2019-01-28- 2019-03-06 Sint Marteen och besök av Matilda, Mio och Saga

Vi lämnar Saint Eustatius, även kallad Statia, vid halvtio-tiden på morgonen och sätter fullt ställ. Vi har en ostsydostlig vind mellan 18-25 knop. I lä av Statia seglar vi sakta fram, men när vi väl har rundat hörnet och går upp mellan Saba och Statia trycker vinden på rejält mellan öarna och Sea Wind kränger och tar in vatten över skarndäck. Vi släpper av på storen och får upp henne i en mer behaglig lutning. Nu seglar vi i över sju knop och vattnet forsar utefter bordläggningen. Solen skiner, havet glittrar atlantblått och flygfiskarna susar över vågorna i stora stim. Livet känns underbart! Seglingen på 34 sjömil tar oss sex timmar att genomföra och det är med en skön känsla vi ankrar upp utanför Simpson Bay på Sint Marteen. Vi är på plats sex dagar innan mina (Susannes) älskade ungar och barnbarn kommer. Inklarering och broavgift blir drygt 20 USD/vecka. I Simpson Bay kan man välja att ligga på svaj utanför bron in till lagunen eller passa en broöppning och ligga inne i den skyddande lagunen. Inne i lagunen är vattnet ganska smutsigt så vi väljer att lägga oss utanför till en början.  Dagen efter är det ganska mycket svall in i viken där vi ligger så vi bestämmer oss för att gå in i lagunen då vi har en del att pyssla med ombord innan vårt besök kommer. När båtarna går genom sundet vid broöppning är det alltid en massa människor som står vid Yacht kubbens bar och vinkar till de som kommer. Här på Sint Marteen är det många stora super Yachter så det kan vara ett riktigt skådespel att se de enorma motorbåtarna tränga sig igenom den trånga öppningen med stora fendrar hängande mot skrovet. Veckan innan tjejerna och lilla Mio kommer blir full med förberedelser och trevliga stunder med både nya och gamla vänner. Island Water World erbjuder skjuts till en av de största matvaruaffärerna ”Carefour” på ön för en kostnad av 6 euro/PP. Ska man storhandla som vi skulle göra är det väl värt pengarna att få skjuts både till och från affären och sedan bara fylla dingen med all mat och dryck och plöja sig fram ut till båten som många gånger blir väl överlastad. Väldigt skönt med en större och stabilare dinge! Island Water World är även behjälpliga med att fylla gasolflaskor, så vi passar på att fylla de två tomma. Det kostar 120 sek/flaska och det är alltid en sådan skön känsla när alla flaskor är fulla. Nu kan det bakas och lagas mat hej vilt utan att behöva oroa sig att man ska stå utan gasol rätt som det är.  Vi investerar i en ny motor till dingen.  Ända sedan vi köpte den nya dingen på Martinique så har planen varit att införskaffa en matchande kraftigare motor. Detta för att kunna få bättre fart och kunna göra längre distanser bekvämare, och snabbare samt för att dingen skall orka hantera fler personer och tyngre last. Vi hade en fyrtakts 6 hästars Suzuki men nu föll valet på en tvåtakts 9.8 hästars Tohatsu. En av de vanligaste och mest beprövade motorerna. Fördelen med tvåtaktare är att de är betydligt lättare (den nya motorn har samma vikt som vår gamla fyrtakts 6 hästare) men har en helt annan kraft och vi kan nu få upp dingen i mellan 15-20 knop. Tvåtaktarna är också mer driftsäkra och servicevänliga än fyrtaktare. Nackdelen är att de drar mer bränsle och inte är lika miljövänliga. Men det är en uppoffring vi gör. Som seglare känner man sig trots allt ganska miljövänlig i det stora hela. Fördelen att köpa motorn på Sint Marteen är att EU´s regler inte gäller vilket innebär att man kan välja två- eller fyrtaktare. På Sint Marteen har man också som utländsk båt dessutom 10% s.k. offshore eller transit rabatt.

Nu när vi stannar en stund på samma ställe så blir det lättare att få till rutiner för lite motion. Simpson Bay har en lång och vacker sandstrand där jag tog mig dagliga promenader. En stund av egen tid med bara fötter i den fina vita sanden. Jag och Lasse tillbringar nästan 24 timmar om dygnet tillsammans och vi tycker verkligen om att vara nära, men ibland kan en stund av egen tid tillföra både perspektiv och tacksamhet över det liv man lever. Att vandra ensam med bara vågorna och fåglarna som sällskap är lika avkopplande som meditation.

Happy girl

När vi var på vår lilla shoppingtur träffade vi ett trevligt seglarpar på båten Seas the moment som bjuds in på Sea Wind för en sundowner (en drink i solnedgången). De överraskar med att ta med sig is till drinken. Lite extra lyx denna kväll! Vi möter även upp våra vänner Jocke och Susanne på Mo Chara och Susanne och jag tar en tjejlunch på stranden dagen efter. Ibland är det bara så skönt att få prata oavbrutet utifrån ett tjejperspektiv och grabbarna får prata vad dom nu pratar om när de är tillsammans! Susanne och jag kände varandra bara ytligt innan vi drog iväg på vår segling, så det var roligt att få dela med sig och lyssna till varandras livshistorier. Susanne och Joachim är på väg hem igen så det var extra skoj att möta upp dem innan de är hemma i Sverige igen. Ett annat kärt återseende blev med stålbåten Muckle Flugga. Gustaf och Anna har bott i sin stålbåt i Göteborg i många år. Gustaf och Anna brukar vanligtvis ty sig till kallare vatten så som Island, Färöarna, Skottland m.m. och när de är hemma så sätter de segel även vintertid. Innan jag och Lasse gav oss i väg på långsegling bodde vi i båten ett och ett halvt år. Vi seglade i stort sett varenda helg, även vintertid, om vi inte låg infrusna. Vilket skedde vid två tillfällen, men det varade bara ett par veckor. När man seglar vintertid så är det inte så många andra båtar i vikarna, men Muckle Flugga var ju ute och det blev många trevliga kvällar i både Sea Wind och ”Mucklan”. Det var en underbar känsla att kliva ned i ”Mucklan” och mötas av värmen från deras vedeldade kamin och doften av något gott som Anna tillrett. Både Gustaf och Anna är otroligt varmhjärtade och har en stor portion av humor vilken bidrog till många sköna skratt under de mörka kalla vinterkvällarna. Tro det eller ej, men nu möts vi i Karibien på Sint Marteen och trots konstrasterna i miljö blir mötet precis lika varmt och roligt. Gustaf och Anna drar snabbt igenom de karibiska öarna för att komma norr ut igen till sina älskade kalla vatten. Gustaf och Anna är riktiga sjöfarare och duktiga på astronomisk navigation, så vi får en lektion och tar middags solhöjden. Lasse visar sig vara en riktig fena på det och efter uträkningen är vi ruskigt nära den aktuella positionen.

Härlig kväll ombord på Sea Wind med vännerna Anna och Gustaf från Muckle Flugga

Kapten tar solhöjd under överseende av Gustaf och Anna

På Saint Marten (den franska sidan) anordnas en loppmarknad en gång i månaden för seglare. Här kan man sälja saker man vill bli av med och köpa begagnade båt-prylar. Lasse passar på att försöka sälja vår gamla utombordare men det blir inget napp denna gång.

Söndagen den 3 februari är det äntligen dags för vårt efterlängtade besök. Två av mina fyra älskade döttrar; Matilda 30 år och mamma till Mio snart 3 år och Saga 26 år. Saga har varit med oss i båten vid flera tillfällen, medan det är först gången för Matilda och Mio. Det är även första gången som Mio ska flyga så det här blir ett riktigt äventyr! Hela mitt hjärta fylls av kärlek över att få ha dem i min närhet och äntligen få rå om dem. Det känns nästan som om jag ska spricka av förväntan och glädje! Planet landar 14.15 och sedan tar de en taxi till Sint Marteen Yacht club där vi sitter och väntar på dem. Jag tittar ut på vägen för att se om jag kan se någon taxi, men rätt som det är kommer de gående rödblommiga och svettiga. Matilda bär lille Mio. Taxin hade släppt av dem vid fel Yacht club så de fick traska en bit i hettan för att komma rätt. Äntligen är de på plats! Det blir många pussar och kramar på de trötta resenärerna innan vi åker ut till båten så de kan kasta av sin packning innan vi åker in till stranden. Alla tre slänger sig i det varma kristallklara vattnet och bara njuter av kontrasten från det vinterkalla Sverige och den tropiska värmen på Sint Marteen. 

Saga och Matilda njuter av det varma karibiska vattnet

Första natten blir varm och Matilda och lille Mio flyttar ut från akterkojen till salongen där vi bäddar. Det blir lite svalare i salongen för Matilda som har Mio som gärna ligger nära sin älskade mamma. Lite trötta efter resan tar vi det lugnt dagen efter ankomst. Vi tar en heldag på stranden och Mio får testa sina nya sandleksaker och cyklop som mormor köpt till honom. 

Snorkel Mio

Jag och Mio har ju bara träffats sporadiskt ett par gånger när vi har varit hemma i Sverige, så nu får vi äntligen tid att lära känna varandra bättre. Mio är den mest fantastiske lilla barnbarn man kan ha och trots sin låga ålder pratar han som ett rinnande vatten. När Matilda skulle köpa en UV-dress till Mio fick han själv välja vilken färg han ville ha och det blev rosa. Han är så söt i sin rosa heldress som skyddar honom mot solen. När jag skickade ett kort från Aruba var det en flamingo på det och Mio bestämde sig för att Flamingo hette Snottiloo. Titta mamma en Snottiloo!  Och nu i sin rosa dräkt ser han precis ut som en liten Snottiloo. 

Mormor och Snotiloo leker tigrar i sanden

Idag är föräldrar mer medvetna om solens risker och skyddar sina barn mot solen. När jag växte upp var det mer en sport att bli så brun som möjligt. Brunast vinner! När vi ska traska hemåt går Matildas sandaler sönder (precis som Emmas, historien upprepar sig) och det blir inköp av ett par flipflop istället.  Utvilade tar vi och seglar över till den franska sidan och lägger oss för ankare i Marigot Bay. 

Lugn och skön start på seglingsäventyret

Ankring i Marigot Bay

Det är stilla och lugnt så det blir en bra start för våra två nybörjarseglare. Vi passerar stora lyx-yachter och Mio tittar förundrat på de stora båtarna. När vi är framme blir det bad från båten i det kristallklara vattnet och vi ser en hel del fiskar. Matilda tycker att det är lite läskigt och undrar om det inte finns hajar som kan komma och ta henne och Mio.  Jag undrar just hur många som blivit skrämda av alla filmer som får hajen att framstå som ett människoätande monster? Under våra snart två års segling har vi aldrig sett en haj från båten eller när vi har snorklat. Vi har bara fått det stora nöjet att uppleva hajar när vi har dykt med tuber och då är det verkligen en underbar upplevelse att se de stora magnifika djuren röra sig så graciöst. 

Matilda och Mio tittar på alla stånden nere i hamnen

Nästa dag tar vi en tur in till staden och turistar och Mio hittar en Snottiloo-dräkt (skjorta och shorts med Flamingos på). 

Mio i sin nya Snottiloo dräkt

Mormors lilla prins

Moster Saga gosar dem Mio

Lycklig som få promenerar han stolt i sin nya Snottiloo-dräkt.  Jag och Lasse tar en tur till affären och njuter av att se på det dignande utbudet av franska delikatesser och viner!

En vacker antik dörr i Marigot Bay

Kapten och Mio åker racer, racer fort med dingen

Bad inne i Marigot Bay

Lämningar efter orkanen

En eftermiddags Saga

På Saint Martens nordvästra hörn ligger ett naturreservat och en klippa som heter Rocher Creole. Vi ankrar upp i närheter av klippan och hoppar i med cyklop och snorkel. Matilda och Mio stannar kvar och vaktar båten. Saga tog dyk-certifikat under hennes resa till Australien för ett par år sedan och dök där på det stora barriär revet. Kan det bli bättre dykning än så? Hon är som fisken i vattnet och rör sig så graciöst under vattnet. Det känns roligt att få dela en passion för undervattensvärlden med sin dotter! Lasse, jag och Saga simmar ut mot klipporna och det är stora stim med Sergeant Majors, massor med andra fiskar och vi har turen att få se en stor bläckfisk som ligger med sina långa tentakler utsträckta på en klippavsats. Här var det riktigt bra snorkling! Vi lättar ankare och tar oss in till viken i Grand Case. Här är det sandbotten och den lilla staden omges av en lång vit sandstrand. 

Grand Case

Saga som har varit med oss flera gånger hjälper till med ankring och annat och hon är verkligen snabb på att snappa upp tillvägagångssätt och teknik. Den här ungen kommer en dag att bli en duktig seglare! Grand Case är en liten pittoresk stad som är känd för sina många och välrenommerade restauranger. De är dock decimerade efter orkanen och Sea Wind har en alldeles fantastisk restaurang och kock ombord så vi låter bli att äta ute trots det goda betyget restaurangerna här har fått i guideboken. Mio får feber så jag och Saga letar upp ett apotek och köper lite febernedsättande medicin (en rosa kladdig sörja). Mio var inte alls förtjust i att vi tvingade honom att äta det, men han blev så sakteliga bättre. Saga och jag försöker få till ett dyk tillsammans. Jag har ju all utrustning, men Saga behöver ju hyra utrustning så vi beger oss in till stan. Det skulle finnas en dyk-shop i närheten, men den hade slagit igen så efter en lång och svettig promenad kommer vi tillbaka i ogjort ärende. Vi går då in i en butik som anordnar snorkelturer etc. (och här luktar det marijuana big time) och här hjälper de oss med att ringa dyk-shopen som tydligen ligger ganska långt bort in på ön. Jo, då vi skulle kunna hyra utrustning, men vi måste komma och hämta den själva i morgon. En av killarna i butiken erbjuder sig att skjutsa oss till dyk-shopen så att vi skulle hitta den i morgon. Vi hoppar in bilen och off we go! Killen visar sig vara indian och pratar mestadels franska, men vi försöker hålla igång någon form av konversation medan han bara kör och kör…. Efter cirka tjugo minuters bilfärd kommer vi till dyk-shopen som  nu är stängd. Ha, ha ja vi fick ju se en del av ön ändå. När vi är åter i Grand Case erbjuder sig de i butiken att hämta upp oss i morgon bitti och köra oss till dyk-shopen för att hämta utrustningen. Hela projektet känns lite svajjigt, men vi håller god min och jag är kanske lite väl godtrogen. Morgonen efter står vi och väntar på att de ska komma med bilen och plocka upp oss, men hör och häpna….ingen dyker upp. Ja, ja det blev ingen dykning utan det blev en härlig dag på stranden med Mio och Matilda istället. 

Mormor och Mio bygger sandslott

Min härliga Saga

Lasse är ingen strandmänniska så han höll sig i båten och läste och lyssnade på musik, som sagt var lite egen tid är inte dumt ibland.

Vi fick en rejäl skur och jag passar på att leka lite

Nu var det då dags för den stora utmaningen att segla lite längre och på mer öppet hav, destination St. Barth cirka 15 sjömil bort! Matilda och Saga får varsin postafen (sjösjuke piller) i förebyggande syfte.  När vi rundar Saint Martins norra hörn blåser det 20 knop och vi kränger lite. Matilda fokuserar på lille Mio och försöker bita ihop, men när Mio börjar kräkas blir det lite för mycket även för Matilda. Hu, stackare! Saga som är mer van klarade sig med bara lite gäspningar och rapningar. Det bästa med sjösjuka är att den ger med sig så fort det slutar att gunga och mycket riktigt efter att vi ankrat upp i den lugna viken Anse de Colombier på St. Barth´s nordvästra udde släpper både Mio och Matildas sjösjuka. Vattnet är kristallklart och vi får äntligen se några sköldpaddor som kikar upp ur vattnet. Snorklingen i viken är riktigt fin också. 

Anse de Colombier

Mio är fortfarande febrig så när vi dagen efter tar oss till St.Barth´s huvudstad Gustavia stannar Matilda och Mio ombord för att låta lille-man krya på sig. Saga, jag och Lasse tar en tur in till Gustavia och passerar alla de stora lyx-yachterna innan vi lägger till vid dinge-docken. Vi promenerar upp till fort Karl och får en underbar utsikt över hamnen och omgivningen. Fransmännen gav St. Barth till Sverige 1784 i utbyte mot att få en frihamn i Göteborg, men Sverige sålde den tillbaks till fransmännen 100 år senare. Det finns fortfarande spår av de hundra åren av svensk ägo på St. Barth där gatuskyltarna både visar svenska och franska gatunamn.  Tänk att få gå här hand i hand med min lilla stora dotter. Att få dela en bit av mitt äventyrliga seglarliv igen med denna underbara varelse. Det skapar både lugn och glädje i själen. 

Hemma....

Vackra blommor omger Saga

Min unge och jag

Fortet är idag en polisstation

Här vaktar jag 

En liten ödla smyger omkring

Många fina båtar i viken

Saga

Dagen efter mår lille Mio bättre så nu går vi alla i land och lyssnar på lite musik. 

Stolt mamma och mormor myser med sina hjärtan

Svenskarv tom på baren

Mio älskar sin mami

Till slut blir det dock dags att vända kosan tillbaks till Sint Marteen eftersom vårt lilla sällskap ska åka hem om ett par dagar. Den här gången är vinden mer samarbetsvillig och sjön är lugn så ingen sjösjuka ombord.

Det är roligare att segla utan att vara sjösjuk tycker Matilda

När vi närmar oss Sint Marteens sydkust och huvudstaden Philipsburg ser vi att himlen bakom oss är skrämmande mörk och det ser ut att regna kraftigt. Åh hej, nu kommer det ett squall av hög kaliber! Vinden ökar och kommer in rakt akter ifrån och regnet formligen öser ned. Sikten försvinner helt och Ipaden som vi navigerar med får ”tuppjuck” av att bli blöt på skärmen. Mio som hade somnat i Matildas famn vaknar abrupt av att helt plötsligt befinna sig i ett vattenfall och skriker. Vi andra bara skrattar hysteriskt för att det är helt overkligt hur mycket regn det kan komma. 

Visst är det mysigt barn?

Det är härligt att segla i Karibien eller vad tycker ni barn? Cirkeln sluts och vi kommer åter till Simpson Bay där vi har en skön strand dag innan det är dags för Saga, Matilda och Mio att åka hem. Nu har vi haft 12 dagar tillsammans på en liten båt och allt har verkligen gått super bra! 12 dagar har fått möjligheten att mysa tillsammans och vi har fått visa dem hur vårt liv ser ut och vad vi gör. Jag undrar så när och var vi ses härnäst? Längtar redan tills de kommer igen!

Äskade Matilda och Mio på väg hem

Brun och fin Saga väntar på taxin

Hej då kom snart igen!

När tjejerna och Mio lämnat oss är det alla hjärtans dag och vi bestämmer oss för att lyxa till oss med middag på stan för att fira vår kärlek och att allt har gått så bra under vårt besök. Bredvid Sint Marteen Yacht club ligger en restaurang som heter ”nowhere special” men denna kväll blir det verkligen special. Bubbel, god mat och otroligt trevlig personal som skämmer bort oss med special treats och tom en ros till frun i båten.

Alla hjärtansdag

Nu var nästa projekt att ta upp båten på land för att bottenmåla lilla fröken Sea Wind. Vi bottenmålade henne senast på Gran Canaria innan vi seglade över atlanten över ett år sedan. Valet av båtvarv blev ”Timeout” eller Toby Sarl som varvet egentligen heter. Våra kriterier var att det var tillåtet att; bo i båten under tiden, jobba på båten själv, kännas seriöst och ett hyfsat pris. ”Time out” ligger på den franska sidan av Saint Martin och det är ett av några få varv som uppfyller våra krav. ”Timeout” känns hemtrevligt och personalen hjälper till på alla sätt de kan. 

Kontoret på Timeout

Blått för killar och rosa för tjejer. Rena och fina toaletter.

På holländska sidan är det inte tillåtet att jobba på båten själv på varven. Allt ska fixas av varvspersonal vilket blir hysteriskt dyrt! Vi flyttar över båten till den franska sidan genom att gå igenom den svängbro som delar av den holländska och franska sidan av viken.  Här är det gratis att ankra, men vattnet är precis lika ruskigt som på holländska sidan, grönt och en massa konstiga saker som flyter i vattnet. När det väl är dags för att ta upp lilla damen ur vattnet motrar vi till en flytponton där vi lägger till. Det var ganska mycket stenar och rätt så grunt så de flyttar snabbt på flytpontonen till lite djupare vatten. De har en stor kran som ska lyfta upp Sea Wind med två sling som sitter i fyra långa kättingar.  De är otroligt noggranna med placeringen av slingen och de justerande slingen ett par gånger under själva processen innan de blev nöjda. Lyft upp..inte rätt balans… sänk ned…justera slingen… upp igen…. 

Ägaren som kör kranen är väldigt noggran

Tillslut har de fått rätt balans på Sea Wind och får upp henne på land. Vi har valt att hyra en högtrycksspruta för att göra rent skrovet och sätter igång så fort hon är säkrad på land. Herre jesses vilket tryck det var i den där högtryckssprutan! Vi hade kunna spola bort hela gel-coaten och allt glasfiber om vi inte tagit det lite försiktigt. 

Apekatten spolar rent botten

Första kvällen som vi ligger på land blir vi hembjudna till Kerstin och Paul på s/y Kerpa. En trevlig kväll med goda svenska pannbiffar och pressgurka, mums! Kerstin och Paul får vår Cuba-guide och vi får en guide för en bit av den amerikanska ostkusten. Det är perfekt att byta guider och sjökort med andra seglare. Win win!

Lasse, Kerstin och Paul på Kerpa

När Sea Wind är ren och fin är det dags att måla på primer på bara fläckar och sedan måla på ny bottenfärg. Lasse hade googlat på bottenfärg och hittade en superduper färg som hette Micron 99. Jag fick i uppdrag att röra om i burken innan Lasse målade och det tog ju en stund kan jag säga. Jag körde med en omrörare med borrmaskinen i säkert tjugo minuter innan färgen var tillräckligt blandad. En riktigt trögflytande massa som Lasse sedan rollade på botten. 

11000 SEK kostade färgen totalt och vi får verkligen hoppas att den håller botten fräsch mer än ett år. Under det senaste året har vi irriterat oss på att hon blir väldigt smutsig mellan vattenlinjen och snobblinjen, så nu bestämmer vi oss för att sluta vara snobbar och målade helt enkelt bottenfärg hela vägen upp över snobblinjen. Resultatet blev verkligen jätte fint och förhoppningsvis kommer Sea Wind slippa att se ut som om hon har skägg. Jag tar mig an propellern och putsar den tills den skiner som en sol.

När vi ankrade på Los Morros på Kuba fastnade ankaret under en sten när vi skulle ta upp det för om-ankring p.g.a. svall och för grund ankring. Läggen på ankaret böjdes och blev skevt, men har ändå fungerat väl. Trots att det har fungerat tillfredställande så vet vi att vi ska till ganska tuffa vatten i framtiden och då vill man kunna lita på sitt ankare till hundra procent, så med det sagt passade vi på att investera i ett nytt ankare. Vi har varit väldigt nöjda med vårat 20 kg Delta och beslöt oss, efter mycket funderande och jämförande, att åter köpa ett Delta men öka vikten till 25 kg för ytterliga säkerhetsmarginal. Ankaret passade perfekt i den gamla ankarrullen och föll på plats så snyggt i fören. Vi passade även på att vända på kättingen då de första, mest välanvända, 30 meterna har blivit ganska rostig. Vi har 80 meter kätting, men det är väldigt sällan vi använder mer än 50 meter vilket innebär att de sista 30 meterna knappt är använda. Check, del av kätting gott som ny! Lasse polerar och vaxar skrovet. Tålmodigt tar han sitt oljetråg, som han står på, och flyttar sig en bit framåt i taget. Wax on Wax off! Jag sköter all lackning och polering av det rostfria. Ni kan tro att hon blir fin!

Jag märker vår dinge med T/T Sea Wind

Lasse lagar några skapmärken i skrovet

Första gången vi hade båten på land var jag helt novis och visste varken vad jag skulle göra eller vad som skulle hända. Jag tyckte att det var super jobbigt och stressigt att stå lite på sidan ovetande och bara jobba på ”tesagt”. Nu är det fjärde gången vi har Sea Wind på land sen jag kom ombord och vi utarbetar nu en plan och hjälps åt med alla sysslorna. Vi tycker bägge att det är roligt att arbeta tillsammans och göra vårt hem fint. Lika härligt som det är att få upp henne på land är det när hon äntligen får komma tillbaks i vattnet igen. Det är någonting konstigt med att ligga och sova i båten när hon står på land. Allt blir så onaturligt stilla och kroppen finner inte riktigt ro. 

Äntligen tillbaks i sitt rätta element

Innan vi lämnar Saint Marten har vi ett ”skit” roligt projekt kvar. Vår holding-tank (bajstanken) som är gjord av rostfritt stål har p.g.a. av ålderns tand börjat läcka. Det började med ett eller två små hål i tanken som Lasse lagade, men sedan kom ett till och ett till. En läckande holding-tank är inte något som luktar hallontårta direkt och vi insåg att den epidemi som börjat inte kommer att avta utan snarare öka.  Vi kollade med en kille som jobbar med rostfritt vad det skulle kosta att få en ny tank tillverkad, närmare 20 000 SEK!!! Skit-dyrt! Lasse bestämmer sig för att bygga en egen tank. Varvet ”timeout” var så himla gulliga och lät Lasse vara på deras mark när han byggde vår tank. Lasse gör en mall av 4 mm plywood som han sedan täcker med polyesterarmerad glasfiber både inuti och utanpå. Fem dagars arbete och en materialkostnad av cirka femtusen blev en ny installerad holding-tank! Well done darling! Vi lämnade även in storseglet för översyn och fick det tillbaks helt och fint för en kostnad av 1500 SEK.

Bajstank under construktion

Ny bajstank på plats

När allt arbete väl var klart blev vi inbjudna till Liesel och Danny och deras söta ungar Bengt och Dahlia. Liesel är halvsyster med en av mina bästa vänner Carina. Liesel kom seglande till Sint Marteen med sin familj när hon var liten. De råkade ut för en orkan och blev kvar på Sint Marteen. Liesel är nu vuxen och gift med Danny från Dominikanska Republiken och de har två söta ungar. Liesel arbetar som lärare och Danny med IT.  De har köpt ett hus uppe i bergen och har en helt magisk utsikt. 

Utsikten från Lielsel och Dannys hus

Vi blir bjudna på en härlig barbeque

Det var väldigt spännande att få se och höra hur de som bor här har det. Den tredje mars lämnar vi Sint Marteen med en väldigt fin båt och tar sikte på Saba. Mot nya äventyr!