Chile- Antarktis- Chile 5 januari- 28 februari 2022 

         1714nm

Del 1 av 3

Vill du segla till pingvinerna med mig?

Knasbollar

Planen att segla till Antarktis och pingvinerna har varit med oss långt innan vi lämnade Sverige 2017. Uttrycket har blivit som ett bevis på vår kärlek. Vill man segla över Drakes passage till Antarktis i en liten segelbåt med en enda person till ombord, måste det vara den rätta. Om Lasse och jag har varit oense, gnabbats eller blivit sura på varandra brukar någon av oss till slut ställa den avgörande frågan "Vill du fortfarande segla till pingvinerna med mig?" Svaret som kommer blir ju alltid ja, för vi vet ju att det vi gnabbas om egentligen är ganska knasigt.  Vi vill ju inget hellre än att segla till pingvinerna med den vi älskar. Då varken vill eller kan vi fortsätta att vara sura. Att veta att ens partner vill segla hela långa vägen till pingvinerna tillsammans med just dig överspeglar allt annat. Vi skrattar och kramas och allt tjafs försvinner ut genom ruffluckan. Hur kommer det nu att bli när vi varit hos pingvinerna? Kanske kommer uttrycket ”vill du fortfarande segla till pingvinerna med mig” bestå här på Sea Wind som ett bevis på vad vi kan åstadkomma tillsammans. Nu ska ni få höra vår historia om vårt äventyr på den is beklädda kontinenten i söder!

På väg!

Sea Wind lämnar Puerto Willams den 5 januari och sätter segel innan vi kommer ut i Beagle kanalen. Solen skiner, de höga bergens toppar är klädda med nysnö, vi har 2 knops medström och en västlig vind som fyller våra segel. Sea Wind slörar fint medan små magellanpingviner hastigt hoppar fram i vattnet längs båten. Vår segling ned till Antarktis kunde inte börja bättre. Vi vet att det kommer vindar med kulingstyrka under morgondagen, så vår plan är att ta sig närmare Kap Horn och Drakes passage för att vänta på rätt tillfälle att ge oss av. Vi vill ta oss till en säker hamn för att ordna med de sista förberedelserna. När vi in seglar in mot Caleta Lennox får vi den västsydvästliga vinden rätt i näsan. Vi försöker segla bidevind, så långt in som det går, men här är det trång mellan öarna. Det flyter mycket kelp i vattnet och sjökorten väldigt rudimentära. Vi beslutar oss för att ta ned seglen och gå för motor sista biten. Längre fram ser vi en lång sandstrand, landmassan är låg och viken är ganska öppet mot havet i söder. Vi blir uppropade av kontrollanten på Isla Lennox på VHF kanal 16 och han hälsar oss välkomna. Han pratar i stort sett bara spanska och jag gör mitt bästa för att försöka kommunicera med de ord jag kan. Han använder sin bästa engelska och säger: -"You can stay at my station. Gratulations for your good spanish!" 

Isla Lennox - Google maps

Ha, ha det kommer jag att leva länge på. Det finns ett par bojar man kan lägga till vid och vi försöker få upp de tunga stora linorna som är fästa vid bojen, men det vill sig inte så vi ankrar upp istället och får bra fäste på 4 meter sandbotten. Vinden mojnar under kvällen och vi får en skön stund att reflektera över att vi nu äntligen är på väg mot Antarktis. Jag lagar en kycklinggryta med mango som vi avnjuter efter en skön dags segling. Våra vänner från segelbåten Cool Change ankrar upp bredvid oss under kvällen. De är också på väg till Antarktis och planerar att gå tidigt nästa morgon. Under natten skiftar vinden 180 grader och kom istället från nordost. Det rullade en del på ankringsplatsen under förmiddagen, men på eftermiddagen lugnade allt ned sig en stund innan vinden åter vände 180 grader. Hela dagen ägnar vi oss åt förberedelser för passagen över Drake. Jag bakar bröd, sockerkaka, lagar gulaschsoppa. Vi kollar rigg, motorn, olja, kylvatten, rensar filter för länspumpar, förbereder sjökojerna, fäster upp fendrar, byter gasoltub (vis av erfarenhet då den alltid tar slut vid de värsta tidpunkterna ute till havs) och skruvar fast durkarna. Vi vill att allt ska vara väl förberett som möjligt så att vi kan fokusera på att segla och hantera Sea Wind under den kommande passagen. Efter en produktiv dag somnar vi gott, men vid tretiden på morgonen vaknar jag och det är helt omöjligt att somna om. Huvudet är fullt av tankar kring avfärden. Har vi kommit ihåg allt som ska göras? Är jag verkligen redo? Hur kommer passagen att gå? När klockan är 06.00 går jag upp och kokar kaffe och låter dagen, då vi ska starta vår översegling till Antarktis, börja. 

Kap Horn

Kap Horn - Google maps

Vi lättar ankare vid niotiden. Det är en stilla morgon, havet ligger lugnt och solens strålar glittrar i det kalla vattnet. Det känns helt overkligt att vi just nu är på väg att gå mot det mytomspunna Kap Horn och påbörja vår segling mot Antarktis. Vi går igenom Paso mar del Sud som är en trång passage mellan öarna Herschel och Deceit. Nu är vi strax framme vid Kap Horn. Vinden ökar sakta och kommer från nordost och fyller Sea Winds segel och ger henne god fart. Klipporna här är svarta och taggiga och det ger ett kargt och ogästvänligt intryck, men när vi ser alla albatrosser som seglar i Kap Horns vindar mildras intrycket och det blir som en vacker dans där havet, vindarna, fåglarna och klippor virvlar tillsammans. Vi ropar upp fyrvaktmästaren på Kap Horn och meddelar att vi nu lämnar Chile och att vår nästa destination är Antarktis. Han önskar oss lycka till och undrar om det finns något han kan hjälpa till med innan vi lämnar. Vi tackar artigt nej. Vi har uppdaterade väderfiler från vår Iriduim Go och känner oss nu väl förberedda. 

Klipporna och öarna runt Kap Horn är svarta och taggiga

Kaptenen uppfyller ena halvan sin dröm om att runda Kap Horn

Kap Horn och monumentet i bakgrunden

Många fartyg har fått känna på Kap Horns stormiga väder och dålig sikt, men vi har tur. Det är klar sikt och vi har medvind i våra segel. Vi häller upp en Whiskey som vi offrar till Neptun och alla de sjömän som förlist i dessa tuffa farvatten. Lasse och jag har ganska olika upplevelse av att runda Kap Horn. Lasse har sedan barnsben läst om alla berömda seglare som rundat det berömda kapet och själv drömt om att någon gång få möjligheten att göra det. För honom blir det en känslomässig och storslagen stund att äntligen få sin dröm om Hornet uppfylld, medan för mig, som började segla sent i livet, är det bara ytterligare en udde som ska passeras. Naturen är vacker, men den sensationella känslan av att passerat 

Kap Horn infinner sig inte riktigt hos mig. Det kanske är så att jag helt enkelt inte förstår vidden av det vi just nu gjort. 

”Drake lake” eller ”Drake Shake”

När vi lämnar Kap Horn vid 18-tiden vrider vinden till nord och piper i. Det börjar regna och barometern har sjunkit med 20 millibar sedan i morse. Vi tar det säkra före det osäkra och revar till tredje revet i storen. Det är fuktigt och ruggigt och jag fryser lite när jag går på min 21.00-00.00 vakt. Himlen är grå och nu öser regnet ned. Det känns trots allt skönt att få en stund med Sea Wind, havet, vindarna och albatrosserna helt allena. Vi kommer liksom i balans med varandra under de här timmarna när kaptenen sover. Jag insuper havets dofter och känner dess rörelser under Sea Winds köl. Jag vet att havet och jag kommer att hitta vår gamla relation som goda vänner inom kort. Vindarna piskar regnet lodrätt och som små sylar sticker regndropparna mig i ansiktet. De är kalla och hårda så jag drar upp min ulltröja från Grönland för att värma mitt ansikte. De tre timmarna går ganska fort och strax är det min tur att få krypa ned i den varma sjökojen. Lasse är sömnig, men kliver upp och tar på sig sjöstället och går på sin 00.00- 03.00 vakt. Vattentemperaturen har redan sjunkit tre grader sedan vi lämnade kusten och det är nu 7 grader Celsius i vattnet. Det regnar av och till och vinden skiftar snabbt från nordnordost till nordnordväst. Vi ser inga andra båtar här ute. Det är bara lilla Sea Wind som kämpar på i den grå regniga natten. 

Det är morgon, dag två, det duggregnar och sjön har byggt upp rejält under natten. Det blåser 20–40 knop västlig vind och vi tittar förväntansfullt på väderprognosen på Navtex. Hm, det här ser inte roligt ut! Gale force winds and very rough seas, 4-6 meters waves. Kanske vädret blir bättre om vi tittar på väderprognosen på Iridium Go? Lyckligtvis blir dagens väder inte lika illa som meteorologerna förutspått utan det rullar på i samma anda som under natten med skumpig sjö och västliga vindar runt 30–40 knop. Vi har dragit igång värmaren och ligger mestadels och läser nere i Sea Wind under dagen, här är det varmt och lugnt. Vinden mojnar under eftermiddagen och vrider mot västsydväst och vi passar på att rulla ut lite genua så Sea Wind får lite bättre gång i de höga vågorna. Vid sextiden vrider vinden till västnordväst och minskar till 25 knop och havet stillar sig lite. Solen tittar fram och vi får sällskap av stora flockar med albatrosser. De glider så graciöst på vindarna med sin enorma vingbredd. Vi står i sittbrunnen och njuter av att känna hur Sea Wind hittar tillbaka till sin normala gång där hon klyver vattenytan med sitt kurviga skrov. Hennes segel är fyllda med vind och hon kränger så där lagom och gör 6 knop mot mål. Solen dalar sakta och hela himlen färgas rosa. Det här är segling som bäst ute på Drakes passage! 

Natten blir lugn och våra vakter avlöper fridfullt. Det är sommar nu på det södra halvklotet och precis som midnattssolen på norra halvklotet, under de tidiga sommarmånaderna, blir det inte riktigt mörkt här nattetid. 

Den västsydvästliga vinden står i sig även under förmiddagen dag tre. Det är disigt och kallt och nu har vattentemperaturen sjunkit till 3 grader Celsius. Vi kör vår Eberspächervärmare och temperaturen ligger kring 10–12 grader Celsius inne i båten. Det räcker inte riktigt för att göra det varmt och gosigt utan efter ett tag blir det väldigt fuktigt och dropparna rinner ned från rutor och skylights. Vi har en Dickinsson värmare som skulle kunna åtgärda problemet på ett kick, men när vi kränger som vi gör just nu åker dieseln inne i kaminen fram och tillbaka och det brinner okontrollerat inne i brännaren så vi väljer det säkra före det osäkra. Vi ska snart passera den Antarktiska konvergens zonen. Zonen är en naturlig gräns som skiljer det kalla vattnet från Antarktis och det lite varmare subantarktiska vattnet. Havet i söder om linjen har även annan densitet och salthalt. Denna dag passerar vi även den 60: onde breddgraden ”the screaming sixties”. Breddgraden som ligger söder om 60: onde breddgraden längs antarktiska kusten kallas så för att den är känd för exceptionellt starka vindar, enormt höga vågor och jättestora isberg. Som ett resultat av samspelet mellan varm ekvatorialluft som stiger, jordens form och rotation, ökar vindhastigheterna ju närmare polerna man befinner sig. Söder om den sextionde breddgraden kan vindarna blåsa i konstant hård kuling och har därför fått namnet ”screaming sixties”. Nu gäller det att skärpa alla sinnen och ha koll på vindar och hålla extra utkik efter isberg. Vi har radarn på för att upptäcka de större isbergen, men de mindre s.k. growlers och bergy bits, som kan vara nog så stora, måste man spana efter med sina egna ögon. Nattetid är det desto svårare att se dessa mindre och större isbitar som ligger i vattenytan. Vi får bara hålla tummarna att vi inte krockar med dem. Isbergen består av sötvatten och har bara en aning lägre densitet än havet vilket gör att 9/10 av isberget är under vattenytan så trots att man bara ser en liten isklump ovan är risken för att den ska vara stor nog att göra rejäl skada på Sea Wind stor. 

Vi har nu seglat i fyra dygn och idag är det Susannes dotter Hannas födelsedag. Tack vare vår nya Iridium Go kan vi till och med ringa henne och önska grattis. Tänk att kunna slå en pling till sina ungar mitt ute på Drakes passage alldeles i närheten av Antarktis! Under förmiddagen har vinden vridit till nordväst och den är väldigt svag (3 knop). Dimman ligger tät över Drake och vattnet håller 1 grad.  Vi startar motorn. Trist att inte kunna segla, men man får ta det onda med det goda. Nu när vi slutat kränga kan vi köra Dickinssonvärmaren och med motorn igång kan vi även köra värmeväxlaren som transporterar det varma vattnet från motorn ut i radiatorerna i båten. På några minuter känner vi den torra behagliga värmen som sprider sig inne i salongen. 

På vår elektroniska barograf ser vi tydligt trenderna i lyfttrycket

Vår barometer har aldrig tidigare visat så lågt lufttryck

Underbart är kort på dessa breddgrader och inom ett par timmar slår vinden om till sydväst och ökar och ökar tills lufttrycket är nere i 961 mb. Vi ligger på en tajt bidevind och minskar segel en bit i taget tills vi har tre rev i storen och en liten näsduk ute på genuan. Sea Wind kränger och stompar sig fram i den krabba sjön. Mellan varven åker hon på rejäla smällar i skrovet och det låter som om hon ska gå i bitar. Jag vet att hon är stark och tålmodig, men idag känner jag mig liten och ynklig! Jag är trött och mår lite illa av de orytmiska och hårda stötarna som känns inne i Sea Wind när hon kämpar mot Neptun. När jag tittar ut ser jag bara ett gråvitt inferno av hav och himmel. Jag ser inte längre någon skiljelinje mellan elementen utan de går in i varandra i en hetsig dans. Havet ser så respektingivande ut här ute på Drake, som ingen annan stans vi seglat. Havet är vitt, kallt och krävande. Ingen får passera gå utan att göra sitt allra bästa. Vill man komma till pingvinerna får man bita ihop och ”kötta på” tills man är framme tänker jag. ”Screaming sixties” gör sig gällande och ljudet från vinden som skriker i riggen går igenom kropp och själ! En liten klump av oro sprider sig i magen. Kanske är det bara sunt förnuft att känna sig så liten som man faktiskt är här ute på Drakes passage? Nu vill jag bara att vinden och vågorna ska lugna sig. Både Lasse och jag går in i oss själva, men upplever situationen helt olika. Lasse känner sig nöjd över att Sea Wind, trots de rådande omständigheterna, tar sig fram över Drakes medan jag bara försöker stå ut. Nu längtar vi bägge fram till Antarktis. Vi fick ett meddelande på vår Iridium Go från våra vänner på båten Cool Change. De var framme vid Melchior Island och väntade på oss. Vid tretiden på natten avtog vinden och vi fick åter starta motorn. Lasse lät den lilla apekatten sova några extra timmar vilket gjorde susen för klumpen i magen. Vid sextiden på morgonen hade vinden vänt till sydost och det var snöglopp i luften. Havet var oroligt och Sea Wind for hit och dit som en liten pingisboll. Vid femtiden på eftermiddagen ser vi de första snöklädda topparna glittra i kvällssolen borta i horisonten! Antarktis i sikte! Det är ett känslosamt ögonblick och vi kramar om varandra hårt. Den dröm som vi så länge strävat mot är uppfylld. Tillsammans har vi hanterat motsträviga tjänstemän, trilskande försäkringsbolag, alla slags väder och vindar och tagit hand om lilla Sea Wind som så kärleksfullt stått ut med ”alle våre hyss”. Vinden mojnar och vi närmar oss Melchior Islands för motor. Det är vanligt att man kan se isberg redan när man passerar konvergenszonen, men här utanför Melchior Islands ser vi vårt första isberg. Det är stort och har strandat på ett grundområde. 

Antarktis i sikte!

Isberget har gått på grund

Närmar oss Melchior Islands

De höga bergen på Antarktis tornar upp ju närmare vi kommer. Plötsligt ser jag något som rör sig i vattnet. En stor, svart, spetsig fena rör sig snabbt i vattenytan. Det är späckhuggare! En hel flock med ett femtiotal djur kommer i samlad trupp och passerar oss. Det är gryningsljus och ett stilla snöfall, de svarta fenorna försvinner bort från oss ut till havs. Den här välkomstkommittén går inte av för hackor! Vilket magiskt ögonblick! Vi går in mellan öarna och det här är verkligen ett dramatiskt landskap! Svarta taggiga klippor, glaciärer, berg med snötäcken som ser ut som stora vita svampar och stora vita snöflingor som sakta dalar ned från himlen. Jag sträcker ut tungan och fångar en snöflinga som snabbt smälter. Nu är Antarktis en del av mig för alltid! Vi glider in till vår ankringsplats på Melchior Islands och här ligger våra vänner på båten Cool Change. Vi ankrar upp och lägger två linor i land från aktern. Två söta sälar kommer förbi och tittar nyfiket på oss. Väldigt trötta, men otroligt nöjda öppnar Sea Winds besättning champagnen och firar sin angöring på Antarktis. 

Antarktis

Melchior Islands

Melchior Islands - Google maps

Sea Wind har angjort Atarktis Foto: SV Cool Change

Vi vaknar mitt på dagen efter några timmars sömn. Ljudet av flera utombordsmotorer som går förbi Sea Wind hörs genom skrovet och vi tittar nyfiket ut och undrar vad det kan vara. Vi ser stora svarta gummibåtar fulla med människor som kör förbi bara ett par meter utanför fönstret i byssan. Vi tittar på vår plotter och ser AIS-målet på en stor kryssningsbåt som ligger i den större viken, Andersen Harbor. Kryssningsskeppet har 15–20 gummibåtar som kör turisterna mellan öarna för att se på miljön, weddellsälarna som ligger och solar sig på isen och på de små segelbåtarna som är uppankrade. Nog för att vi visste att det skulle finnas andra båtar här nere, men det här känns helt absurt! Helt plötsligt blir Sea Wind en turistattraktion nere på Antarktis och jag undrar hur många bilder på Sea Wind och dess besättning som finns i turisternas kameror. Vi försöker trots allt vara snälla och svara på deras frågor om vårt seglingsäventyr och för de som kommit hit med ett stort kryssningsskepp är det naturligtvis väldigt exotiskt med den lilla svenska segelbåten Sea Wind. När allt lugnat ned sig tar vi ”morgonkaffe” i sittbrunnen och får möjlighet att beundra omgivningen i strålande dagsljus. Det är obeskrivligt vackert! Vi ligger omgivna av snöklädda berg, vattnet är kristall klart, fåglarna sjunger och det brakar lite i den närliggande glaciären när den kalvar. Inne i viken är det helt stilla och det är skönt att få vila i stunden efter passagen över Drake. Vi gör som vi alltid brukar göra när vi kommer fram till ett nytt ställe. Vi försöker att ta det lugnt och iordningställa båten efter passagen. Vi går sällan i land första dagen utan bara insuper atmosfären på det nya stället. 

Sea Wind och Cool Change vid Melchior Islands

Vi fyller upp 100 liter diesel i Sea Winds tank från reservdunkarna.  Vi har förbrukat mindre diesel än förväntat och det känns väldigt gött då den diesel vi har ska räcka för uppvärmning, framfart i Antarktis och tillbaka över Drakes passage igen. Vi hade fått lite skador på storseglet under passagen så jag passar på att laga detta med den fantastiska ”easy stitcher”. På kvällen blir vi inbjudna på ”taco-torsdag” i Cool Change och det känns så lyxigt att bli bjuden på middag i en båt som ligger still. Kapten Brandon och hans fru Flores seglar med sin lilla ettåring Orion, men till denna tur har de även med sig två vänner som hjälper till. Det är inte helt lätt att segla till Antarktis bara två personer med ett litet busfrö som behöver full uppmärksamhet alla dygnets timmar. Jag tycker att det kan vara nog att hålla ordning på mig själv, en gubbe och båten under en sån här passage. 

Orions gudmor Loreto, mamma Flores och pappa Brandon

Willy "Wonka" fixar de godaste tacos vi någonsin ätit

Dagen efter är det dags att utforska omgivningen och vi har tur med vädret. Solen strålar och sjön ligger som en blank spegel. Snön på bergen glittrar och solen värmer upp de svarta klipporna så att snön smälter. Vi kan höra hur vattnet forsar fram under snön och emellanåt rasar stora sjok av snö ned i vattnet. Längst in i viken ligger isen tjock och här har en koloni av weddellsälar parkerat. Här på den tjocka isen har de inga naturliga fiender och kan slappna av. När de är i vattnet måste de vara på sin vakt för här lurar leopardsälen och späckhuggaren som gärna äter de söta weddellsälarna. Vi tar dingen in i viken och kommer ända fram till iskanten där vi hör hur sälarna stånkar och stönar när de sömnigt rör sig på isen. Jag tror inte att det finns något djur som kan se så totalt avslappnat ut som sälar. De bara ligger där i solen och sover och bryr sig inte det minsta om oss. Vi kan sitta där i dingen och bara njuta av att få se och uppleva dessa vackra djur i sin naturliga miljö. 

Ut på vår första dinge-tur på Antarktis

Snöklädda öar speglar sig i det kalla vattnet

Sea Wind ligger och väntar på oss 

Kelpmåsen har hittat en bra isbit att hålla utkik från

Wedellsälarna ligger på isen som små tjocka korvar

Åh så gott jag sover

Nä, nu väckte ni mig ju

I stället för sanddynor är det snödynor

Dags att ta in linorna och segla vidare

Det fina vädret höll i sig även dagen efter och vi beslutar att röra på oss och se mer av Antarktis. Vi går upp vid halv åtta och äter den hemgjorda yoghurten med frukt och müsli innan vi tar hand om landlinorna. Lasse tar dingen och ror i land och lossar linorna som sitter fästa i stora stenar. Vi har gjort ett långt sling av 25 mm tjock lina i änden av de 110 meter 12 mm linorna som blir ett skavskydd mot stenar och dylikt. Linorna är gjorda av poly propylen vilket innebär att de flyter. De långa linorna är lätta att hantera och genom att de flyter förhindrar man att de fastnar i något på botten. Vårt skavskyddssling uppvisade dock ett problem som vi inte tänkt på innan. När vi lade fast slinget på stenar som kommer under vattenytan vid högvatten kan linorna flyta upp och lossna från stenarna. När vi väl upptäckte problemet var det lätt åtgärdat och vi lade några stenar på slingen så att linorna låg kvar även om det blev högvatten. Att jobba med både ankare och landlinor kräver viss teknik och man måste ha ordning och reda på däck så att inget trasslar ihop sig. Lasse har sytt fyra stycken höga kassar där landlinorna sitter fast i botten och sedan ringlar sig upp. Kassarna är lätta att hantera och linorna glider lätt ut när vi ska använda dem. Vi är ju ännu nybörjare på denna typen av ankring så vissa gånger går det bättre än andra. När linor och ankare är uppe glider vi ut från Melchior Islands och kan inte annat än förundras över hur storslaget och vackert det är! Vi går genom ett landskap av kristallklart vatten, höga berg med massor av snö. Färgen på snön och isen skiftar från kallt vitt, varmt gult till djupblått och allt däremellan. 

Kapten Hellman

Vi glider ut från ankringsviken och njuter av den vackra omgivningen

En del bergstoppar är mer spektakulära än andra

Nu får jag äntligen se mina älskade PINGVIIIIINER!!!! De hoppar upp och ned i vattnet precis som små delfiner. Det är åsnepingviner (gentoopingviner) som är ute på rövarstråt för att fånga mat åt sina ungar. Deras små, våta, svartvita kroppar glänser när de snabbt rör sig längs båten. De är så söta. De är så fina. Mina små, gulliga pingviner! Vi har seglat till pingvinerna och här är dom! 

Åsnepingviner simmar förbi Sea Wind

De hoppar precis som delfiner 

En bit från båten ser vi hur en knölval sprutar vatten och sedan sakta dyker ned under vattenytan. 

En ryggfena på en knölval skymtas i vattnet

Vilken dag! Nu friskar vinden i och vi kan faktiskt rulla ut genuan och segla. Det kalla Antarktiska vattnet forsar längs Sea Winds skrov och vi sitter på relingen i våra varma flytoveraller och känner oss som de lyckligaste seglarna i världen. Living the dream! Living the dream!

Det antarktiska fastlandet i öster är mäktigt

Undrar om vi är den första Fantasi 37 som seglar i Antarktis? Foto: SV Cool Change

Glaciärer skimrande i blåa toner

Isberg i olika former, storlekar och färger glider förbi oss

Lilla Sea Wind och stora isberget Foto: SV Cool Change

Cuverville Island

Cuverville Island - Google maps

Cool Change besättning njuter av Cuverville en stund innan de fortsätter till Paradise Bay

Efter fem timmars segling närmar vi oss Cuverville Island där det ska finnas MASSOR med pingviner och här skulle det även finnas en fin ankringsvik. Nu luktar det pingvinbajs!!! Hela ön är full med pingviner och man kan se grupper av pingviner som struttar omkring och som byggt bon både här och där. Bajsiga gångar från deras boplatser är fulla med små smutsiga pingviner som är på väg ned till havet för att fång mer fisk. De ser för roliga ut när de vaggar ned för berget och de som inte orkar gå lägger sig på magen och åker kana nedför. 

It´s a dirty job but someone has to do it!

Kolla, nu är jag ren och fin!

Vi går in på den sydvästra sidan av ön. Det är grunt i själva inloppet men väl inne mellan Cuverville och Danco Island får vi mer vatten under kölen. Vi släpper vårt ankare på sju meter, men det är svårt att få fäste. Det är mycket sten och klipphällar så ankaret fäster en kort stund, men släpper sedan. Vi har en ankringsöverenskommelse som består i att bägge ska känna sig nöjda. Lasse står oftast vid rodret och jag sköter ankaret. Lasse har koll på djup och kan dessutom kolla båtens position på plottern. Jag både känner och ser hur kätting och ankare ter sig när vi säkrar det genom att backa ned det. Är allt väl gör vi tummen upp och sätter snubberlinor och gör klart skepp, men det minsta lilla någon av oss känner sig tveksam gör vi om alltsammans igen. Denna gång ankrar vi om två gånger innan vi är nöjda. Lite senare kommer det in två chartersegelbåtar som ankrar upp och lägger linor i land. Det blir lite russel när de släpper dingar och kanoter i sjön för att aktivera sina gäster. Jag och Lasse gör som vi oftast gör när vi kommit till ett nytt ställe. Vi tar det lugnt. Tar något gott att dricka och insuper atmosfären. I den norra ankringsviken ligger stora isberg som fastnat där och det blir en vacker panorama med de snöklädda bergen långt borta i horisonten. Det är verkligen pingviner överallt. De simmar runt båten, hoppar i vattnet från stranden, går vaggande upp och ned för berget och ljudet av alla dessa små söta varelser blir som ett sövande bakgrundsljud när vi avnjuter vår middagsmat med stuvade makaroner och korv. 

Sea Wind uppankrad vid Cuverville

Morgonen därpå har alla andra båtar lämnat Cuverville och det är bara Sea Wind kvar. Vi tar dingen i land för att spendera några timmar med pingvinerna innan vi fortsätter söder ut. Det här blir verkligen vårt första möte med pingvinerna på nära håll. Vi har våra kameror med oss och här kan vi bara sätta oss på en sten för att iaktta och fotografera alla små söta åsnepingviner. Man ska försöka hålla sig minst fem meter ifrån dem enligt de Antarktiska riktlinjerna, men det är svårt när de nästan hoppar upp i knät på en. 

Pingvinerna "gör upp sig" (som Lasses döttrar Emma & Kajsa sa när dom var små) för fotografen

En dröm blir sann! Susanne och hennes älskade pingviner.

Har lite brådis?

Den här pingvinen stod och vägde på hälarna. Han kanske har ont i foten?

Pingvinerna bugar långsamt när de hälsar på varandra

Pingvinen har små taggar på sin näbb för att kunna fånga fisk

Det kliar under hakan

Den här stackaren har lyckats spetsa en snäcka som fastnat på övre delen av näbben

Tre tår med simhud och rejäla klor är bra att ha när man är en liten pingvin

De står ofta i grupper och verkar socialisera

Det är inte alla gånger man är sams trots att man är en söt liten pingvin

Men för det mesta är de vänner 

Det är okej polar´n

Bona byggs med små stenar 

En sten i taget...

Har man tur så träffar man en partner och kan bygga familj

Det finns även flera vackra par med blåögda skarvar här på ön och de uppvaktar varandra otroligt vördnadsfullt. De står mitt emot varandra och böjer ned sina långa halsar för att mötas i något som ser ut som en puss. 

Blåögda skarvar

Blåögd skarv

Vi ser även en Adeleidepingvin som tydligen har hamnat hel fel. Han vaggar omkring och ser helt förvirrad ut. Stackaren letar nog efter sina kompisar. Tillslut ger han upp och bara lägger sig mitt på snön som en överjäst bulle. 

Jag ser inte ut som de andra pingvinerna här

Vill du vara min vän?

Jag hittar inte hem!

Jag ger upp!

Vi kan inte flyga, men vi är fenor på att simma!

Den norra ankringsviken är full med isberg så där vill man inte ankra!

När man badat måste man skaka fjädrarna torra

Pingvinerna på Cuverville

En väldigt nöjd apekatt!

Vid tvåtiden lättar vi ankare för att ta oss de 16 sjömilen till Paradise bay. Vi lämnar Cuverville genom att gå söder ut mot Errera Chanel. Det är tusen meter höga berg om var sida av kanalen. Det är både skrämmande och fascinerande att gå igenom de höga snöklädda bergen och köra igenom massorna av is i den trånga kanalen. Nu möter vi, för första gången på Antarktis, stora mängder med is. Sea Wind puttar undan isen som en annan isbrytare och här och var ser vi hennes blå bottenfärg som fastnar på isklumparna. 

Isutkik på fördäck

Vi lämnar Errera channel

Vi ser sälar som ligger och gottar sig på de stora isflaken. En säl är större än alla de andra vi sett. Den kan bli drygt tre meter långa och ser ut som en lång dinosaurie med ett enormt gap med vassa tänder. Säg hej till Mr. Leonpardsäl (vårt smeknamn för leopardsälarna)! Herre jösses vilket monster! 

Leopardsälen noterar att vi kommer närmare

Han gömmer de vassa tänderna

Leo sover, Leo sover i sitt lugna bo, men man ska honom aldrig trooooo

Kapten kör motor idag då det inte är någon vind

Krabbätarsälen ligger och slöar på ett isflak

Tävlingen 100 meter för desorienterade pingviner har just startat

och 50 meter huvudsim

Publiken hurrar och vill också vara med i vattnet

En ensam pingvin står och funderar..

Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av alla intrycken

Paradise Bay, Caleta Skontorp 

Caleta Skontorp -Google maps

Ett stort kryssningsfartyg ligger för ankare i Paradise Bay

Paradise bay är full med is, kryssningsskepp och dess tenderbåtar, men vi tar oss in i en liten vik som heter Caleta Skontorp. Sjökorten visar inga djupsiffror in i viken, men våra vänner på Cool Change har varit här förut och vet hur man ska tråckla sig in i det smala grunda sundet och dessutom har vi handritade skisser på de flesta ankringsplatser som vi tänkt besöka. Här ligger en fd. Argentinsk bas som heter Brown base. Kapten Brandon på Cool Change träffade sin fru Flores här för några år sedan. Flores jobbade som läkare på den Argentinska basen och Brandon och hans vän Scott kom dit som besökande segelbåt. Kärlek uppstod och nu är det inte bara Brandon och Flores som kommer tillbaks utan också lilla Orion som är frukten av deras kärlek. 

Willy "Wonka" njuter av en Irish coffe. 

Sea Wind och Cool Change i Caleta Skontorp

Sea Wind i morgonljus Foto: SV Cool Change

Cool Change tar emot våra linor och till en början lägger vi oss långsides med dem. Willy hälsar oss välkomna och bjuder oss på varsin öl. Solen strålar, snön i land glittrar och det är en underbar eftermiddag i en underbar miljö med underbara människor. Life is good! När man blir väl mottagen vill man gärna bjuda igen, så jag serverar Irish coffe som vi alla intar i solen på däck. När solen gömmer sig bakom bergen och det blir lite kyligt går jag och Lasse ned i Sea Wind och nu blir det hemlagad pommes och hamburgare till kvällsmat. Idag hade ingenting kunnat bli bättre! 

Ny dag, nya möjligheter! Vädret är fortfarande fantastiskt! Solen strålar och vinden är svag. I kväll har vi bjudit in Cool Changes besättning på typiskt svensk torsdagsmiddag, ärtsoppa med punsch och pannkakor! Jag förbereder så mycket jag kan innan vi packar matsäck och ger oss ut för att utforska omgivningen. Vi tar dingen den korta biten till Brown base och här kan man konstatera att åsnepingvinerna har tagit över basen efter Argentinarna. 

Vi har bestämt oss för att promenera upp för berget vid basen och stövlar på i den höga snön. Man får vara försiktig när man går iland på de snöklädda öarna för man vet inte vad som finns under det översta lagret med snö. Det kan vara berg, men det kan också vara en glaciär med raviner och sprickor som man trilla ned i och då är man definitivt ”dödens lammunge”. Vi tar som vanligt det säkra före det osäkra och går inte runt på snöklädda öar där vi inte är säkra på att det är en solid grund. På Antarktis chansar man inte! Väl uppe på toppen av berget tar vi kaffe och njuter av utsikten och på vägen ned kan vi åka rutschkana ned på snön! Strålande sol, snö och hav…borde ha tänkt på solskyddskräm... 

Till topps!

Paradise Bay

Min fina kapten!

Apekatts-bus

Det är fler som njuter av det fina vädret

Brandon fyller år och det bjuds på Argentinsk mat i Cool Change. Vi får också smaka den Argentinska drycken mate som är en koffeinhaltig uppiggande dryck. Man fyller nästan en hel kopp med den torkade växten yerba mate och häller sedan på varmt vatten. När drycken har fått dra en stund dricker man sedan teét ur en bombilla (en slags sugrör gjort av metall). Man dricker tills man är nöjd och fyller på med mer varmt vatten och sedan går koppen vidare till nästa tills alla fått sitt.  

En mindre glaciär framför Sea wind vilket senare kommer att ställa till en del problem Foto: SV Cool Change

Sol och lata dagar har ett slut och har en tendens att ta slut mitt i natten. Vid midnatt sätter vinden fart och den är extremt byig. Ena stunden har vi ingen vind alls och nästa sekund kommer byar i kulingstyrka farande ned för de höga bergen som omger ankringsviken. En av våra flytlinor har lossnat då den kommit under vattenytan vid högvatten (det är här vi inser att vi måste tynga ned själva slinget för att det inte ska flyta upp) och Sea Wind glider närmare Cool Change i den lilla viken. Lasse hoppar i dingen för att sätta tillbaka linan och jag sköter linorna på däck. Vi fixar problemet ganska snabbt och känner oss nöjda med att ha klarat av vårt första oväder på Antarktis. 

18: januari är det födelsedag igen, Susannes dotter Matilda fyller 33 år och återigen kan vi lyxa till oss med ett gratulationssamtal från Antarktis. Det blåser en kall sydvästan och det är ruggigt ute. Värmaren har varit avstängd under natten för att spara diesel. Det är 8 grader inne i båten när vi vaknar, men tack vare Dickinssonvärmaren blir det snart varmt och gott nere i Sea Wind. Framför Sea Wind, längre in i viken, finns en glaciär och efter ett par dagar av sol och värme har den efter gårdagens busväder börjat kalva rejält. När den släpper stora sjok av is skapas en mini-tsunami som lyfter både båtar och linor. Det blir ett evigt kämpande med att hålla koll på båten och alla linor under dagen. I Antarktis är det ju som ni vet väldigt mycket snö och is och ibland kan det vara svårt att hitta bra stenar att lägga fast sina linor runt. Vi som är seglare från Sverige har ju vanan att använda bergskilar och här blev det just det som löste våra problem. De flata klipporna i viken bjöd inte på stora stenar, men dock på skrevor där våra bergskilar passade perfekt. Amerikanarna på Cool Change blev mäkta imponerad av våra kilar och fick naturligtvis låna några för att säkra sin båt också. 

Under eftermiddagen lugnade glaciären ned sig och vi får lite rast och ro. Nu får vi besök av besättning (9st) och ägare (3st) till en privat superyacht som heter Moonshadow. De kommer förbi Sea Wind och är nyfikna på oss. De undrar om vi behöver något? Hm, kökschefen skulle kunna tänka sig lite mer lök och kaptenen undrar om vi kan få lite diesel. Det är inte så att vi lider brist på varken det ena eller det andra, men när någon så snällt frågar är det lika bra att tacka ja. Vi skickar med några reservdunkar och strax kommer de tillbaks med 80 liter diesel och en påse med fylld med godsaker så som varm pizza, choklad, smör, lök, äpplen, apelsiner, grape, sockerkaka och två fina t-shirts med Moonshadows logga på. 

Guide och besättning på MV Moon Shadow

Sista dagen innan vi ska lämna Paradise bay blåser det en isande sydvästan.  Vattentemperaturen är nere på 1 grad Celcius och himlen är järngrå. Jag är väldigt glad för mina nya varma tofflor som jag fick av Lasse i julklapp då kylan från vattnet sprider sig upp på durken. Jag sätter på en kastrull med tvättvatten ovanpå vår Dickinsson kamin och när det börjar bubbla går jag in på toaletten och avnjuter en varm blask-tvätt. Det är lustigt hur man vänjer sig av med den där dagliga duschen som man brukar ta när man lever ett sånt där ”normalt” liv. I dessa breddgrader blir det en ”katt-tvätt” nu och då och en riktig dusch kanske var tionde dag. Det är ganska roligt när vi diskuterar när vi duschade senast och någon av oss tycker att det var ju alldeles nyss, men när man väl kollar i kalendern hur länge sedan det var kan ”alldeles nyss” vara just 10 dagar sedan. Det är tur att man tycker om varandras naturliga dofter och tycker att den andre doftar gott trots att man inte direkt är nyduschad. Min dotter Saga är ute och reser i Europa med sin van och lever precis som vi med begränsade resurser gällande vatten och duschmöjligheter och hon upplever exakt samma sak som vi. 

-Det är ju BARA en vecka sedan jag tvättade mitt hår och det börjar redan bli smutsigt. Det måste hålla längre!

Port Lockroy

Port Lockroy - Google maps

Vi vaknar till väckarklockan vid sjutiden och vinden har stillat sig. Det snöar ymnigt och Sea Wind är täckt med snö. 

Susanne ordnar med snubberlinor i fören så att vi kan lätta ankare

Hela Paradise Bay är full med både stora isflak, pannkaks-is och slush-is. Nu har vattentemperaturen sjunkit under nollan och visar på minusgrader. Vi tar en snabb frukost innan vi hoppar i våra flytoveraller och går ut för att ta upp ankare och ta hand om landlinorna. Vi måste lämna Caleta Skontorp vid högvatten för att komma ut ur den grunda och trånga öppningen. Det känns som en dröm när vi sakta trycker oss genom isen medan stora snöflingor faller. Det ligger som ett magiskt dis över oss som dämpar alla ljud och allt man hör är isen som krasar mot skrovet när Sea Wind sakta tar sig fram.

Sea Wind försvinner in i dimman Foto: SV Cool Change

Sv Cool Change tar upp sin dinge på däck 

Styrman Fyr

Vackra isberg speglar sig i det stilla vattnet

Lågt i tak in mot Neumeyerkanalen

Det är 20 sjömil till Port Lockroy som ligger på Wiencke Island och vi går igenom den vackra Neumayer kanalen. Inte nog med att det är vackra glaciärer och berg utan här får vi också, på nära håll, se stora knölvalar.

Bakom Cool Change tittar två stora valar upp

Knölval i Neumayer kanalen

Cool Change glider ut ur Neumayer kanalen

I Port Lockroy finns en skyddad hamn som användes för fartyg under andra världskriget. Storbritannien anlade en bas här, Base A, som efter kriget blev till en forskningsstation och den är fortfarande är aktiv. Här finns både ett museum och det enda postkontoret på Antarktis. Basen är stängd för besökare nu under covid-tider, men forskarna är behjälpliga med försäljning av vykort och frimärken. Du lägger dina pengar i en liten låda och kan senare hämta upp vykort och frimärken. När du skrivit klart dina vykort lämnar du dem åter i lådan och de stämplas och skickas ut i världen. 

Base A, Port Lockroy

Det finns flera ställen att ankra på här, men vi och Cool Change väljer att gå in i den innersta viken som kallas Alice creek. Det finns inte tillräckligt med svängrum så vi har två linor i fören, ett ankare och två linor i aktern för att hålla oss på plats. Återigen har vi god hjälp av våra bergskilar då det lilla skäret som vi fäster förtamparna i är väldigt flackt. Överallt i land ser vi pingviner och bara några meter bakom Sea Wind har pingvinerna sina bon med små ungar i. Vi kan sitta i sittbrunnen och höra och se de små lurviga ulltussarna som vill ha värme och mat från sina föräldrar. Våra vänner på amerikanska båten Zephyros anländer och bjuder in oss alla på pizza-kväll. Det blir en riktig Puerto Williams reunion med många rövarhistorier och skratt. 

Pingvinmöte

Inte lätt att kliva över våra landlinor

Oj vad trött man kan vara

Gosa med mig mamma!

Cool Change och Sea Wind i Alice Creek Foto: SV Cool Change

Pizzakväll på Zephyros

Det är fredag den 21 januari och vi har nu varit i Antarktis i tio dagar. Det känns som om tiden flyger iväg! Den här morgonen startar som så många andra dagar i Sea Wind. Den som vaknar först tassar upp i byssan och kokar kaffe och tar med sig det in till sängen. Lasse ska alltid starta morgonen med något sött och ska ha sin morgonkaka till kaffet. Jag läser högt ur någon bok som någon av oss valt och sedan pratar vi om hur vi ska planera dagen. Det här är vår morgonrutin oavsett var i världen vi befinner oss, men ibland när vi gör långa passager får vi rucka på den och längtar alltid tills vi kan återuppta den igen. Det är vackert väder och planen för dagen är att ta en dingetur till glaciären som har namnet thunder som ligger i viken bredvid! Vår lilla 3D-tender dinge med sin 9,8 Hk Tuhatsu utombordsmotor tar oss till glaciären racer, racer, racer-fort, men väl inne i viken stänger vi av motorn och lyssnar till ljuden från thunder, tärnorna och pingvinerna. Vilken underbar dag! Åter i båten bjuder jag in tjejerna från Cool Change. De vill lära sig att göra egen yoghurt och kökschefen på Sea Wind är ju ganska bra på det och delar gärna med sig av sin kunskap. 

På väg till Thunder glaciären

En liten kant av Thunder glaciären

Kolla vilka trick jag kan!

Let´s Go!

Två par tärnor sitter i solen och gottar sig

Jag är inte rädd, jag kan flyga...

Honan är lite ljusare med svart näbb

Hanen har orange näbb och fötter

Krabbätarsäl

Lördagen den 22 januari, klockan är 04.00 och kaptenen väcker mig. Ankarlarmet tjuter, en av våra landlinor har lossnat. Endast iklädda pyjamas hoppar vi i våra flytoveraller och fodrade stövlar och ger oss ut på däck. Vinden viner i riggen och snöslasket piskar oss i ansiktet. Kylan biter i kinderna, men kroppen är varm och go i våra overaller. Dingen är upphängd på sidan av skrovet, så vi sänker ned den i vattnet. Lasse hoppar ned i dingen och drar sig ut, med hjälp, av landlinan som fortfarande sitter fast i det lilla skäret framför båten. Linan som suttit med en bergskil har lossat och nu sätter Lasse två bergskilar och gör en hanfot så att trycket på dem ska bli mer jämt. Jag försöker ta hem på linan för hand så mycket det går, men det är alldeles för tungt när den starka vinden pressar på Sea Wind från sidan. Jag tar hjälp av ankarvinchen och lyckas nu sträcka upp linan tillräckligt och vi kan ta oss in i värmen igen. Vi försöker somna om, men det är svårt att koppla av när vinden tjuter (”screaming sixties”) och Sea Wind lägger sig ned med 40–50 graders lutning. Sea Wind ligger längst in i Alice Creek i lovart så hon blir som en vågbrytare till alla andra båtar i vilken. Jag tittar ut genom fönstret och ser de små pingvinerna som tålmodigt står där ute i blåsten. Man kan inte annat än tycka lite synd om de nykläckta ungarna som söker skydd för vinden under sina föräldrars fjädrar. 

Nu är din min tur at vara längst in i värmen

Happy feet

Bergen som omger Port Lockroy är imponerande

Vid tolvtiden på dagen görs ett allmänt utrop av en större båt i viken. De hade en forskare som gett sig ut med en dinge alldeles ensam och nu hade en lina fastnat i propellern och han drev okontrollerat ut mot öppet vatten. Ibland undrar man hur folk tänker? Det blåser 30–40 knop med byar på 50 knop, sjön är grov och någon väljer att ensam hoppa i en dinge och ge sig ut i stormen? Inte nog med att han utsätter sig själv för fara. Han utsätter också andra för fara. Brandon och Willy hoppar i sin dinge och ger sig av för att rädda den nödställde och lämnar då mamma Flores, lilla Orion och hans gudmor i Cool Change. Ingen av tjejerna har någon tidigare seglingserfarenhet och de har också lilla Orion att ta hand om. Under tiden som Brandon och Willy är räddare i nöden lossnar en av Cool Change linor i fören och en lina i aktern på Sea Wind. Våra båtar ligger så nära varandra att de åker ihop. Flickorna kommer ut och undrar vad de ska göra och läget känns lite allmänt kaotiskt. Vi spänner upp de linor som fortfarande sitter i land och lyckas få ett mellanrum mellan de bägge båtarna. Brandon och Willy kommer tillbaks från sin räddningsaktion och fäster åter de linor som lossat. 

Nu måste vi se till att få ett extra ankare ut i vindriktningen! En kille från en chartersegelbåt som heter Oceantramp kommer förbi i en gummibåt och undrar om han kan hjälpa till med något. Det går knappt att höra vad man säger för vinden tjuter så, men vi lyckas till slut kommunicera att han kan få hjälpa till med att lägga ut vårt ankare så att vi får mer stöd åt Sea Wind i lovart. Vinden som nu piper i med 50–60 knop drar upp rejäl sjö inne i den lilla viken, så det är tur att killen från Oceantramp har en stor och stadig gummibåt. Han släpper vårt 15 kg Bruce-ankare och vi tar hem på ankarlinan med hjälp av ankarvinschen. Det går knappt att stå upprätt på däck utan man får huka sig för att inte vinden ska skicka en över bord. Vi känner hur ankaret sätter sig och Sea Wind känns med ens stabilare. Det känns tryggt att ha fått ut ankaret i vindriktningen och nu fördelas kraften från vinden mellan landlinorna och ankaret. Under eftermiddagen lättar vinden något och det klarnar upp. Det här var en riktig pärs och stundom ganska skrämmande, men det var ändå betryggande att se hur alla båtar i viken hjälper varandra. Trötta efter en lång dags slit somnar vi bägge gott.

Dagen efter allt kaos vaknar vi till ett stilla snöfall. Utvilade efter en lugn natt tar vi och hälsar på pingvinerna iland. Man kommer dem så nära och kan se hur de släpar sina små stenar för att bygga bo. En del stjäl stenar från någon annans bo och när de blir upptäckta gapar de på varandra, men bara efter en luten stund igen återgår de till att stjäla stenar från sin granne. Några pingviner ruvar på ägg och andra har nykläckta små ungar som trycker sig så nära sin förälder de bara kan. Det blir en vilsam och skön dag och vi hämtar kraft och styrka hos varandra och de söta pingvinerna. 

Feed Meeee!

Jag har många stenar i mitt bo

Sea Wind och Cool Change 

I morgon ska vi lämna Port Lockroy för att ta oss till en episk ankringsplats vid Hovgaard Island, nämligen segelbåten Northern Light´s vinterhamn där dess besättning Deborah Shapiro och Rolf Bjelke övervintrade 

1991-1992. Lasse har sedan tidigt åttiotal följt och inspirerats av deras seglingar till arktiska och antarktiska vatten och nu fyrtio år senare går han och den lilla apekatten i deras fotspår! Följ med oss på nästa etapp av vår resa i Antarktis…och inte visste vi då att Covid lurade bakom hörnet!