Vi lämnar Sint Marteen vid tio-tiden på morgonen och det
känns som om vi lämnar jobb och måsten bakom oss. Det har varit rätt intensiva
dagar de senaste veckorna med massor av olika båt-jobb. Nu har vi bara njutning
och äventyr framför oss! Det blåser
22-25 knop sydostligt och detta ger oss en härlig halvvind ner till Saba. Sea
Wind seglar för bara genuan i 6-7 knop. Lasse slänger som vanligt i fiskelinan
efter båten. Vi längtar efter lite färsk fisk ombord på Sea Wind. Förra gången
vi hade planer på att gå till Saba blev kvar på Statia p.g.a. av ofördelaktiga
vindar och ett nordligt svall som hade gjort tillvaron, i den oskyddade viken
på västra sidan av Saba, outhärdlig. Nu har vi en sydostlig vind vilken viken
på Saba ska vara skyddad mot.
 |
| Sabas södra udde |
När vi rundar Sabas södra udde viner det till i
fiskespöt och det viker sig nästan 90 grader! Nu har vi fått något väldigt
stort på kroken. Aldrig förr har spöt vikt sig på detta sätt! Lasse dra in och
släpper ut lina för att trötta ut fisken. Dragkampen slutar med 1-0 till fisken
som sliter sig loss. Man undrar så vad det var för något? I ankringsviken
Ladder Bay finns ett antal bojar som man kan lägga till vid, så när vi närmar
oss land så rullar vi in genuan och startar motorn. Lasse har fortfarande
fiskelinan kvar i vattnet och när en motorbåt passerar oss trasslar han in sig
i fiskelinan. Han ber om ursäkt och det
visar sig att han är en park ranger som håller koll området runt Saba. Allt
vatten runt Saba är en skyddad marinpark. Han ber oss att inte ta de vita
bojarna, då de är reserverade för dykbåtar. Han visar oss istället en röd boj
som vi kan använda. Jag går fram i fören med båtshaken och plockar upp bojlinan
som jag fäster i de två tamparna som sitter fast i halkiparna på fördäck. Nu
ligger vi tryggt förtöjda och kan ta en stund för att insupa den nya miljön.
Vattnet är kristallklart och vi är omgivna av höga klippor som är hem för
hundratals rödnäbbade tropikfåglar. På seneftermiddagen är de vuxna fåglarna på
väg hem efter en dags slit med att fånga mat till havs. Fåglarna skriar precis
som svenska tärnor och det känns nästan som om vi ligger i en stilla hamn
någonstans i Sverige. Klipporna är väldigt porösa så mellan varven rasar stora
bumlingar ned i vattnet. Ankringsviken är mycket lugnare än vi hade förväntat
oss, trots det oskyddade läget. Det högsta berget på Saba är Mount Scenery som
är 877 meter och allt därifrån sluttar brant ned mot havet. Fram till på
40-talet var Saba rätt så otillgängligt för besökare. Det fanns bara ett sätt
att ta sig iland och det var att glida in på ett svall i Ladder Bay för att
därefter klättra de 800 stegen i en brant trappa.
 |
| Ladder Bay |
För att ta sig mellan de
bägge bosättningarna som finns på ön fanns det bara en liten brant bergsstig. Saba tillhör Holland och de Holländska
ingenjörerna sa att Saba var allt för brant för att en väg skulle kunna byggas.
Saba innevånaren Joseph Hassel (Sabian) nöjde sig inte med det svaret och tog
helt sonika en korrespondenskurs i vägbygge. Invånarna på Saba byggde sin egen väg
för hand! De Holländska ingenjörerna var lika pessimistiska när det gällde
byggandet av en flygplats, men det avskräckte inte invånarna. De kontaktade en
pilot från grannön St.Barth och bad honom komma och titta på deras enda flata
klippavsats de hade på ön. Piloten sa att det kanske skulle kunna gå att landa
ett plan där och invånarna på Saba slätade ut marken, fyllde ojämnheter och plockade
bort lösa stenar med deras bara händer. När marken var slät och fin kom piloten
flygandes tillbaka och lyckades att landa sitt lilla plan. När detta var
bevista byggde man en ”riktig” landningsbana på platån men troligtvis en av de
kortaste i världen. Som Gunde Svan skulle säga: -Ingenting är ooooomöjligt! Dock
måste man ha en speciell licens för att som pilot få flyga till och från Saba.
Dagen efter ankomst tar vi dingen från västra sidan där vi
ligger på vår boj till södra sidan där den kommersiella hamnen och myndigheter
ligger. En ganska obekväm och skumpig färd då dyningen drar in från sydost,
dessutom blåser det och vågorna är tjoppig. Själva hamnen ser inte mycket ut
för världen och representerar inte alls den i övrigt så vackra och gröna ön. Vi
klarerar in och betalar 20 USD i hamnavgift samt 15 USD i avgift till
marinparken. Lasse får lite bannor av tulltjänstemannen för att vi inte
klarerade in samma dag vi kom, men vi förklarar att vi kom efter klockan fem
och att vi var trötta efter seglingen. Tulltjänstemannen nöjer sig med det och
vi får en stämpel i passet. När vi skulle lämna Saba visar det sig att vi missade
att besöka immigrationsmyndigheten när vi kom. Tulltjänstemannen sa ingenting
vid ankomst och vi trodde att mannen representerade bägge myndigheterna. Det är
väldigt olika rutiner kring inklarering runt om i Karibien och inte alltid helt
lätt att veta vad som är rätt.
Nu var vi ju nyfikna på att se resten av ön. Det finns två
bosättningar; The Bottom och den större Leeward. Vi frågade hur man tar sig
runt på ön för här finns inga bussar eller annan lokaltrafik. Jo, här liftar i
stort sett alla! Vi hoppar på flaket på en stor lastbil tillsammans med en
Holländsk familj och tar oss upp till The Bottom.
En liten sömnig stad med
några cafeér, restauranger, supermarket och en hel del fina hus.
 |
| Kyrkan i The Bottom |
Vi fortsätter
uppåt mot Leeward och stoppar ut tummen igen. Efter att ett par bilar har åkt
förbi oss stannar ett äldre par och plockar upp oss. Dessa resor med
lokalbefolkningen visar sig vara ett ypperligt sätt att få veta mer om livet på
ön och dess invånare. Alla är väldigt vänliga och svarar hjälpsamt på alla frågor.
Leeward ligger högt ovan vattenytan och har den mest underbara utsikt över det
atlantblå havet och öns grönskande sluttningar. Vi tar en lunch på stan och
bara njuter av allt det vackra. Jag tänkte posta lite vykort och uppe i Leeward
ligger postkontoret.
 |
| Posten i Leeward |
Hemma är man så van vid att det går att köpa frimärken i
stort sett överallt och det är inte långt mellan postlådorna, men här i
Karibien är det alltid lika spännande att få iväg ett vykort. Det här postkontoret
har bara öppet mellan 09.00-13.00 så när vi kom dit var det stängt. Det får bli
morgondagens projekt att få iväg vykorten. Ja ha, då var det dags att ta sig
ned till hamnen igen så vi börjar vår vandring nedåt. Den handgjorda vägen går
verkligen inte av för hackor. Efter en stunds promenad får vi skjuts med
biträdande polischefen som tar sin dagliga runda på ön. Nere i hamnen samlas
både vuxna och barn då det inte finns någon strand på ön kommer man ned hit för
sitt kvällsdopp. Dagen efter packar vi
matsäck och sätter på oss vandringsskor. Nu ska här klättras till topps! Vi
liftar upp till Leeward (postar äntligen våra vykort) och ger oss upp i
djungeln på Mount Scenerys sluttning.
 |
| Kaptenen redo att bestiga Mount Scenery |
Vägen är väl ansad och det finns trappor,
räcken och linor att hålla sig i. Den tropiska regnskogen omsluter oss med sin
grönska, fukt och dofter.
 |
| Apelsinträd |
På vägen upp till toppen ändras regnskogen till att
bli molnskog och det dryper av fukt i mossbeklädda träd.
 |
| Magiskt ljus uppe bland molnen |
Vi ser ny växtlighet
som inte har sett tidigare och de stora gröna bladen som kallas elefantöron
kantar den lilla stigen.
 |
| Elefantöra |
 |
| Ser precis ut som smultron men dessa växer på en buske |
Vi träffar på några andra vandrare på vägen bl.a. två
unga tjejer från Bonaire och världen visar sig åter vara väldigt liten när den
ena tjejen berättar att hon sett vår båt ligga i den lilla marinan bredvid
hennes hus i Bonaire. Vi blir rejält svettiga innan vi når toppen så det blir
en och annan vilopaus.
 |
| Det är tufft att bestiga ett berg |
 |
| Tur att det finns viloplatser för trötta vandrare |
Fåglarna kvittrar, getterna bräker och prasslar med sina
små ben i lövverket och det är verkligen magiskt att vandra in i molnen. Tyvärr
bjuder inte den här dagen på en klar himmel när vi väl är uppe på toppen, men
upplevelsen att sitta uppe i molen och äta sin matsäck efter en väl genomförd
vandring slår det mesta.
 |
| We made it to the top! |
Vi får sällskap av en tupp som bor på denna topp.
Vandringen ner är precis lika fin men så klart mycket mindre ansträngande.
Kvällen avslutas i båten med grillad kyckling och ugnsrostad potatis. Mums! En
dykbåt kommer förbi och säger att vi har tagit deras boj, men vi berättar att
vi fått lov av marin park rangers att använda just den här bojen så de ger sig
motvilligt av. Dagen efter kommer dock samme park ranger förbi och säger att
det måste ha uppstått något missförstånd i kommunikationen gällande den röda
bojen. Han hade menat att vi bara kunde ligga där över natten för att sedan ta
en annan boj. Nu behövde vi med andra
ord flytta på oss. Vi kände oss dock ganska
klara med den lilla ön Saba och bestämde oss för att segla vidare mot British
Virgin Islands redan samma kväll. Vid sextiden på kvällen sätter vi segel och
glider iväg i en skön slör i solnedgången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar