Kap Verde inte bara ett stopp på vägen …

7 April- 8 maj 1151 nm

Sao Vincente, Mindelo

Efter våra turer i nordatlantens tuffa vatten så blev den här seglingen från Kanarieöarna till Kap Verde en ren drömsegling. Sex dygn av smult vatten, medvind, sol, delfiner och valar. Vi kunde nästan inte tro att det var sant. I sex månader hade vi varit på de Kanariska öarna och nu kändes det helt underbart att äntligen få komma ut till havs. 

SeaWind glider fram på det atlantblå havet i maklig takt med gennacker

Lata dagar med läsning och god mat gick snabbt till ända och vips så siktade vi Sao Vincente med sina höga bruna berg. Målet var Sao Vincentes största stad Mindelo. Här landar mången seglare som gör sitt första ben mot de karibiska öarna där de fyller upp sina förråd och vilar ut efter en knapp veckas segling. Att angöra Mindelo är inte direkt någon skönhetsupplevelse för ögat. I hamnen ligger gamla vrak och omgivningen i land är sandig och brun. Hamnen är omgiven av höga berg vilket kan ge starka vindbyar på upp emot 15-20 m/sek där du ligger för ankare. Efter ett par veckor i ständigt blåsväder blir det ganska tröttsamt och vinden för också med sig sand som fastnar överallt på båten. Vi kom ju ganska sent på säsongen så det är möjligt att det inte är lika starka vindar tidigare på säsongen. När vi kollar in ankringsplatsen ser vi en båt som vi känner igen. Det är Simon på Ocean Bird som vi träffade i Pacito blanco på Grankanaria för tre år sedan. Ja, seglare möts alltid fler gånger än en!

Utsikt över Mindelo

Dagen efter ankomst kommer marinpolisen ut och undrar var vi kommit ifrån och om vi har gjort något Covid-test. Jo, då 120 euro per person fick vi betala på kanarieöarna för våra PCR-test. Vi fick i och med detta ta oss i land och klarera in med myndigheterna (trots att de aldrig såg resultatet av testet). I små lokaler i närheten av den kommersiella hamnen låg tull och immigrationsmyndigheterna som i godan ro stämplade våra pass och hälsade oss välkomna till Mindelo. Immigrationsmyndigheterna ville ha 500 escudos (ca 5 euro) för ett fint stämplat papper och sedan var allt klart. 

I Mindelo bor Lasses brors svåger med familj; Carlos och Aracy med två ljuvliga barn. De tar genast hand om oss som den mest gästfria familj man kan tänka sig. Vår vistelse får en riktig guldkant tack vare deras engagemang och gästfrihet. Vi får verkligen uppleva hela ön Sao Vincente och inte bara Mindelo, tack vare Carlos och Aracy.

Vårt underbara värdpar Carlos och Aracy Medina

 Stranden i Sao Pedro. Här kan man även snorkla med sköldpaddor. 

Carlos kommer och hämtar oss i sin fina bil och åker till området Sao Pedro där en kilometerlång strand breder ut sig mot det atlantblå havet mellan sandstensfärgade, taggiga klippor. Längs de branta klipporna slingrar sig en smal stig ett par kilometer ut till den ensligt belägna fyren Dona Amelia. Man kan inte för sitt liv begripa hur de gjort när de byggt den hylla som stigen vilar på. Klipporna stupar rätt ned i havet och för att mura upp stigen måste det ha varit de extra modiga som placerat sten efter sten längs de lodräta klipporna. Trots att vi nu har den lilla stigen att gå på pirrar det i magen ibland när den smalnar av och man ser att några stenar lossnat ur den gamla stig-konstruktionen. 

Längs med bergets utsida slingrar sig stigen ut mot fyren.

Längst ute på udden står den vackra gamla fyren stolt och bestämt, redo att lysa upp vägen för oss sjöfarare. Fyrvaktmästaren bor här ute och precis som forna tiders fyrvaktmästare i Sverige får han livnära sig på det som havet ger. Han och hans två vänner klättrar ut på de närliggande klipporna och fångar muräna och annan fisk med både nät och rev. Längre ut i kanalen mellan Sao Vincente och grannön Santo Antao ser vi en flock med valar som kommer upp för att hämta luft. 

Fyren Dona Amélia

Fyrvaktmästaren

Det blir även en tur till Carlos och Aracy´s ”beach house” i en annan del av ön där de har skapat sig ett eget litet paradis. Det blir bad i både polen och havet och sedan en fantastisk middag med grillad languster. 

Badviken i Baia das Gatas

Middag med familjen Medina i deras fina beach-house

Det märks att Covid har påverkat ekonomin på Kap Verde och särskilt i de stora städerna där man inte kan försörja sig på så mycket annat än turism och affärer. Vi ser många tiggare på gatorna och de seglare som varit här länge upplever att situationen för seglare har blivit tuffare då det numer förekommer fler stölder och rån (som på många andra ställen i världen). Vi får verkligen hoppas att Covid-situationen blir bättre och att turismen kan komma igång igen. 

Santo Antao

Om du tar en timmes färd med färja över sundet så hamnar du på den prunkande ön 

Santo Antao och det här var verkligen en av höjdpunkterna på Kap Verde. Vi bokade övernattning på ett litet hotell ”Black Mamba” och spenderade en hel helg på ön. Ön har ingen säker ankringsvik så var gör man av båten när man åker över dit? Du kan lämna den i marinan i Mindelo, vilket var vår ursprungliga plan, men marinan var i dåligt skick och den dyning som kom in i marinan fick Sea Wind att fara fram och tillbaka som en vante. Risken att något skulle gå sönder var alltför stor så vi beslutade oss för att lämna henne på ankringsplatsen med vår vän Simon som lovade att ha ett extra öga på henne. 

Vi lämnar Seawind i Mindelo och tar ”spy-färjan” över till Santo Antao

Vi tog 7-färjan över en fin fredagsmorgon och det var fullt med folk som skulle över till Santo Antao. Sundet mellan öarna är väldigt strömt så när det är mycket vind kränger färjan vilket gett den namnet ”spy-färjan”. Vi förhärdade seglare hade inga problem men det var fler av lokalbefolkningen som satt med plastpåsar framför munnen och ulkade högljutt. Besättningen på färjan gick runt och delade ut nya spy-påsar under hela vägen över. Väl framme i hamnen Porto Novo väntar lokala bussar så kallade ”alugueres”. De kan köra dig till ditt hotell för en billig penning. I hamnen Porto Novo är det full aktivitet med försäljning av allsköns varor. Öns egenodlade frukt, grönsaker och hemlagade ostar säljs och skeppas med färjan över till grannön Sao Vincente. Vägen till vårt lilla hotell Black Mamba kantas av klippiga stup, herdar som vallar sina getter och vegetationen börjar så sakta bli mer frodig. När vi kommer fram till den lilla byn Vila de Pombas träffar vi den italienska ägarinnan Liliana som byggt och driver det lilla pensionaten Black Mamba. Hon serverar oss en god frukost och när sista koppen kaffe är avklarad berättar vi att vi vill vandra och se den vackra naturen. Liliana ger oss några förslag och ger oss en karta och beställer en aluguerer som tar oss upp i bergen. På små krokiga vägar upp i den majestätiska bergskedjan åker vi med vår taxi och när chauffören stannar och vi kliver ut får man nästan svindel! Bergsryggen störtar ned hundratals meter och långt nere i dalen ser man små hus och trädgårdar. Det är så vackert och storslaget att man tappar andan bara av den anledningen. 

På bergsryggen har man en fantastisk utsikt

Vi kliver av vid kanten av den gamla vulkanen vid Cova de Paul och startar vår vandring. I botten på kratern odlas det nu olika grödor och när vi ser lokalbefolkningen påta i risfälten med toppiga hattar känns det som om vi lika gärna kunna vara någonstans i asien. 

Nere i kratern på den gamla vulkanen

 En bonde bearbetar jorden i kratern.

Med karta och väl utmärkta skyltar följde vi leden upp till bergsryggen på ca 1200 möh och därefter bar det av nedåt. En uråldrig stenbelagd väg längs bergskanten med ganska kraftig lutning med en utsikt som slår det mesta, havet vid horisonten och de gröna sluttningarna med blommor, träd och buskar och små stenhus med vasstak. Har man problem med knäna kan denna väg vara väl tuff då det bär nedåt i timmar innan man kommer fram till slät mark igen. 

Ner, ner, ner för backen ned…

 Grönskande sluttningar på väg ned och havet i horisonten

När vi närmar oss byn känner vi den omisskännliga doften av mäsk. I varenda liten håla bränner man den lokala sockerrörs spriten Grouge och man tänker på Amerika och deras ”moonshine” som brändes i skogarna i närhet av vatten. Likaså här har man destillerier där man har naturlig tillgång på vatten. Berget förser dem med klart och kallt vatten som kan kyla ned spritångan. Vi blir bjudna på den färdiga produkten och det smakar faktiskt riktigt gott. 

Han ser hur de värdefulla dropparna av Grouge tillverkas

På färjan över mötte vi ett par som driver restaurang och hotell Panoramics och stället låg precis i vår färdriktning så här blev det lunch. Fin utsikt och en kall öl och en fantastiskt god lunch blev ett lyckat stopp innan vi fortsatte vår vandring. 

Överallt i världen hänger det ren tvätt på tork

När vi väl är framme vid hotellet igen är det två trötta vandare som sätter sig utanför hotellet med varsin kall öl och tittar på alla barn som leker och spelar fotboll.  Här är man nära lokalbefolkningen och blir en del av deras vardag, vilket vi verkligen uppskattar. 

När vi vaknar dagen därpå är benen rejält stela och Lasse har fått en stor blodblåsa på ena foten, så det fick bli en liiite mindre ansträngande vandring denna dag. Vi utgår från Ribiera Grande och promenerar på den asfalterade vägen upp mot XoXo. Alla vi möter är vänliga och hälsar och vi får kika in i snickarverkstaden. Här går man inte till IKEA utan beställer de möbler man vill ha hos möbelsnickaren som tillverkar dem i gediget mahognyträ. 

Snickaren

Överallt är det odlingar av grönsaker och framför allt sockerrör och alla hjälper till i skördetid. Både män och kvinnor bär stora knippen av sockerrör på sina huvuden och fraktar dem till de ställen där man pressar själva sockerrören. 

Alla hjälper till vid skörden av sockerrör och man bär sin skörd på huvudet förstås

I närheten av XoXo ligger en mysig restaurang och här är det grillad kyckling på menyn, så färsk att vi hörde när den blev nackad…

Vattnet som kommer från bergen samlas här upp i en pool som blir den naturliga samlingspunkten en fin dag som denna. 

Inte visste vi att det bodde Hobbitar här 

På Santo Antao finns inget av Mindelos storstadsstress utan här verkar alla nöjda och glada och fullt sysselsatta med att ta hand om sina grödor eller andra produktiva sysslor. 

Vårt lilla pensionat var rent och fint och maten som serverades fräsch och god och ägarinnan och personalen fantastiskt mysiga. 

Making friends, Susanne och Liliana

Allt som allt var vår vistelse på Santo Antao helt magisk och hade det funnits någon säker ankringsplats hade vi definitivt stannat här mycket länger! Efter 17 dagar klarerar vi ut och lämnar Sao Vincente. Vår plan var att stanna på bland annat ön Brava innan vi seglade mot Gambia och vi informerade tull och immigration om detta, men de sa att det inte var möjligt men att vi ändå kunde stanna där… väldigt oklart vad som gällde. I efterhand lärde vi oss att det fanns möjlighet för utklarering på lilla ön Brava så vi hade inte alls behövt klarera ut i Mindelo.  

Santa Luzia

Off we go! Skönt att vara på G igen. Det är lite drygt 30 sjömil till närliggande ö Santa Luzia. De första 20 sjömilen gick som smort i 20-30 knops halvvind, men de sista 10 bjöd på riktigt motig segling. Vi fick vinden rätt i näsan och sjön var skumpig och ojämn. Stackars lilla 

Sea Wind fick kämpa som galning för att stånka sig fram, men fram kom vi. Vi ankrar upp innanför den lilla ön Ilha Zinho och botten här är om en stenöken, så det blir svårt att få ankaret att fästa. Efter ett par rundor med ankaret blev vi trots allt väl förankrade och ser ut över den obebodda ön Santa Luzia. Det är sandö med riktigt coola berg och omgivningen ser ut som något som skulle kunna vara på planeten Mars. Det är så skönt att äntligen få vara långt från stadens brus och jäkt och bara höra vågornas brus mot den långa vita sandstranden. Det blir en riktigt skön kväll med grillad fläskkarré, osttortilla, tomatsallad och stekt spenat med vitlök. Vinden lägger sig till kvällen och det är alldeles, alldeles stilla. Dagen till ära firar vi att vi varit ute och seglat i fyra år. 

Sao Nicholau

Att segla mellan öarna kan vara lite stönigt då de läar å ena sidan och å andra sidan skapar accelerationszoner eller byig vind som skiftar håll på grund av höga berg, men skam den som ger sig. Vi ankrar upp för natten i Tarrafal på Sao Nicholau och här är det bättre hållbotten med lera. Det blir lugnt och skönt även denna natt. 

Dagen efter kämpar vi på mot sjö och vind och letar oss fram till en ödslig vik på Sao Nicholaus sydostsida. Sjökorten är inte speciellt detaljrika och den guidebok vi har (Street´s guide to The Cape Verde Islands) har en del små skisser som kan vara svåra att tolka i det stora. När vi kom tillräckligt nära viken kunde vi urskilja den och gick in och ankrade. Ponta do Ilheu är en underbar liten vik insprängd mellan höga berg och här inne är vattnet kristallklart och fullt med fiskar. 

Vår lilla ankringsvik på Sao Nicholau

Brava

Från Sao Nicholau har vi lite drygt 100 sjömil i nästan rakt sydlig kurs till den lilla ön Brava som blev vårt sista stopp på Kap Verde. Vi hade en skön nattsegling med en klar halvmåne som lös upp vår väg. Vi angör Brava på förmiddagen och i den lilla hamnen i Furna ankrar man i nedförsbacke och lägger två långa linor i land. Lokalbefolkningen är hjälpsamma och fäster gärna dina linor i de stora stenblocken i piren. Det är på detta sätt vi träffar den lokala fiskaren Beto som själv hade varit ute och seglat och som hjälpte oss med både det ena och det andra. 

Huvudstaden på Brava, Nova Sintra

Brava var den enda av de Kap Verdiska öarna som inte hade haft ett enda fall av Covid så de ville att vi skulle ta oss upp till huvudstaden Nova Sintra. Olikt många andra öars huvudstäder ligger Nova Sintra 6 km uppe i bergen och från hamnen går det lokala aluguerer titt som tätt. Covid-testet var gratis och vi fick svar på direkten och sedan var det fritt fram att njuta av ön. Då Nova Sintra ligger 520 meter ovan vatten är luften lite kyligare och molnen sveper in nu och då och ger staden nästan ett spöklikt intryck. Staden har ett fint typiskt portugisiskt torg med dess speciella stenläggningar, enskilda små butiker och några få restauranger. Vi försökte leta upp ett ställe som hade wifi för att kolla väder inför vår segling till Gambia, men icke! Då mötte vi den lokala pastorn som erbjöd oss att använda hans internet som sträckte sig ända till det fina torget. Vänliga människor finns det gott om i världen!  Efter vår första dag i Hufvudstaden kom vi tillbaka till dingen och upptäckte att någon hade stulit våra karbinhakar på förtöjningstamparna. Det är första gången på fyra år som vi fått något stulet och det kändes väldigt tråkigt att det just blev på den sömniga lilla ön Brava. I Furna handlar allt om fiske och när de lokala fiskarna kommer in med sin fångst hjälper alla till att dra upp båtarna på land. Vid ett par tillfällen kom fiskare förbi vår båt och gav oss nyfångad fisk!Som sagt var: Vänliga människor finns det gott om i världen!

 Hamnen Furna

Vår vän Beto hjälper oss att hitta till bageriet. Ett hål i väggen ….

Barn av Brava

Barn av Brava

När fiskarna kommer hem hjälper hela byn till att ta upp båtarna på land.

När arbetsdagen är slut tar man med sig sin utombordare hem

Mamma och barn från Brava

Kap Verdes övärld kan verkligen vara mer än bara ett stopp innan man fortsätter sin segling till Karibien eller Västafrika, så om ni tar vägen förbi Kap Verde passa på att planera in lite tid för att hinna uppleva dessa underbara öar och den gästvänliga lokalbefolkningen.