Is, is, is, mera is och Covid!
Le Maire kanalen
Hovgaard Island
Måndagen den 24 januari lämnar vi Port Lockroy för att ta oss ytterligare lite längre söder ut. Vi har en dröm om att få passera den södra polcirkeln på 66 grader 33 minuter syd. 2017 passerade den norra polcirkeln på vår väg upp till Lofoten och det skulle vara kännas stort att ha seglat från pol till pol. Port Lockroy ligger på 64 grader 49 minuter syd så vi har fortfarande en bit kvar. Vi vet inte än hur issituationen ser ut så långt söder ut, men har hört rykten från andra båtar att det ligger mycket is där.
 |
| På väg mot Le Maire kanalen |
 |
| Bergen är över 1000 meter höga |
 |
| Le Maire kanalen |
Vi seglar igenom den spektakulära Le Maire kanalen med enorma berg på var sida. Här ligger det mycket is, men Sea Wind trycker sig igenom ismassorna. När vi kommer ut ur kanalen är det ännu mer is! Det är stora och små isberg, bergybits, isflak och slush-is. Det går långsamt att åka slalom mellan alla isberg för att sig fram till ankringsviken. Vi får sällskap av valar, sälar och pingviner när vi sakta glider fram.
 |
| Ett gäng nybadade åsnepingviner |
 |
| Mycket pingvinbajs blir det.... |
 |
| En stor glaciär i slutet på kanalen |
 |
| Söder om Le Maire kanalen blir det allt mer is |
 |
| Sälarna ligger och latar sig på isflaken |
 |
| Båten Zephyros uppankrade vid Hovgard Island |
Väl framme ser vi våra vänner från båten Zephyros uppankrade i viken och vi släpper vårt ankare och gör kväll. Utsikten här är helt magisk! Höga, snöklädda berg, stora och små isberg allt färgas rosa av den dalande solen. En fransk båt som heter Cavalóu kommer förbi och vi bjuder in dem på en öl i vår sittbrunn. De vill ha hjälp med att lära sig att göra yoghurt så kökschefen på Sea Wind bokar in en lektion för nästkommande dag.
 |
| Utsikten från vår ankringsvik vid Hovgaard Island |
När vi vaknar upp dagen efter ligger dimman tät över viken, men lättar under dagen och vi kan åka och titta på platsen där segelbåten Northern Light, med besättningen Deborah Shapiro och Rolf Bjelke, övervintrade 1991–1992. Det är verkligen imponerande att övervintra, i en liten segelbåt bara två personer, i denna karga och krävande miljö. Stora delar av vattnet i närheten av deras vinterhamn ligger fortfarande täckt av is och vi försöker hitta vägar genom isen för att kika på pingvinkolonier och sälar.
 |
| En weddellsäl ligger och snusar |
 |
| Lite avslappnad? |
 |
| Pnigvinungar kan vara riktiga "skitungar" |
Som tack för yoghurtlektionen vill Cavalóu bjuda oss på middag och vi tackar gladeligen ja till en lyxig fransk middag med fina viner och trevligt sällskap.
 |
| Middag på båten Caval'ou |
 |
| Efter en trevlig middag tar vi dingen hem till Sea Wind i solnedgången |
Morgonen gryr och solen strålar på de stora isbergen. Det är en fin dag att gå vidare söder ut. Det är så mycket is att det nästan inte går att ta sig fram. När vi kommer fram till den närliggande Peterman ön inser vi att det är lönlöst att fortsätta. Vi får helt enkelt vända om och ta oss tillbaka till Northern Lights vinterhamn.
 |
| Vi går söder ut mot Peterman Island |
 |
| Det blir mer och mer is som hindrar vår väg söder ut |
 |
| Säger bara: Pingviiiiinerna!!! |
 |
| Vi bestämmer oss för att vända om |
 |
| Glaciärerna är vackra men släpper mycket is |
 |
| En del av isen som glaciärerna släpper bildar vackra konstverk |
 |
| Ett gäng krabbätarsälar vilar upp sig på ett isflak |
 |
Hej kommer ni på besök?
|
 |
| Sea Wind uppankrade i Northern Lights vinterhamn |
 |
| Snödynor på Oleg Island |
 |
| Sea Wind i solnedgång vid Hovgaard Foto: S/Y Caval'ou |
Denna gången lägger vi oss mellan Oleg och Hovgaard Island med fyra linor i land precis som Northern Light gjorde. Oleg Island har en rolig historia berätta! När Rolf och Deborah var på väg till sin vinterhamn dog deras motor. De fick då kontakt med Oleg som bogserade Northern Light in till sin tänkta vinterplats. Rolf och Deborah uppkallade den lilla ön, som de hade sina tampar fästa på, till Oleg Island.
30 år senare kommer lilla Sea Wind till Puerto Williams och här träffar vi en ung kille som heter Igor. Han besökte Antarktis med sina föräldrar första gången när han var ett år och har sedan dess regelbundet seglat de Antarktiska vattnen. Igor hjälpte oss att tolka och delade med sig av sina erfarenheter av Antarktis. Det visade sig att Oleg, som fick denna ö uppkallad efter sig av Rolf och Deborah, var Igors pappa!
Vi ligger tryckt inbäddade mellan öarna i en liten ränna, men viken är öppen mot syd och där finns det massor med is. Blåser det från syd kommer isen in i rännan. Grannbåten Cavalóu, som ligger närmast öppningen, får rycka ut med sin dinge och lyfta sina landlinor över en del stora isklumpar som fastnat på sin väg in.
 |
| Den sydliga vinden för med sig mer och mer is in på ankringsplatsen |
 |
| Caval'ou och Sea Wind |
Tidvattnet här nere i Antarktis är mycket märkligt. Vissa dagar är det två cykler, nästa tre eller fyra och skillnaderna i tidvattenhöjden varierar kraftigt. Vid ebb åker isen med ut och vid flod kommer den tillbaka igen. Vid ebb strandar en del isklumpar på land och kan hamna över våra landlinor och då får man hoppas att tidvattenhöjden är tillräckligt stor för att lyfta av dem nästa gång.
 |
| Stora sjok med snö har ramlat ned på våra linor. Vi tittar om det går att få loss linorna under snön när det är lågvatten |
Här och på många andra ställen i Antarktis häckar Antarktis- och sydpolslabb. Framförallt där det finns pingviner som häckar ser man labbarna cirkla över de små dunbollarna. De väntar på ett tillfälle att få sig ett skrovmål när ungarna eller äggen lämnas ensamma. Vi tar en tur i land och lyckas se flera par på klipporna i närheten.
 |
| Man ser tydligt gångarna som pingvinerna använder för att ta sig upp till sina bon |
 |
| Blåögda skarvar |
 |
| Kelpmås |
Fredagen den 28 januari vaknar vi upp av att det skrapar och bonkar mot skrovet. När vi tittar ut ser vi att hela viken full av is! Helt plötsligt hör vi en rysk manskör sjunga. Drömmer vi? När vi kommer ut i sittbrunnen ser vi ett helt gäng med killar som står och sjunger för Sea Wind. Vi höll på att skratta ihjäl oss. Det här måste vi utforska!
 |
| Is,is och mera is |
 |
| Ryska manskören går tillbaka till sin båt |
 |
| Dingen ligger upphängd vid sidan av båten |
Vi drar alltid upp vår dinge längs sidan av båten så att den inte ligger i vattnet under natten. Flera seglare har fått sina dingar sönderbitna av leopardsälar och vi vill inte riskera att bli av med vårt ända sätt att ta oss in till land så återigen tar vi det säkra före det osäkra. Det är lätt att släppa på linan som håller dingen uppe och väl i vattnet blir det att bryta is med dingen för att ta oss över till den ryska båten Aurora. Vi tackar så mycket för sången och de bjuder in oss på hemlagad gulaschsoppa och rysk hembränd sprit. Aj, aj, aj vilken finess de måste ha på sina hembränningsapparater. Vodkan smakade fint utan finkel. Kökschefen på Aurora undrar om vi behöver något och jag ber än en gång om lite lök. Vi får en kasse full med apelsiner, äpplen, lök, pumpa och yoghurt! Segelbåtarna som kör charter här nere verkar tycka lite synd om oss små segelbåtar och delar mer än gärna med sig av sitt överflöd.
 |
| Gåvor från kökschefen på Aurora till kökschefen på Sea Wind |
 |
| Go och glad besättning på Aurora |
Två tacksamma och glada seglare tar dingen tillbaka till Sea Wind, men nu händer något mycket märkligt. Exakt samtidigt börjar Lasse och jag känna oss hängiga. Vi får feber och blir trötta. Där ligger vi som två ”utslagna sillar” i varsin soffa i salongen. Vad är detta? Det är tre dagar sedan vi var på middag i Cavalóu. Kvällen kommer och febern ökar och vi börjar hosta. Vi kontaktar Cavalóu och Zephyros, de båtar som vi nyligen träffat, men ingen av dem känner sig dåliga. Hm, har vi fått någon slags förkylning eller var det den hemkörda spriten från ryssarna? Under natten har både Lasse och jag feberfrossa och vaknar trötta och eländiga. Det är fortfarande massor med is runt båten så nu och då måste vi ta oss ut i kylan för att lossa is som har fastnat i linorna. Trots våra varma sköna overaller fryser vi ända in i märgen när vi går ut. Vi försöker gaska upp oss genom att ta en dusch och laga lite god mat. På en hårddisk har vi massor med filmer som vi bytt till oss av andra seglare och nu blir det film, efter film, efter film tills vi somnar. Dagar går och febern består och varenda gång vi behöver ta oss ut och jobba med linor eller is blir vi helt utmattade. Vi flåsar och stånkar och det känns som om vi knappt har halva lungkapaciteten kvar. När man är en så liten besättning som vi och bägge blir sjuka är inte lätt att hålla humöret uppe. Det finns ingen att ta hjälp av, det är bara Lasse och jag. Tre dagar efter att Zephyros varit på middag i Sea Wind får vi meddelandet att de också har fått Covid. Då informerar vi Cavalóu om att det måste vara de som fört smittan vidare till oss. Någon i besättningen hade känt sig lite förkyld, men ingen feber eller hosta. De hade varit på middag på en större charterbåt tre dagar innan middagen med oss och det visade sig senare att denna båten hade fem Covid-fall ombord.
'
 |
| Dags att gå vidare söder ut! |
En lugn och trygg ovädershamn? Stella Creek, Vernadsky
Inte nog med att Covid härjar fritt i Sea Wind, nu skulle ett helvetesväder från sydväst komma. Vi inser att vi inte kan ligga kvar där vi ligger då viken redan är full med is. Vi behöver komma till en ankringsplats där vi kan vila och ta det lugnt, inte behöva gå upp mitt i natten för att hantera linor och is.
Vår plan var ju från början att ta oss längre söder ut och bara 10 sjömil bort ligger Vernadsky base där det finns en väldigt skyddad ankringsvik. Feberrosiga tar vi ett par panodil, hoppar i våra flytoveraller och lämnar ankringsviken. När vi tror att vi sett mycket is lyckas Antarktis alltid bjuda nya dimensioner. Vi har aldrig sett så mycket is någon gång! Sakta, sakta går Sea Wind fram genom att pressa och putta is. Jag står i fören för att leda oss förbi den största isen. Ibland är vi bara tvungna att stanna för att hämta andan och fundera på om vi verkligen ska fortsätta. Tänk om vi istället för att sätta oss i säkerhet utsätter oss för mer fara genom att fastna här ute i isen? Vi känner oss frustrerade och trötta och det blir bara mer och mer is. På vissa ställen är det så stora isberg att det är omöjligt att ta sig fram och vi försöker hitta alternativa vägar. Stundtals lyckas vi trots allt njuta av all vacker is. På några isflak ligger sälar och tittar på oss när vi pressar oss fram genom isen. Vi har några seglarvänner som var i Antarktis för några år sedan och de skrev i sin blogg att de undvek att köra på något med båten som var större än en fotboll, men för oss blev det snarare att undvika att köra på något större än en fotbollsplan! Vi såg inte vatten utan allt var täckt med is! Sea Wind åkte stundom upp på isflaken för att snyggt glida ned igen, men ibland fastnade mjuka, lite mer upptinade isflak under kölen och satte stopp för vår framfart. Med ett stort isflak under kölen var det bara att se till att backa för att komma loss. När isen väl släppte sitt grepp om Sea wind flöt den upp med massor av bottenfärg på toppen.
När vi närmade oss Vernadsky base kändes det som om det var totalt stopp. Stora flak och isberg proppade igen vägen för oss. Våra franska ”covid-vänner” på Cavalóu var redan där så vi ropade upp dem för att höra om de hade någon information kring issituationen i viken.
-Det är bara att putta is och försöka ta er in. Okej, putta is gjorde vi och kom till den västra kanalen, men här var isen så väl packad och det gick inte att ta sig vidare. Vi var oroliga att vi efter fem timmar av hårt slit skulle behöva ge upp och ta oss tillbaka och försöka hitta en ny ankringsplats som skulle vara säker i det kommande ovädret. Skulle vi överhuvudtaget orka mer påfrestningar med vår Covid-infektion? Ett sista försök! Det bara måste gå att komma in till Vernadsky norr ifrån! Vi ser ljuset i tunneln och vattnet runt den norra ingången är någorlunda fritt. Inne i viken möter Cavalóu upp oss med sin dinge och puttar isflak och visar vägen.
 |
| Spåret efter Sea Winds irrfärder i isen. |
I den skyddade ankringsviken som vi siktat in oss på, Stella Creek, låg ett stort isflak så där gick det inte att ankra upp. Det ligger tre andra båtar här inne och samtliga har lagt sina ankare fast på isflaket. Ja ha, det är ju bara att ta seden dit man kommer! Vi lägger vårt ankare långt upp på isflaket och lägger oss långsides med Cavalóu. Solen skiner, vinden är svag och nu kan vi väl äntligen få pusta ut! Vi ser hur ett stort isberg närmar sig oss och Cavalóu. Nu blir det fart på alla besättningar. Tre dingar kör mot isberget i full fart för att putta iväg det. Kaptenen på en av de andra båtarna kliver iland på isberget och ställer sig på toppen och röker sin pipa. Det ser helt galet ut! De tre dingarna lyckas flytta på isberget en bit och Sea Wind går fri. Det är två trötta kämpar som tillslut får lite välförtjänt vila.
 |
| De tre dingarna lyckas tillslut att flytta på det stora isberget |
 |
| När kapten får delegera från ett isberg ser man så har nöjd ut |
 |
| Fler mindre bitar ska också bort från Sea Wind |
 |
| Den "lugna och trygga" ankringsviken Vernadsky |
 |
| Ankra på ett isflak |
 |
| Cavalóu och Sea Wind |
 |
| Det här kan man kalla LÅGtryck! |
Det är första februari och vi har nu varit i Antarktis i tre veckor. Feber, hosta, ont i halsen och ett lågtryck som landar på 959 millibar! På vår Iridium Go kan vi se vindar med stormstyrka runt omkring oss, men här i Vernadski är det helt stilla och solen skiner. Ligger vi i centrum av lågtrycket tro? Vi får äntligen en dag med vila och gör så lite vi bara kan. Det blir hostmedicin, febernedsättande tabletter och mycket vätska för att kroppen ska komma i balans igen.
Vid tretiden på morgonen knackar besättningen från Cavalóu på. Isflaket som vi fäst ankaret i har nu släppt från land och börjat röra på sig. Cavalóu åker in med fören i berget och måste flytta på sig. Vi bestämmer oss för att ligga kvar tills vi ser hur isflaket rör på sig. Den sydvästliga vinden biter i kinderna och det snöar. När vi ska arrangera om våra tampar är de så stelfrusna att de nästan inte går att böja dem. När tamparna är fästa i land går vi ned i Sea Wind och tänder kaminen och kokar en kopp te. Vi är fortfarande febriga och trötta efter morgonens aktivitet och nu vill vi bara komma bort från den påträngande isen. Det utlovas lugnt väder för morgondagen och vi hoppas att vi ska orka ta oss norr ut. Drömmen om den södra polcirkeln har vi gett upp för denna gång. Det är alldeles för mycket is och med covid i kroppen har vi inte ork att pressa oss hela vägen dit. Ibland får man bara inse att det inte är rätt tillfälle för just den där drömmen och vad är väl ”en bal på slottet?” Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles, alldeles underbar! Nu får vi bara se till att bli tillräckligt friska för att orka se lite till av Antarktis och dessutom ha ork att ta oss tillbaka till Chile.
Under kvällen tittar solen fram och ett stort isberg trycker sig närmare och närmare vår akter. Vi får helt enkelt flytta på Sea Wind. Det finns en liten vik längre väster ut så vi kör fram och ankrar upp och lägger linor i land. Lasse flåsar med linorna i land och jag flåsar och tar hem på linorna i båten. När vi kommer ned i båten är jag helt utmattat. Jag mår illa och känner mig yr. Lasse lägger på mig tre täcken och trots det fryser jag så att jag skakar. Febertermometern stannar på 39,5 grader Celcius och nu känner jag att jag fått nog! Jag vill bara bli frisk! Inget annat spelar någon roll. Jag vill inte gå ut och ankra om eller ta hand om isberg. Låt mig bara få bli frisk!
Tillbaka till Port Lockroy
Himlen är grå och vinden är svag. Vi ska lämna Vernadsky för att gå norr ut. Rykten från andra båtar säger att isen ska ha lättat och vi ger oss av. Jo, då den första kvarten eller så är det lite mindre is, men sedan stockar det ihop sig igen. Jag står åter i fören och försöker visa vägen där det finns sprickor i isen, men ibland finns det inga bra vägar att gå utan vi får helt enkelt köra på isflaken och hoppas att de delar på sig. Lasse blir trött av att driva Sea Wind fram genom isen och jag blir frusen på fördäck. Vi kommer ikapp Cavalóu som också kämpar sig genom isen. Hon är en 16 meter flatbottnad aluminiumbåt och som många andra flatbottnade båtar har hon kylvattenintaget ganska högt upp. Nu får hon problem! När hon tar in kylvatten i den kalla issörjan följer isklumpar med och fastnar. Motorn stannar och de måste manuellt rensa ur isen ur kylvattenfiltret innan de kan fortsätta. Tre gånger händer samma sak och tillslut tar lilla Sea Wind täten och banar väg för den stora Cavalóu. Sea Wind är långkölad och har sitt kylvattenintag långt ner på kölen så vi slipper att få in is.
Morgonen efter vaknar vi upp av att ankarlarmet ljuter. Bägge linorna i fören hade släppt och vi gled sakta upp mot land med aktern. Det här var inte världens bästa start på dagen! Den ena linan hade jag lagt ovanpå Cavalóus lina, som satt fast i en stor sten, och jag tyckte att den satt så säkert. det gjorde den ända till deras lina lossnade från stenen och tog med sig vår lina. Den andra linan satt fast med en bergskil och i den hårda vinden hade bergskilen lossnat ur skrevan av trycket. Besättningen på Cavalóu kommer till vår undsättning och Sea Wind kommer flott och vi fäster nya linor i land. Den här gången kompletterar vi med några extra linor i både för och akter och vi får en lugn och skön dag efter den hetsiga morgonen. Vår Iridium Go varnar för ett riktigt oväder som ska passera Port Lockroy under ett par dagar, så det känns extra skönt med de kompletterande linorna. I lugnet före stormen blir det stiltje och dimman ligger tät inne i viken. Det är vackert och tyst, men nästan lite spöklikt. Vi ser inte många meter, men kan fortfarande höra de små pingvinerna ropa lite ödsligt i den tjocka dimman.
Nu börjar det bli mörkt på kvällarna. Säsongen här nere är kort och börjar lida mot sitt slut. Med mörkret kom den nordostliga kulingen och vår dinge, som hängde på sidan av båten, började fara fram och tillbaka. Vi beslutar oss för att lägga dingen i lä bakom båten istället. Varför har vi inte dingen på däck? Då är den ju inte i vägen och ligger säkert. Problemet med det är att om det skulle hända något med våra linor i land skulle vi behöva vi lyfta ned dingen i vattnet från däcket och det är ingen rolig manöver när det blåser 30–40 knops vind. Dingen (3D tender 2,70 meter lång med aluminiumskrov) blir som ett enda stort vindfång och vi kan skada både den och oss själva. Bortsett från ljudet av vinden som tjuter i riggen blir natten lugn och dingen ligger kvar oskadd. Ovädret fortsätter dagen efter och ”the screaming sixties” gör verkligen skäl för namnet. Det blåser konstant 30–40 knop under hela det kommande dygnet och i byarna kommer vindarna farande med stormstyrka. Man blir riktigt trött av att höra vindens konstanta vrål i riggen, timme ut och timme in. Som tur är sitter våra landlinor väl förankrade och den extra linan som sitter direkt i vindriktningen gör susen, Sea Wind ligger på sin plats. Ovädrets tredje dygn blir vi uppropade på VHF-radion av den brittiska forskningsstationen. De undrar hur det är med oss och berättar att, under de tre säsonger de varit här, har de aldrig någonsin upplevt en sån våldsam och långdragen storm. Deras anemometer visade stormstyrkor upp till 27 meter per sekund!
Febern börjar släppa och vi börjar se ljuset i tunneln trots ovädret. Covid kanske släpper sitt grepp om oss i alla fall! Vi har kämpat med Covid i elva dygn och först nu börjar vi känna energi och glädje. Lågorna i kaminen sprakar gott och det är varmt inne i Sea Wind. Vinden fortsätter att vråla fram till elva på kvällen, men vi kollar på film och höjer ljudet för att slippa höra stormens vrål. Vi tittar på varandra och nu är glimten i ögat tillbaka. Det är dags att fortsätta att njuta och utforska Antarktis!
Häng med oss på de sista veckornas spännande äventyr i Antarktis!
 |
| Sea Wind lämnar Port Lockroy och går norr ut |
Amazing photos!
SvaraRaderaTack för fina bilder och era berättelser! Imponerande3
SvaraRadera