Karim och Jibril följer med oss.
|
Lyxar till oss på Serekundas turiststrand |
Att komma ut på den stora vägen och se all kommers som föregår i de små skjulen är helt galet. Bildäck och stora köttstycken varvas med små plåtburkar med kol och tomater. Bussar fulla med folk stannar för att klämma in ytterligare passagerare. Det tutas och folk springer över vägen samtidigt som några färgstarka kvinnor sitter och dricker öl på rangliga plaststolar. Det är så mycket intryck att man blir helt vimmelkantig. För en ordningsam skandinav kan detta närmast likna kaos, men när man väl släpper sina tvångtankar på ordning och reda och bara följer med så är det helt underbart. Det är inte min ordning, men det finns ett annat slags flyt under det tillsynes röriga som kittlar. Go with the flow!! Gambia No Stress! Gambia No Problem!
Vi hade hoppats att få se krokodiler när vi gick upp i floden, men de lös med sin frånvaro så nu bestämde vi oss för att besöka krokodilfarmen. För en. Mindre slant gick man in i en trädgård och i en grön pöl låg det ett gäng krokodiler och latade sig. Några av dem masade sig upp på land och vi fick klappa dem. För oss som gillar att se djur i sin naturliga miljö var väl detta inte någon hit, men nu har vi i alla fall sett dem.
|
Ej ännu Kapten Krook.... |
Det är valtider så vår vän Ebrima från Janjanbureh är på besök i Serekunda för att förmå hans valkrets att komma hem till Janjanbureh för att röst. Han bjuder in oss på lunch hos sina vänner. Fatimata lagar mat åt oss och ett jätte fat med ris, kyckling och rökt kattfisk ställs fram på golvet. Vi är sex personer som delat fat och när Fatimata ska se till att gästerna får de finaste bitarna tar hon maten med sina fingrar (som redan varit i hennes egen mun) och kramar ihop den till små klumpar som hon så frikostigt delar ut till oss. När hon drar loss skinnet på den rökta kattfisken ger hon denna delikatess till mig (Susanne)..Jag känner hur jag kväljer, men vill inte göra Fatimata ledsen och tar den långa skinnbiten som sakta glider ner i halsen. Puh, ibland kostar det på att ta seden dit man kommer.
|
Starkt och gott! |
|
Skinn från rökt catfish glider ner i halsen på mig..... |
I Serekunda ligger de ”riktiga” turistkvarteren och hit åker många Européer för att njuta av de vita sandstränderna, men här finns också en osedvanlig hög andel kvinnor som köper sällskapet av unga Gambiska män. Att det finns många män som åker till Thailand för att köpa sex har man ju hört mycket om, men att kvinnor åker till Gambia för att göra det samma hör man inte ett ord om trots att det är samma företeelse. Det verkar som kvinnor har en förmåga att komma undan med att det inte är lika farligt och vi hjälper ju bara de stackars fattiga männen. En del av dessa kvinnor gifter sig på Gambiskt vis och försörjer männen från sitt hemland tills de kommer åter på besök. Tja, Lasse försörjer mig med sin pension…Inget är svart eller vitt!? Eller är det precis det är? Jag ska inte fördjupa mig vidare i dessa svåra frågor utan berätta om vår shopping på Maroons. Om man nu inte vill köpa den där kycklingen som legat ute i hettan på en kartongbit finns det faktiskt alternativ. I Serekunda hittade vi Maroons som har det mesta du behöver för en atlantproviantering. Köttet ligger kylt och killarna på andra sidan disken bär hårnät och plasthandskar. Vi fyllde två kundvagnar med mat och dryck och slutnotan hamnade på 21000 dalasi (). Karim som jobbar år lodgen tjänar lite mer än 1000 dalasi per månad så detta var nästan två årslöner för honom. Ibland blir man påmind om hur bra vi har det och hur lite pengar många andra lever av. Gambia är ju som sagt ett av Afrikas fattigaste länder, men trots detta så är det ett lyckligt folk. Man står nära sin familj, vänner och grannskap. Man hjälper varandra och bryr sig om varandra. Om någon gör sig illa eller tappar något säger man: Oh I´m sorry! Jag tänkte första gången att det var ju inte ditt fel att jag trampade snett, men de lider med dig försöker avlasta dig din smärta genom att bära en del av den. Det är väldigt fint! Kommer det någon som är fattig och utslagen och ber om en slant delar de alltid med sig trots att de själva inte har mycket. Man har mat för dagen om än inte så mycket. Man löser det mesta med hjälp av sin uppfinningsrikedom.
Innan vi lämnade Lamin Lodge bjöd vi in Karim och hans söta lilla dotter på middag i båten. Jag lagade pannkakor som serverades med sylt och vispgrädde. Till en början var Jamabodau som dottern heter tyst och reserverad. Vi var de första vita mänsikorna hon hade mött. När jag väl fick med henne ner i båten och visade henne hur man tände och släckte lamporna så släppte hon loss. El är något som kommer och går i Gambia. Ena dagen fungerar det nästa inte, så att ha en lampa som man kan tända och släcka bara sådär är som julafton för en liten flicka från Lamin. Flickan fick en speciell plats i våra hjärtan och vi kom senare att sponsra hennes skolgång med hjälp av våra följare på facebook.
|
Jamabudau/Kumba och jag sjunger om spöket som bara vill säga HEJ!!!! |
Ett par dagar innan vi lämnar Gambia lämnar vi Lamin och går åter till Banjul för att bunkra diesel och klarera ut. När vi och båten känns förberedda för en atlantsegling till Brasilien lättar vi ankare, men nu krånglade både kylen och autopiloten så det blev till att vända tillbaka. Kylens termostat hade packat ihop, så vi fick köra på och av kylan manuellt tills vi kom till Brasilien. Autopiloten hade fått kela lite för nära med en plåtburk och när vi flyttade på den fungerade autopiloten som den skulle. Fulla med upplevelser, intryck och nya vänner lämnar vi Gambia bakom oss, men det här lilla landet med alla underbara människor kommer alltid att finnas i våra hjärtan!
Brasilien nästa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar